Tofflan testar: Ladda UL-kort och köpa SJ-biljett på nätet

Ett utvecklingsbart inlägg.

---

 

Toppen att kunna ladda hemifrån!

Häromdan försökte jag ladda mitt UL-kort med reskassa. Jag hade sett reklamen på TV att det skulle gå så bra att ladda via datorn. HA! Det gick INTE bra! Jo, på min jobbdator, som har webbläsaren Explorer av en senare version, hade det möjligen funkat. Men den datorn är ju snart inte ”min”. Därför testade jag de webbläsare, senaste versionerna av, som jag själv har i min egen tekniska utrustning. Men varken Chrome eller Firefox funkade, inte heller Safari.

Idag när jag testade att ladda reskassa på kortet fungerar det plötsligt. Och det var ju kanonbra! Det var som om UL visste att jag planerade att skriva ett surt blogginlägg om detta och åtgärdade problemen! För om man gör så mycket reklam för nånting måste det ju funka – annars får det hela ju motsatt effekt.  Det är också bra om man, när man lanserar en ny tjänst, anger vilka systemkrav det finns och vilka mjukvaror som krävs.

För mig som inte åker buss så ofta är det väldigt bra att kunna ladda mitt värdekort, eller vad det heter nuförtiden, hemma. Det är också kanon att kunna kolla saldo, just med tanke på att jag åker buss så sällan.

Men även om det funkar är det inte helt optimalt kommunicerat och beskrivet på webbplatsen hur man gör. Alla är inte tekniskt bevandrade, så en kort instruktion på lätt svenska hade inte varit fel.

Toffelomdömet hade kunnat bli fem svarta bakar. Nu blir det fyra rosa tofflor i stället.

 

SJ – lite luddigare…

Igår kväll satt jag och fipplade med ajfånen för att kolla hur man beställer SJ-biljetter. Appen har jag haft ett tag, men mest använt den för att kolla tågtider. Nu ville jag testa att köpa en biljett eftersom jag kanske ska åka till Stockholm nästa lördag.

Att kolla tågtider går relativt lätt med appen. Men knepigare är det att beställa biljett. Jag hittade inga som helst instruktioner och inte heller några FAQ (vanliga frågor och svar). Till sist lyckades jag klura ut att jag måste skapa ett konto och knyta ett betalkort till det. Och det går bara att göra via datorn för min del. Men… när jag väl har knutit ett specifikt kort till mitt konto på SJ ska det funka att köpa biljetter även via appen.

Men det som drar ner omdömet är att det inte nånstans finns vettiga instruktioner. På SJ:s webbplats finns FAQ, men jag hittar inte just de frågor jag vill ställa. Jag kan ställa dem – men då måste jag tala om för SJ – och hela världen – vem jag är. Och det vill jag faktiskt inte. Till exempel hittar jag inte nånstans hur min biljett levereras. Jag vill ju ha den som sms – men hur funkar det? Ingen information, möjligen om man genomför ett köp. Vidare känns det osäkert med leveranstider av biljetter och möjligheten att boka öppen hemresa. Jag vill ju kunna åka hem när jag själv får lust på lördag, inte ett visst klockslag.

Toffelomdömet för SJ:s app och biljettköp via den når inte upp till mer än medel. Och då är jag snäll…

Sammanfattningsvis: För båda efterlyser jag alltså bättre kommunikation och enkla instruktioner så att till och med jag kan ladda kort och köpa biljett. När det väl sen funkar tror jag att det blir riktigt bra! Utvecklingsbart, helt enkelt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 26: Kex och Kexfabriken

Ett inlägg om den gångna, Tofflianska veckan.

---

 

Torsdag morgon och än lever Tofflan i Uppsala. Precis som Emil… Och precis som vanligt kommer här en sammanfattning av bra grejor (kex) under den gångna veckan och mindre bra (Kexfabriken) saker under samma period. Enligt mig själv, förstås. Det är ju bara mitt liv jag skriver om, inte ditt. Här kommer det:

Kex 

• Vänliga män (De finns. Flera stycken. I Märsta.)
• Shopping (Jag får en liten semester över en helg – och ett paket med pocketböcker.)
• Tre lediga dagar över midsommar. (Jag låtsades att livet var normalt.)
• Blommor (De gör sällan ont, som ord gör…)
• Mer blommor!
• Krig, kvinnor och gud (En fantastiskt bra biografi över Barbro Alving.)
• Ack Sverige, du sköna! (En fantastiskt fin fotobok, som jag fick recensera, av Elisabeth Ohlson Wallin.)
• FEM:s bokpaket (FEM är så omtänksam och snäll!)
• Världens bästa – och roligaste! – Fästmö (Alltid full av överraskningar och upptåg.)

Kexfabriken

• Arbetslös. Igen. Snart. (Det suger.)
• UL:s skitreklam om att det går att ladda sitt busskort via datorn (Ja, det funkar, men bara i en enda webbläsare. Hört talas om tillgänglighet???)
• Märkligheter på ett märkligt ställe (Man upphör aldrig att förvånas.)
• Fortfarande inga kontaktuppgifter från handläggaren på Arbetsförmedlingen (Det är för jävligt hur vissa byråkrater bemöter människor.)
• Onboarding.  (Det verkar rätt läskigt.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På kinesisk dejt

Ett mat-inlägg.

---

 

Åter en gammal Hillman-deckare – Mannekäng i rött?

Igår kväll hade Fästmön och jag en kinesisk dejt. Jag försökte ta några bilder, men på dessa ser det mer ut som om vi är på bordell. Fast påklädda, dårå, vill jag ha till protokollet! Anna blev glatt överraskad av mitt förslag, jag överraskade mig själv också genom att göra nåt spontant. Vi tog bussen in till stan och gick till Dragon Palace för att äta middag.

Men först tampades jag med UL:s webbplats. Jag har sett töntig reklam för att man ska kunna fylla på sitt busskort via datorn och tänkte att det kanske var dags för påfyllning. Fast det gick ju inte. Jag provade fyra (4) webbläsare. En av dem har jag på jobbet. Det var den enda som funkade. Men på jobbet vill jag ju inte hålla på med pengatransaktioner. Så det var ju väldigt bra – NOT! – UL, att en enda webbläsare funkar. Nä, skitdåligt var ordet, sa Bull. Dessutom irriterar jag mig på att UL använder uttrycket

blippa

i sin reklam. Det är för övrigt inget ord, så varför ska man använda såna uttryck som kan försvåra för människor att förstå? Uttrycket i sig är onomatopoetiskt, men alla människor har inte bra hörsel. Bara det, liksom… Och by the way, för mig blippar det väldigt sällan. Jag kan stå en kvart och hålla kortet mot läsaren utan att det händer ett skit. Jag hade pengar på kortet så det räckte in till stan, i alla fall. Där fyllde jag sen på det – i en godisaffär.

På Dragon Palace var det rejält omgjort sen jag var där sist. Fräscht. Små avdelade bås där borden kan dras isär eller ställas ihop beroende på hur stort ens sällskap är. Smart. Det som inte var lika bra var belysningen (jag såg inte att läsa menyn i det röda skenet – för nej, jag ville inte äta buffé – är jag konstig då???) och stolarna. De senare gav träsmak efter två minuter. Hört talas om dynor???

Först blev vi anvisade ett bord mitt emot buffén. Där ville vi inte sitta, liksom mitt i folks spring. Vi hittade ett egen bord längre in. När sen personalen som anvisat oss det första bordet kom fram till vårt nya bord uppfattade vi inte vad som sades. Vi trodde att vi fick skäll för att vi hade bytt bord. Till sist kom en svensktalande personal och berättade att personal ett hade frågat oss vad vi ville ha för dryck.

Eh… kan vi få titta på en meny först, kanske?

sa jag då.

Svärdet i glassen – meaning..?

Vi valde scampi szechuan båda två. Det var gott, men lite dyrt. Maten serverades direkt på tallrikar och riset bredvid. Jag tyckte att det var lite väl många grönsaker och sås, men få scampi. Fast sen hittade jag några mot slutet. Till dessert blev det cocosglass för min del. Glass i ett nötskal – med ett plastsvärd i. Svärdet hade ingen som helst funktion och jag undrade om det var den första personalens sätt att uttrycka sitt ogillande eller nåt.

Personal två arbetade stenhårt hela tiden vi var där. Och för att vara en måndag var det jättemycket att göra med många gäster och flera sällskap som var större än fyra. Jag gav 70 spänn i dricks till personal två. I övrigt noterade vi en hel del arbetskraft som vi misstänker var grå – det vill säga oavlönade arbetslösa med aktivitetsstöd (räcker inte till nån hyra).

På hemvägen överraskade jag Anna igen genom att springa lite till bussen. Det var första gången hon såg mig springa. Jag antar att det var en upplevelse att se en stor röv hoppa upp och ner. Vi var hemma före klockan 21. Inget att glo på på TV, så vi softade en stund före läggdags.

Toffelomdömet för Dragon Palace blir medel. Personal som arbetar där ska kunna tala basal svenska med gästerna, tycker jag. Det ska inte heller förutsättas att gästerna vill äta buffé. Svärdet i glassen och utnyttjandet av grå arbetskraft (starkt misstänkt; ge dem riktiga jobb med lön i stället!) drar ner betyget.

Och ja just det… Idag är det ett halvår till julafton… Klockan tio idag har jag ett möte med HR-chefen. Det blir nog allt annat än julstämning på det mötet… Fast lite frostigt kan det nog bli.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyndigt!

Ett inlägg om hur man roar sig själv efter ett besök i vården.

Dagens besök i vården gick bra. Tack alla som frågade! (Inte en enda.) Jag överlevde och det retar sig väl många på. Jag gillar inte sjukhus. Jag vet för mycket vad som pågår innanför fasaderna och bakom kulisserna för att jag ska känna mig bekväm som patient. Idag var inget undantag…

Åter igen Den Lilla Människan på besök i Ett Stort Hus. Notera att ett enda fönster är öppet…

UL lägger om biljettsystemet här i stan och i länet, vilket innebär att det rent praktiskt är svårt för en del av oss att åka buss. Under flera dar i slutet på månaden och i början på nästa kommer en sån som jag inte kunna åka buss överhuvudtaget här. Vilken tur att jag inte behöver åka buss så ofta! Idag kunde jag ta bilen. Parkerade på vanliga stället och la i pengar för två timmar.

Besöket i vården gick snabbt. Jag hade nog tur och fick komma in tidigare, för där fanns inte en käft i nåt väntrum, bara en karl som glodde ihjäl sig på mig. Höll på att räcka ut tungan åt honom, men insåg att jag då och då behöver uppföra mig som den tant jag är.

Det blev tid över på parkeringen. Traskade därför iväg för att kolla läget på Röda Rummet, ett av mina riktiga favoritställen här i stan. De hade en härlig Maria Lang-utställning i skyltfönstret, men tyvärr inte den bok som vännen FEM saknar i sin samling.

En härlig Maria Lang-utställning i skyltfönstret!

Är det nåt ställe som jag INTE känner mig liten på så är det i ett bokantikvariat. Detta trots att hyllorna allt som oftast går från golv till tak. Nej, på såna här ställen trivs jag verkligen!!! Jag hittade ingen bok till Fästmön heller, men gjorde ett eget fynd, en eftersökt, inbunden bok i fint skick för endast 60 kronor.

Bland böckerna i hyllorna på Röda Rummet gjorde jag ett fynd idag!

Det var fortfarande tid kvar på parkeringen, så jag skuttade upp nån gata till Myrorna (webbplatsen funkar inte, därför länk till karta!). Myrorna har ett riktigt fint bokrum nere i källaren. Nu noterade jag att det dessutom har utökats till musikrum – där såldes lite vinyler.

Bok- o musikrummet Myrorna är både trivsamt och ordningsamt!

Källarrummet i sig är ganska sunkigt, med rör som det forsar vatten och säkert bajskorvar genom. Men innehållet i rummet är både trivsamt och ordningsamt. Böckerna står prydligt i bokstavsordning; inbundna för sig, pocketar för sig. Några böcker ligger framme på ett par bord. Och även här gjorde jag ett fynd, åter en inbunden bok, men denna kostade bara 20 kronor!

Sen fick jag nog och traskade tillbaka till bilen. En gång i tiden hade jag kanske messat eller ringt nån före detta arbetskamrat kollega och föreslagit lunch. Men mina sista kontakter med den sorten från mitt förrförra arbetsliv var inte särskilt roliga. En hade inte ens tid att komma ut två minuter för att få en kasse med läsbart från min mamma och två skickade sms för ungefär ett och ett halvt år sen för att fråga var jag jobbade. När jag hade svarat, vilket jag gjorde direkt, hördes de aldrig mer av.

I hamnen höll en ung kille på med stenläggning. Det är ett tungt arbete, men jag vet inte om han gjorde så mycket för hand, precis… Lite häftigt såg det ut med stenarna, så jag blev tvungen att stanna och fota.

Stenar i hamnen.

Hemma igen gladde jag mig åt dagens fynd och fortsatte min frågestund via internetkassan med min a-kassa. Detta innebär att jag frågar och får svar tidigast fyra timmar efter min fråga inkommit. Dessutom svarar handläggaren fel. Men det är i alla fall helt säkert att jag inte får en spänn nästa vecka på grund av karensen. Strålande – NOT!.. Nån som frivilligt erbjuder sig att betala mina räkningar??? Nä, tänkte väl att det inte var det… Så köp prylarna jag annonserar ut på Blocket, åtminstone, så får jag nästan in till hyran månadsavgiften!!!

Dagens fynd för 60 respektive 20 kronor.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 18: Gräslök och Gräsligt

Ett sedvanligt torsdagsinlägg med en hiss- och disslista signerad bloggaren.

Torsdag och arbetsdag för somliga, i alla fall för mig. Men här kommer i alla fall veckans höjdpunkter (gräslök) respektive lågvattenmärken (gräsligt). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Gräslök

• Våra alter egon (Det är skönt att få skratta åt sig själv och sina egenheter. Testa det nån gång!)
• Tre datorer (Jag är lyckligt lottad – alla tre fungerar!)
• Dåraktig dialog (En har viss knäck i lurarna, den andra i näsan)
• Räkstubbe (Ja vi skulle ju ha haft nåt heeelt annat till middag den dan…)
• Födelsedagsfirandet (Tack snälla alla inblandade!)

Gräsligt

• Magont (Okejrå… Nästa gång blir det akuten, för så här jäkla ont vill jag inte ha igen.)
• Dåligt minne (Ja, jo… det går ju att skratta åt, men för det mesta är dåligt minne till förtret.)
• UL:s endagskort med en hållbarhet på sex månader (Skitdåligt informerat om detta i mikroskopiska bokstäver på baksidan av kortet. Behöver ni inte en riktig kommunikatör, Upplands Lokaltrafik???)
• En resa på väg mot sitt slut (Jag försöker att inte bryta ihop, verkligen.)

Veckans jaså/jaha/ja vadå?

• Varslad blev jag inte i april, men jag fick heller inte det utlovade beskedet om jobberbjudande att ta ställning till. Så nu vet jag inte var jag står i arbetslivet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten och pajigt

Den här dagen har det varit möten precis hela tiden. Först när jag kom hem kunde jag gå på toaletten – då hade jag behövt gå sen tolvtiden… Men var lugn, ingen olycka skedde.

På förmiddagen hade jag en ganska lång dragning för prefekten på institution 2 om kommunikationsarbete rent allmänt och vad jag kan erbjuda. Han antecknade – och vet du, han skriver så fint! Han har en sån otroligt vacker handstil att jag blir grön av avund!

E och jag gick… nej, E gick och jag försökte gå normalt till nya lunchstället sen. Där var det packat med folk och en lång kö. Men vi stod ut. Lite svårt att just stå för mig, men från och med i morgon ska jag ju ha två kryckor att luta mig mot. Den pajiga hälen värkte och gjorde ont och jag kände mig inte riktigt med i skallen. Sus och brus, liksom. Passade på att vila blicken på en underskön hylla med många orangefina paket!

Många orangefina paket.

Det blev en trevlig lunchstund även om E var väldigt trött. För tillfället är E ensam med två barn, mak*n är utomlands på tjänsteresa. Kvällen innan h*n skulle resa upptäcktes det att plånboken var borta… H*n hade tappat den på bussen och som tur var fanns den inlämnad! Men man kan ju undra lite varför Hittegodset, eller vad nu UL:s avdelning för detta heter, inte kontaktade ägaren  – legitimation etc fanns ju i plånboken. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det tappas så vaaansinnigt många plånböcker på bussen att det skulle bli otroooligt jobbigt för personalen att ringa ägarna. Det hade varit en helt annan sak om det var typ halsdukar, menar jag.

Tillbaka på jobbet igen var det dags för nästa möte. Lika viktigt och intressant som förmiddagens möte! Och hur det nu kom sig blev jag medbjuden på go-fika till min gamla avdelning. Där hade det festats rejält, noterade jag…

Glas, glas, glas…

Det visade sig att jag råkade hamna i en avtackningsfika! En före detta kollega till mig har fått nytt jobb (ett jobb som även jag har sökt, men inte hört nånting från arbetsgivaren – as usual). Jag tror att det blir jättebra för ex-kollegan att få prova på nåt nytt! En fin knapp fick h*n av fru Chef2 också…

Synnerligen passande…

M bjöd på vinbärspaj och äppelpaj och det serverades riktigt bryggkaffe. Ååå, så gott! Jag skrattade lite på vägen hem när jag hamnade bakom den här bilen med den passande bokstavskombinationen i registreringsnumret…

En PAJ-bil.

Men innan jag åkte hem väntade jag på telefonsamtal från min läkarmottagning. Klockan 15.30 skulle nån ringa därifrån. Klockan 16 kom samtalet. Den här gången pratade vi mest häl och jag har fått en läkartid på måndag eftermiddag, för nu behöver jag nåt smärtstillande samt även kortisonsalva. Sköterskan förstod att jag hade fått eksem, en typisk stressreaktion. Jag har inte heller idag fått nåt besked och detta pratade vi också om en stund.

Jag hade precis kommit hem och tryckt på min fasta telefon när den ringde från skyddat nummer.

Jaha, då var det Stor Bokstav på provsvaret…

for det genast genom hjärnan.

Men det var det inte! Det var en synnerligen god vän som ringde för att ge mig lite goda råd, peppning och erbjuda diverse tjänster.

Jag har gjort förmiddagsmacka till i morgon. Den ätes efter jag har hållit i en one-to-one-kurs för en forskare om personlig hemsida. Men faktum är att jag är lite hungrig i skrivande stund. Dessvärre hinner jag nog inte äta nånting, för jag ska strax ge mig iväg och plocka upp vännen Mie från gymmet för vidare färd till hennes hem där en krycka väntar på mig.

Vilka snälla, snälla människor det finns!

Jag hoppas att Fästmön orkar telefonera en stund med mig när jag kommer hem! Det känns inte så kul att ha förlovningsdag på varsitt håll, men vi ska ju fira lite nästa vecka, efter hennes maratonjobbarhelg…

Livet är kort.

Read Full Post »

Två pumor

Alltså, vi är verkligen tramsiga, Fästmön och jag! Vi kan gå och häckla folk oss emellan, typ skratta åt par som klär sig likadant. Lite fantasilöst, tycker vi, men det ser ju rätt kul ut. I morse skrattade vi åt två riktiga pumor. Båda hade jeans och vita jumpadojor samt var sin pumaluvatröja. Det enda som skilde dem åt var att den ena hade en röd pumatröja, den andra en svart. Och den röda hade dragkedja, medan den svarta hade en stor ficka fram.

 + 

Puma röd och puma svart.

Men det mest märkliga av allt var att det var… Anna och jag! Vi såg ut som två förvuxna skolflickor, för som grädde på moset hade vi var sin svart väska hängd på tvären över ena axeln…

På väg till våra jobb fick vi som vanligt se främst cyklister göra våghalsiga saker i trafiken. En cyklist vägrade cykla på den parallella cykelbanan och höll sig i stället mitt på vägen, framför Clark Kent*. Sen viftade h*n lite med vänsterarmen och svängde vänster. Såg sig inte om eller nåt. Undras om det var en självmordskandidat! Tänk om jag skulle köra bil på samma sätt, det vill säga blinka och bara svänga, utan att ge akt på trafiken runt omkring mig? Galning!

Men bilister kan, de också. Eller kan inte, ska jag väl skriva. Varje morgon, framför allt, sitter jag i bilen och undrar hur somliga har kunnat få körkort. På postorder, kanske. En del kan nämligen varken högerregeln eller vägmärket huvudled. För att inte tal om rondellkörning. Det är som att somliga tror att de är ensamma på vägarna… På eftermiddagen/kvällen är bilisterna emellertid ännu värre. Så gott som alla som sitter i samma bilköer som jag pratar i sina mobiler. Och nästan ingen gör det med hands free eller blåtand. Inte konstigt att jag ser flera olyckor på gamla E4:an varje vecka… Man får vara glad så länge man klarar sig helskinnad…

Ett vägmärke som uppenbarligen inte alla bilister förstår.

Idag är det en grå måndag och jag var uppe tidigt som tusan. Magen har bråkat med mig och igår kväll hade jag en blödning. Idag har jag bara ont. Just när jag skuttade ur sängen fick jag kramp i vänstra vaden. Synnerligen oskönt eftersom det är vänster häl jag har problem med. Det känns väldigt långt till den 12:e när jag har fått sjukgymnasttid… Men samtidigt vet jag att Janne är värd att vänta på! Han är duktig och har dessutom stuckit nålar i min häl tidigare.

Idag har jag ett tidigt morgonmöte. Har redan gjort en akututryckning. Strax ska jag på institutionsmöte för institution 2 med efterföljande fika. Jag har med en flaska vin till M, men den lämnar jag nog efter mötet eftersom M sällan brukar visa sig före klockan tio på jobbet. I övrigt vet jag inte vad dagen för med sig, det brukar aldrig bli lite att göra, i alla fall.

Efter jobbet ska jag hämta min fina tavla. Sen springer jag nog omkring hemma i kväll och provhänger den lite här och var. Det kanske blir fiskbullar till middag idag, det är smällar man får ta och det är faktiskt rätt gott med ris till. Potatisen får Anna ta, eftersom hon föredrar det.

Den 3 september är det redan och jag noterade i lokalblaskans väderruta att temperaturfärgen orange övergår i gult fram emot torsdag, fredag. Så är det.

Och för övrigt ser jag fram emot UL:s svar på mina synpunkter på en av deras chaufförer…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten – välkomna och ovälkomna

Igår morse när jag, endast iförd blå bettskena, kikade ut genom ytterdörren för att med min ena pensionatsarm* ta in lokalblaskan, fann jag att en figur kikade tillbaka på mig. Utanför min dörr satt en nattsvart katt och blängde på mig med sina gröna ögon. Nu tillhör inte jag släktet kattvänner, jag är en typisk hundmänniska, men jag blev förbannad. Och inte på katten. Nej, jag blev skitarg på det pucko som släppt in katten i vårt trapphus. Den kom ju inte ut sen. Katter kan som bekant inte öppna portar. Det pucko som släppte in katten borde själv få prova på att bli instängd en stund. Nu vet jag ju inte hur länge katten hade befunnit sig i trapphuset. Det kan ju ha varit nån som av misstag släppte in den på morgonen på väg till jobbet. Men det kan också ha varit nån som släppte in katten kvällen före. Stackars djur!

Katten utanför min dörr såg likadan ut som katten på framsidan av boken jag läser just nu! Creepy…

Ett annat möte, som var betydligt kärare igår, var förstås mötet med familjen. Jag missar så mycket nu när det gäller ”barnen”, så väl de äldsta som de yngsta. Linn har en massa spännande på gång i framtiden, vilket gladde mig att få höra. Johan vill börja övningsköra med mig – äntligen! Jag erbjöd mig för några år sen. Men nu har snälla mormor skjutit till en peng till ett startpaket hos bilskolan. Frida verkar tillfreds med tillvaron – eller i alla fall en del av den 😉 Och Elias, lillskrutten, bara växer och växer. Jag hade med mig ett kollegieblock till honom igår, det längtade han efter eftersom alla hans skrivböcker var slut… Men märkligt är det, för barnen blir äldre, men deras mamma, Fästmön, är lika ung som alltid…

Jag hade tre unga av varierande längd i baksätet igår. Johan promenerade. Men den yngsta trion växer, så snart får de inte plats i min lille bil…

I morse hade jag ett mindre trevligt möte – och det var i bilen. Jag brukar ofta klaga på att cyklister tror att de har nio liv och står över trafikregler och -lagar. Men när en yrkeschaufför gör det blir jag fullständigt galen. Jag kom tuffande på huvudled på väg från New Village när ett pucko som körde 127:ans buss vid 7.30-tiden bara svänger ut rätt framför mig från en sidoväg där han – ja, jag såg att det var en man – skulle ha stannat och lämnat företräde. Det var tur att bilen bakom mig höll avstånd, kan jag meddela, för annars hade vi haft en otrevlig krock där jag och Clark Kent** hade pressats ihop mellan en buss och en bil. (En Volvo, dessutom, FY!) Man undrar om Uppsalabuss – eller Upplands Lokaltrafik eller vad f*n nu bussbolaget här i stan heter – verkligen anställer chaufförer med utbildning!!! Det är liksom inte första gången jag är med om att deras chaufförer bara svänger ut framför min bil. Jag vägrar nämligen att tro att min bil är osynlig…

Så, idag ska jag dela ut en svart bak – och det var länge sen! Det blir en delad bak (!) för puckot som släppte in katten i trapphuset men inte släppte ut den och en bak för busshchauffören som svängde ut rakt framför min bil som jag körde på huvudled.

En svart bak för två puckon: kattinsläpparen och busschauffören som inte kunde trafikregler.

*pensionatsarmen är, precis som aparmen, lång.
*Clark Kent = min lille bil 

Read Full Post »