Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppgift’

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.


Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen
och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.


I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

tårar

Jag blev ledsen.


Men så klart
att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk spionthriller.


En del tycker att britterna hänger kvar
i sina världskrig. Och till viss del håller jag med. Men det finns ju så mycket kring krigen att berätta, samtidigt som människorna som var med då och som kan berätta blir färre och färre.

Brittiska miniserien Restless är emellertid en fiktiv spionhistoria. Den första delens sändes förra lördagen, men först igår på fredagen, när det bara var skit på TV och både Fästmön och jag var trötta, tog vi en titt.

restless
Sally/Eva och dottern Ruth vid köksbordet i mitt drömkök*, för övrigt… (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Red Arrow International GmbH)


Ruth och sonen Jochen
hälsar på sin mamma/mormor Sally. Sally verkar nervös och säger att hon känner sig bevakad och förföljd och ber dottern om hjälp. Ruth får en mapp att läsa igenom. Det som först slår henne är att hennes mamma inte alls är nån Sally utan Eva Delectorskaya, en ryska som engagerats av brittiska underrättelsetjänsten som spion. Eva utbildas och kommer efter en del våldsamma händelser till USA.

I det första avsnittet får vi följa Eva spionliv genom tillbakablickar. Dåtid varvas med nutid – som i det här fallet är 1976. Ruths första uppgift blir att söka upp mannen som rekryterade Eva, Lucas Romer.

Riktigt spännande och välgjord spionthriller, producerad 2012, med kvinnor i centrum. Bra skådespelare dessutom! En av döttrarna på Downton Abbey spelar till exempel dotter även här (Michelle Dockery).

I kväll går andra och sista delen klockan 21 på SvT1. Vi ska ut och röra på oss, så för säkerhets skull ställer jag DVD:n på inspelning.

Första avsnittet får högsta betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*mitt drömkök = från en vinkel sett var detta köket i mina drömmar ganska exakt – förutom färgerna. Men annars, skrämmande likt! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan berättar om dröm och verklighet när det gäller jobbet – och om hur hon gjorde bort sig i hastigheten häromdan.


Det cirkulerar mycket kring Jobbet
i huvudet just nu. Dels är det nog för att jag försöker distansera mig och

göra slut,

dels för att jag vill slutföra öppna ärenden och göra bra ifrån mig innan jag lämnar byggnaden.

I natt låg jag i sängen och snurrade och snurrade. Det kliade i hela kroppen. Jag somnade snällt strax för klockan 23, men vaknade vid ett-tiden. Sen blev det sömn, vaka, sömn, vaka resten av natten. Och lite dröm. Jag drömde att kollegan MF och jag befann oss på jobbet och höll på att skriva

Mycket Viktiga Saker

på våra datorer. Då gick strömmen! Inte nog med att det vi skrivit försvann, här blev kolsvart! Ingen annan än MF och jag blev upprörd. Och vi höll verkligen på att gå upp i limningen!!! Jag tänkte berätta för MF idag om min lustiga dröm – men MF är inte här den här veckan. Kanske hemma och sliter sitt tjocka hår i förtvivlan?

En av mina andra kollegor började följa mig på Twitter igår. Det känns helt OK. Sen kan det bli jobbigt om J läser mina personliga blogginlägg, men what the heck, jag ska ju som sagt snart lämna byggnaden! Upptäckte då en annan kollega på Twitter. Det visade sig att F är från Bosnien, vilket jag starkt misstänkte. I morse hade jag tänkt hälsa F med

Dobro iutro!

Fast i morse var h*n ute på fältarbete. Nej, i stället blev det till lunch jag stack in huvudet och undrade

Jesti?

Min bosniska kollega blev jätteförvånad och undrade om jag kunde flera bosniska ord och varför. Jag berättade då att jag under många år i mitt förra arbetsliv började alla mina arbetsdagar med att säga just

Dobro iutro!

till en kollega.

Och nu kan du göra det igen!

svarade F.

Jaa, ett tag till…

tänkte jag, men svarade instämmande.

På förmiddagen hade jag besök på rummet av J som hade lite dåligt samvete (behövde J inte alls ha) för att h*n inte meddelat mig att jag ska närvara på ett möte i morgon. Nu var det ju inte J:s uppgift att kalla mig. Kallelsen kom via e-post igår kväll när jag hade somnat, klockan 23.19… Jag har bara kort svarat att jag inte vet om jag kan närvara eftersom jag jobbar för institution 1 på tisdagar (har gjort det i ett år snart, bara…). Dessutom uttryckte jag att det var lite (!) kort framförhållning, men att jag nog ska kunna förbereda en föredragning på cirka 20 minuter inklusive frågestund. Ibland förväntas man trolla med knäna på mitt jobb. Vilken tur att jag har alldeles väldigt flexibla knän. Och att jag är säker och trygg i min yrkesroll. Dessutom har jag inget att förlora, men en och annan oupplyst själ att vinna.

döskallearmband
Nån gjorde en gång en tabbe vid köpet av detta armband. Men det är fint, tycker jag!


Idag uppdagades en riktig tabbe jag har gjort!
Det är nog den största missen jag har gjort hittills. Professor K fick i fredags besked om att ett projekt fått ett synnerligen stort anslag. Jag gjorde en nyhet till externwebben om detta – en version på svenska, en på engelska. Men jag var lite slarvig och lät Google translate hjälpa mig på traven. Jaa, jag erkänner! 😳 Jag hade nämligen bråttom och skulle få ut nyheten efter lunch men före halv tre på eftermiddagen när jag var ”bortbjuden” på fika hos institution 1. Google translate hade översatt ett efternamn eftersom det tolkades som ett vanligt ord. Jag skämdes, men erkände för professor K, berättade som det var att jag var stressad. Professorn gjorde inte alls nån stor sak av det, utan skrattade och sa att det viktiga var ju att jag ändrade snabbt. Och jisses anoga så snabbt jag ändrade…

Stack in näsan till M och fick veta att M tyvärr inte deltar på mötet i morgon när jag ska ha min lilla föredragning. Jag sa att jag ska vara lite ledig framöver, först och främst semester från fredag och ledig till och med onsdag i nästa vecka. Sen får vi se. Jag kommer hit och tömmer mina datorer och så nån dag. Frågade åter om Ajfånen och möjligheten att köpa ut den, men den är obefintlig – statens egendom ska lämnas tillbaka när man slutar. Nåja, jag får ju två löner till så det ska väl räcka till en ny.


Livet är kort.

Read Full Post »

I natt drömde jag att jag gjorde om hela min nya institutions webbplats. Inte bra med såna drömmar, så en av dagens uppgifter blir att försöka boka in ett möte med institutionens webmaster. Jag var inte särskilt snäll i drömmen, jag var bufflig och framfusig – så där som somliga tror att jag är i verkligheten för att jag kan konsten att dölja den svaga och osäkra bakom Ulrikamasken – och skapade en helt ny startsida. Men sen vågade jag inte klicka på publicera…

En kommunikatörsbuse vid datorn?


Jag har inlett min dag
med att diskutera PowerPointmallar samt att skriva en presentation av mig själv på svenska och engelska. Den senare har jag nu, förhoppningsvis, skickat till rätt mottagare, det vill säga alla på den nya institutionen. Det är dags för en mugg cappucino innan jag tar itu med resten… Jag måste till exempel informera alla på min ”första” institution att jag inte lär bli så tillgänglig framöver som jag har varit. Här ska jag bara arbeta 20 procent, även om jag ska ha kvar kontoret, men på nya institutionen, en trappa ner, ska jag jobba 80 procent. Det är svårt att släppa nånting som fortfarande är i uppbyggnadsfasen, så jag är glad att man vill ha mig kvar! En viss förhoppning om framtiden har jag, kanske att klustret, som består av tre institutioner, kan tänka sig att dela på mig..? Men det är knappt att jag vågar tänka så, det är första gången jag uttrycker min förhoppning i skrift…

En mulen dag idag, men det betyder att man får trösta sig med thaiställets underbara kycklingspett i jordnötssås. Det finns ingen like i hela Uppsala!

I kväll har jag jordens strykhög att ta tag i. Lär bli svettigt, för trots att det är mulet är det varmt idag, så sen lär det bli dusch och hårtvätt. På torsdag kväll ska jag bland annat gå på teater i Förorten. Elias har varit med och byggt kulisser och skolan har öppet hus. Det ser jag fram emot! Och så får jag ju kanske möjlighet att pussas lite med Fästmön också, fast inte på skolan, förstås. Vuxna hånglar inte offentligt, då blir de pinsamma!

Read Full Post »

Det var när D insåg att han inte skulle lyckas bli av med E genom sina vanliga metoder mutor och hot, som de rena trakasserierna inleddes. Det var alltifrån bemötande med total tystnad (”jag skiter i vad du säger”) eller rena lögner om E:s person. Och lögnerna var förstås värst eftersom E inte visste riktigt vad de gick ut på och hur de utformades. Detta låg honom förstås i fatet eftersom han då inte kunde bemöta eventuell kritik – eller lögn! – gentemot sin person.

Det hela urartade så till den milda grad att D började kommunicera med E via e-post. Anklagelserna for vilda där, men det D tycktes bortse ifrån var att e-post kan lagras på olika sätt och uppvisas vid behov. E var i det här fallet mycket klok och samlade all e-post från D samt gjorde nogsamma kopior som han sparade på ett usb-minne.

Kanske var det när detta uppdagades för D som han inledde arbetsdagen med att kraftfullt stänga dörren till E:s lilla kontor. Som en sorts markering att ”jag är minsann fortfarande kung!”

Men smällande i dörrar och anklagelser via e-post kunde E ta. Det var värre med de lögner som kom i dagen först efter hans frånfälle, egentligen. En av dem var att E var lat och vägrade lyda order om tjänstgöring kvällstid. Frågan hade aldrig kommit upp, mig veterligen – och tro mig, jag kände E mycket väl. Jag kände E så väl att jag utan att ljuga vill påstå att han var allt annat än lat. Att lathet fick honom att må dåligt. Riktigt dåligt.

Vidare skulle E ha brustit i social kompetens på flera sätt än ett. Detta påstående var alltför generellt för mig att kunna bemöta, men jag kände ju till att E kunde vara tämligen absorberad av ett ärende, en fråga, en teori, en uppgift och då i detta tillstånd framstå som avig, avvisande och oartig. I själva verket handlade det om djup koncentration och hushållande med tid. Och någon gång handlade det om att E faktiskt inte såg eftersom hans syn gradvis hade försämrats.

Read Full Post »

« Newer Posts