Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘upphöra’

Ett inlägg om TV-programmet Stalkers.


Igår kväll
var det inte mycket liv i luckan här. Vi bestämde oss för att titta på TV3:s program Stalkers. Och jag kan meddela att jag blev totalt botad från kiss-och-bajshumor för all framtid.

stalkers programledare

Hasse Aro och Sanna Lundell programleder Stalkers. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)


Gårdagskvällens program
handlade nämligen om en stalker, en förföljare, som kallades Bajsmannen. Bajsmannen härjade/r på internet, främst på Facebook. Sitt ”namn” fick han i programmet på grund av det faktum att han lyckats publicera bajsbilder på en kvinnas Facebooksida.

Bilderna visades i TV-rutan och jag ljuger om jag säger att jag tittade. Jag blev tvungen att vända mig bort, det var fruktansvärt vidrigt. Hur kan man bara komma på en sån idé???

Vidare har den så kallade Bajsmannen skapat manipulerade bilder där han till exempel har tagit profilbilder av nåns ansikte och monterat på en naken kropp. En av kvinnorna fick till sist nog när mannen gav sig på hans dotter. För det hjälpte inte att polisanmäla eller stänga kontot – trakasserierna och förföljelserna bara fortsatte.

Hasse Aro och Sanna Lundell är programledare. Till sin hjälp har de några experter. Tillsammans med dessa utarbetar de en strategi som sen vanligen leder till att Hasse Aro konfronterar stalkern.

Jag kan tycka att det borde vara polisens sak att göra detta och inte folk från ett TV-program. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod att hantera stalkers. I en del fall upphör förföljelserna, medan förföljelserna fortsätter i andra fall. Men vad gör man i sin desperation när varken hot eller bilder eller ens stalkerns IP-nummer räcker för att få polisen att ingripa?

Man kan lära sig mycket av det som sägs i programmet, helt klart. Framför allt tänker jag på beskrivningen av gårdagskvällens nätstalker.

Han lider av en social inkompetens, men behöver för den skull inte vara en ren dåre

sa en av experterna. Och fortsatte:

Men han har en fixering vid vissa människor, i det här fallet coacher.

Den typiske nätstalkaren är en person som tillbringar det mesta av sin vakna tid ute på nätet där h*n förföljer folk – inte nödvändigtvis människor han känner. Så var inte fallet igår, till exempel. Bajsmannen hade inte träffat nån av de två kvinnorna eller mannen som framträdde i programmet och som har blivit/är förföljda av honom.

En av kvinnorna har försökt att få Bajsmannen att sluta genom att försöka kommunicera med honom. Då kräver han nån sorts upprättelse. Kvinnan sa bland annat:

Han vill förhandla så att jag ska framställa honom som så bra som möjligt på nätet.

När jag går till mig själv kan jag bara nicka instämmande. Det var så mycket i gårdagens program som stämde in på det jag själv har upplevt och upplever. Min version av upprinnelsen är att en person och jag hade olika åsikter i ett ämne jag skrev om här på bloggen. För tre och ett halvt år sen, om inte mer nu. Personen uttryckte sig väldigt otrevligt i sina kommentarer. Jag blev kontaktad av flera av mina vänner och bekanta som bad mig

göra nåt

eftersom de upplevde ett stort obehag när personen kommenterade här hos mig. Det gick så långt att flera sa att de skulle sluta kommentera här.

Mitt sätt att lösa det på var att blockera personen från att kommentera. Då har vi alla sluppit oförskämdheter. Däremot har jag inte sluppit ifrån förföljelser och förtal i andra sociala medier. Det har till och med gått så långt att personen har kontaktat människor i min yrkessfär för att, så att säga, ge dem sin version. Det är människor som kanske inte ens har nån aning om att jag känner mig förföljd. Vidare har jag inte berättat för fler än familjen samt en vän som numera är avliden vem jag känner mig förföljd av. Men många har gissat eller var med vid diskussionen för tre och ett halvt år sen och vet/tror sig veta vem det är ändå.

Även jag har kontaktat personen och vädjat. Det gjorde jag så sent som i slutet av förra året, när jag kände att jag ville lägga all kraft på att bli frisk från Lilla c (flera stora tumörer som visade sig vara godartade, tack och lov!).

Men jag tänker INTE, såsom även min stalker föreslog, be om ursäkt här på bloggen (för vad?). Det vore för mig att göra som Bajsmannen ville: bli framställd i god dager. Hur skulle jag kunna det? Det är inte jag som har förföljt.

Jag säger som en av kvinnorna igår:

Jag vill bara att förföljelserna ska upphöra!

Över tre och ett halvt år och förföljelser på ibland flera gånger i timmen, dygnet runt, på bloggen. Vad som sprids om mig i sociala medier har jag bara delvis en aning om. Nu vill jag att detta sjuka beteende upphör!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


Jamen saker händer ju
– även utanför min sfär! Det är vad jag inser när jag läser på nätet. Häng med på en tur du också! Om du vill, förstås. Annars står du kvar.

 

Hållplats Sverige - jag, Al

En läsvärd bok för unga som släpps snart!

Hållplats Sverige. Nu har du väl inte missat att läsa om boken jag skrev om som ännu inte har kommit ut? Eller? Klicka på länken i det här styckets första rader så kommer du direkt till artikeln!


Vattenfynd guld värt för Kenya.
Guld är ju inte så användbart när man behöver vatten för att överleva. Nu har forskare hittat vatten 300 meter under jorden i norra Kenya. Det handlar om fem underjordiska sjöar med sötvatten. Kenya ovan jord har däremot inget vatten… Skulle göra en hel del för överlevnaden, med andra ord!

 

Tofflan i tidningen

En syn vi inte får se, troligen.

”Urholkad lokaljournalistik är ett hot mot demokratin”. Det skriver Sveriges Radios VD Cilla Benkö på DN Debatt. Och detta är ett ämne väl värt att diskutera! Det är själva granskningen som saknas, menar Cilla Benkö. Och vad händer med presstödet? Förändras villkoren för SvT, Sveriges Radio och UR? Mycket intressant att följa med tanke på Stormogulers uppköp av lokalblaskor både där jag bor just nu och där jag en gång har bott…


Astrid Lindgren-dokumentär nedlagd.
Eh ja… Det var det här med demokrati och granskning, ja. Två dokumentärfilmer om Astrid Lindgren skulle smältas samman till en. Nu läggs ett av projekten ner helt och hållet. Har SvT använt sin position och till exempel blockerat arkivmaterial? Man kan fundera på det. Till julen 2015 planerar SvT att visa dokumentären om Astrid Lindgren som TV-serie.

 

Spindelmannen

Inte bara Spindelmannen som är lite gay i serietidningarna…

Batwoman får inte gifta sig med sin flickvän. Skaparna av Batwoman bryter med sitt bolag sen bolaget vägrar superkvinnan ett lesbiskt bröllop. Helt rätt! Trots att nu Batman lever med sin Wonder Boy Robin i synd…


Postkodlotteriets offensiva metoder.
Den som har läst min blogg vet att jag inte gillar Postkodlotteriet. Jag har varit terroriserad av oönskad direktreklam från dem i flera år, men förra året upphörde det, tack och lov. Jag är inte ensam om att uppfatta deras metoder som aggressiva. Lotteriet sägs sätta press på såväl bolag som föreningar att inte tala negativt om det. Men nu kanske lotteriet har mött nån som rår på det: Konkurrensverket…


Åtal för penis i brevinkastet.
En man stoppade in sitt könsorgan genom en kvinnas brevinkast i juli i somras. Nu åtalas han för sexuellt ofredande – med all rätt, tycker jag. Och är väldigt, väldigt glad att jag inte har nåt brevinkast i dörren!..

 

rulltrappa regnbåge

En annan målad trappa.

Regnbågskupp mot domkyrkan i Härnösand. Det var snyggt gjort med den målade trappan, men tyvärr får kyrkan inte ha några målningar på byggnader eller fastigheter.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.


Det är lika varmt idag som igår.
Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Ryggsäck

Packad.


Måndagen inleds på fjärde våningen.
Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.


Livet är kort.

Read Full Post »

Eh… nej. Det kan man väl inte säga direkt. Rubriken är ironisk. För när skulle jag hinna med det? Ytterligare övertid i kväll, dock inte som igår. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba, men tiden räcker ju inte till allt jag vill göra!

Idag har jag fått flera förfrågningar om skrivuppdrag och jag har tackat nej till samtliga utom ett. Det är tråkigt, jag skulle ju vilja, men… Ett uppdrag tackade jag nej till av lite mer etiska skäl dock.

Och så har jag tackat definitivt nej till att medverka i ett TV-program om förföljelser. (Utan att gå in på för många detaljer.) Skälen är flera. Men jag har också blivit ombedd att spara kontakten omutifallatt… För hur det än kan jag inte tro att förföljelserna har upphört bara så där – inte efter att ha pågått i så många år… Samtidigt skulle jag önska att det var så. Att jag kunde få lämna Eländet bakom mig och inte bli påmind. Vi får se… Eller, som jag brukar skriva: To be continued…

lampor i golvet
Follow the light…


Däremot har jag tackat ja till att bli intervjuad i min personaltidning. Själva intervjun blir nästa vecka och jag tror att tidningen kommer ut runt min födelsedag, det vill säga i slutet av nästa månad. Det kanske är dumt att ställa upp på en intervju, särskilt som jag nu mer aktivt söker mig till nya jaktmarker. Samtidigt inser jag och många med mig att tjänsten som sådan behövs. Behovet är till och med enormt stort. Senast vid dagens sista möte träffade jag på en kvinna som något indignerad undrade varför jag inte jobbar även för hennes institution.

Man anser att man inte har nåt behov när vi har sonderat terrängen

fick jag svara. Men fortsatte:

Jag skulle kunna sysselsätta en hel stab kommunikatörer i det här huset… I den bästa av världar…

Just nu jobbar jag alldeles för mycket, jag vet. Inte kan jag sluta när jag kommer hem heller, jag läser och besvarar mejl både på kvällar och helger. Det borde jag sluta med. På måndag har jag bokat in ett möte med prefekten på institution 2 för att stämma av och prata framtid. Min intention är att vara tydlig med att situationen måste förändras.

I vart fall orkade jag handla på vägen hem. Det visade sig att jag och mamma hade vunnit 21 kronor på Lotto. Alltså 10:50 var i våra vinstplånböcker. Kvällens middag blev den samma som igår, med den skillnaden att det var mjölk till cornflaksen och inte fil. Och så bytte jag ut den här ostskalken mot en ny ostbit som smakade godare än kant…

ostbit
Utbytt mot en godare ostbit.


Medan jag åt bläddrade jag i Antiktidningen. Resten av posten har jag inte hunnit med att läsa än. (Reklamen går nästan alltid direkt i korgen till pappersinsamling.) Strykhögen börjar bli enorm, medan högen med tjockis-svarta tischor i mitt klädskåp drastiskt minskar. Jag borde verkligen stryka, men nej. Jag orkar inte.

Några som däremot tycks orka ringa är de envisa företag som jagar mig på min privata mobil, den jag aldrig svarar i. De senaste veckorna har KeyCode jagat mig. De ringer från 031-758 61 93. Igår och idag har ett företag ringt från 011-500 54 73. Jag söker alltid på numren på sajten Vem ringde?, men tyvärr fanns det inga upplysningar om det senare numret, bara att det var yet another pensionsföretag. JAG VILL INTE PRATA PENSIONER!!!

Nu ska jag försöka orka ta min dagliga bloggrunda. Jag tror nämligen på input, inte bara på output. Det är viktigt att läsa hos andra, inte bara klämma ur sig en massa själv. Så tror jag. Dessutom börjar det bli dags att rensa lite bland Kickorna och Pluttarna.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vet inte hur många gånger redan jag har noterat att folk, på olika sätt uttrycker

Äntligen vardag igen!

Och så skuttar de till sina inspirerande jobb och trivs. Sen tar det nån dag och så noterar jag en attitydförändring. Ser/hör/läser

Tillbaka i ekorrhjulet/grottekvarnen igen!..

Hur ska ni ha det egentligen? Är det skönt att det är vardag igen eller inte???

För egen del ser jag i kalendern att det är en vanlig, svart måndag. Inte nån röd dag i sikte förrän till påsken som i år infaller i slutet av mars. Men jag blir hemma några dar till. Först på fredag börjar min vardag – och min första arbetsdag på väldigt länge. Det känns pirrigt, men roligt. Jag är inte så orolig att jag inte ska klara av dan – jag har ju sen helgen på mig att vila. Och det gäller att hämta och samla krafter de här återstående dagarna av min sjukskrivning.

kalenderuppslag

Ett kalenderuppslag från mars förra året var innehållsrikt.


I morse var jag väldigt, väldigt trött,
men nu måste jag försöka vänja mig tillbaka till tidiga morgnar. Jag gick upp strax före klockan sju och skjutsade Fästmön till jobbet. Nog hade det varit skönt att krypa ner i sängen igen. Men jag motstod frestelsen! Vi får nog i alla fall sovmorgon i morgon och på onsdag, för i morgon är Anna ledig och på onsdag börjar hon jobba klockan 13 först.

Jag måste försöka få lite vettigt gjort idag. Tänkte börja med att köra en maskin tjockis-svart. Sen borde jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Borde. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag känner mig emellertid mycket pigg och upplyft av gårdagskvällens äventyr – promenaden. Det är härligt att känna att jag vågade, jag kunde, jag klarade av!

Lokalblaskan idag innehöll två intressanta saker: dels en helsidesannons om att Arge Kaj, där vi träffade tjejerna i lördags, ska upphöra, dels ett reportage om tågproblem. (Artikeln finns inte på nätet. Än.) Man listade 19 olika skäl till tågstopp samt vems ansvaret är. Intressant läsning som visar att vi bör nyansera vem vi anklagar och skäller på eftersom

  1. Naturen kan ställa till det.
  2. SJ inte är enbart ansvarigt.

Två läsvärda saker i en dagstidning räcker emellertid inte för att fortsätta prenumerera. Mitt beslut att efter typ 30 år som prenumerant säga upp tidningen står fast. Invägt i detta finns också det faktum att Ett Pucko knyckte mitt guldkort på tidningen 2009 – eftersom h*n i princip snodde mitt prenumerationsnummer. Och tidningen kunde inte hjälpa mig med detta. Så att vara trogen prenumerant är ingenting värt längre, det är bara att inse. Ja, jag är jävligt långsint! Men å andra sidan är 30 år också jävligt lång tid…

I övrigt sitter jag och funderar på en del två av Som man blir bemött, så bemöter man andraDen första delen fick en hel del respons och många läsare lämnade kommentarer och skickade sms. För den som är intresserad kan jag berätta att 86 personer hittills har läst det inlägget. Unika läsare, alltså. Sen är det ett antal som har läst inlägget flera gånger än en. Frågan är hur du orkade, med tanke på att inlägget innehöll fler än 1 000 ord…

blodpenna

Ett inlägg på över 1 000 ord – hur orkade du läsa så mycket???


Vidare är det dags
att byta fråga under rubriken Tofflan undrar. Jag brukar allt som oftast konsultera Unge herr O i detta spörsmål. Men nu har jag inte träffat honom på länge och får försöka låta min egen fantasi flöda ett tag till.

Nu börjar klockan gå mot nio och jag kan med gott samvete sparka igång tvättmaskinen. Inte för att andra i huset ens kan stava till hänsyn, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, en devis som många borde läsa både en och två gånger.


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts