Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppfostra’

Ännu en dag är till ända. Jag känner mig mycket nöjd med min dag, jag har uträttat det jag hade tänkt uträtta – och lite till! Så klart var det inte roligt att städa när det var soligt och varmt. Tror nästan att det var semesterns hittills finaste dag, men… Det fanns liksom inte så mycket att välja på. Och nu när det är gjort känns det skönt.

När hemmet var fejat och klart tuffade Clark Kent* och jag iväg så han skulle få duscha**. Efteråt polerade jag honom torr med trassel och pysslade om hans ärr***. Nej, det ser inte alls snyggt ut och jag ångrar att jag inte anmälde skadan. Nu känns det lite försent…

Somliga var visst ute på utflykt i eftermiddags bland bollar och regndroppar, medan andra slet  och svettades. Kände mig lite ensam ett tag, men det var nog bra att jag inte dök upp på utflykten för jag hade som vanligt inte kunnat hålla käften när föräldrar inte uppfostrar sin avkomma. Det är faktiskt ganska effektivt att högt väsa

SCH!!!

till en unge som gapar i till exempel en affär. I nio och ett halvt fall av tio tystnar ungen. Den blir väl så paff att en elak tant vågar säga ifrån att den helt enkelt lyder.

Elak ja… Jaa, det är jag ju. Jag är till exempel så elak att jag var till Himlen i kväll och hämtade ytterligare en födelsedagspresent till min mamma. Nu får hon fem stycken och förhoppningsvis duger väl nån av dem. Trots att det är en elak som har köpt allihopa.

Presenter till mor.


Tänk jag är såå elak
att jag ska köra 120 mil för att min mamma ska få slippa vara ensam i en och en halv vecka under min fyra veckor långa semester. Så elak är jag att jag hämtar hit henne och skjutsar hem henne, från dörr till dörr. Jaa, så elak jag är.

Nu är jag övertydlig, men som du kanske kan utläsa av detta är jag jävligt trött på att bli kallad elak. Visst, jag är elak ibland, men jag är en massa annat också. Bakslug, till exempel. För eftersom presenten var hos Fästmön passade jag på att få en puss eller två också. Tänk att hon vill ha det av en som är så eeelak – och gammal! Men inte så gammal att vi kan leka mor och dotter, det får andra göra. Hujedamig! Jag är så glad att Anna tyckte att… min nya BH såg ut att göra underverk med mina behag, för att uttrycka mig omständligt, men moraliskt. Tyngdlagen har ju, som du förstår, trätt i kraft på denna min kropp. Men ååå så skönt det är att vara vuxen!!!


*Clark Kent = min skadade lille bilman
**duscha avser i detta sammanhang tvättas med högtryckstvätt
*** ärr i detta sammanhang avser en ful repa

Read Full Post »

Ja, nu börjar det dra ihop sig – till välförtjänt ledighet. Jepp, jag tycker att jag har förtjänat fyra veckors semester efter nästan ett års heltidsarbete. Ett arbete som jag hoppade på direkt efter en tvångsledighet på två år och åtta månader. Tro inte för ett ögonblick att jag har glömt svåra tider och hur lätt det är att hamna där igen. Jag har lärt mig den hårda vägen, det har kostat och jag är helt klart en annan person idag. Fast en del sidor av mig förändras aldrig. Försök inte att uppfostra en person som redan är vuxen – i alla fall inte mig!

Bilden tagen i ett annat arbetsliv, men t-shirten är densamma som jag har på mig idag.


Det regnar just nu, morgonen är grå.
I morse fick jag fara upp vid femtiden får då hade jag besök av några skator på ballen* – nej inte vissa puckon utan fåglar, alltså. Vi fågelskrämmor låg ju och försökte sova. De estimerade uppenbarligen min lilla blanka midsommarstång, så jag fick ta in den. Idiotfåglar! De sprang omkring på både räcket av metall och mitt bord. Men människor kan som sagt också vara puckade. I morse var det nån som var ute med sin unge före klockan sju. Klart att barnet inte var så tyst. Inte föräldern heller. Nej, hänsyn vet inte folk hur det stavas! Jag och Fästmön var ju uppe, men det verkar som om resten av gården har semester.

I morse hasade jag in på jobbet. Mötte en kollega från institution #2 och h*n ska jobba en vecka till… Det lät…. tungt… Men ännu tyngre tyckte jag att det lät när jag pratade med en av städarna som har haft tre veckors semester – med detta skitväder. Jaa, man kan ju på sätt och vis lika gärna jobba när det bara regnar och regnar…

Igår kväll lagade jag middag – grillad kycklingchorizo med bröd och räksallad – till mig och Anna. I kväll ska hon slippa min matlagning, för vi ska ner på stan och fira vår semester med en riktigt god middag! Vi har några favoritställen och nu ska vi till stället där vi intog vår förlovningsmiddag – det blir fyra år sen i november.

Gårdagskvällen var ganska slow. Hemmadatorn åkte lite av och på, för det åskade en stund och man vet ju aldrig… Jag tog en välbehövlig dusch och tvättade mitt förskräckliga hår – har noterat att jag ska till frissan på måndag, tack och lov! Men jag vet inte om det hjälper, hår speglar ju hur resten av kroppen mår.

Vi passade på att kolla på ett par TV-deckare som jag hade spelat in på DVD:n. Först ut var sista delen av Kommissarie Thorn: Sömntuta. Den gillade vi skarpt båda två, riktigt läskig historia. Sen blev det onsdagskvällens Tyst vittne – med betoning på Tyst. Det tog över en halvtimma för TV4 att få nåt ljud… Riktigt dåligt! Den som vill se reprisen kan göra det på Sjuan på lördag kväll klockan 20. Tyst vittne är en väldigt bra serie för övrigt! Och otäck, förstås.

Helgen då? Vi är tre i familjen som firar i kväll – Anna och jag semester, somliga nånting helt annat – men i morgon strålar vi samman i Himlen för att fylla på lite förråd och så. På söndag blir det inget tavelköp av olika skäl, så vi får hitta på nåt annat.

Sen är det då första semesterveckan… På måndag eftermiddag blir det alltså hårklippning för min del och på onsdag är vi ett gäng som ska fara ut till Thuns för att shoppa loss. Vi stannar nog i Himlen ett par dar, men på torsdag åker jag hem för att stäääda. Och nästa fredag blir det en helgtripp ner till Metropolen Byhålan för att hämta hit mamma. Fyra veckor går fort och när mamma sen är tillbakaskjutsad hem till sig återstår en och en halv semestervecka som bland annat inkluderar Pride, förstås!

Med tanke på att det är fredagen den trettonde idag, förutspådde vi alla möjliga trista scenarier inför semestern: nån dör, nån strular, nån blir sjuk och nån får spel. Men har jag överlevt Inferno ska jag väl överleva Purgatorio och klara av nya tråkigheter. Bara att vara inställd på det.

Var rädd om dig idag! Och alla dar!!!


*ballen = balkong

Read Full Post »

Idag kunde jag ha haft sovmorgon. Och det hade jag, på sätt och vis. Men jag önskar att jag åtminstone hade kunnat sova till  klockan nio. Icke då! Strax efter sju vaknade jag och det gick inte att somna om. Så jag gjorde en FEM, det vill säga låg en stund och läste Moderspassion och tog mig en funderare. Morgonens ämne var offerkoftor.

En av mina offerkoftor.


Jag försöker verkligen jobba med
två saker när det gäller mig själv: dels att bli mer ödmjuk, dels att sluta klä mig i offerkoftor. Men det är svårt. Det är skitsvårt. Och när jag känner mig påhoppad är det baske mig inte lätt att vara ödmjuk och tack för den ovänliga kommentaren eller vad det nu är. Sen tar jag på mig en offerkofta och tycker synd om mig själv. För det är ju jättesynd om mig när en eller två i kombination hoppar på mig.  Men i stället för kofteriet försöker jag sen ett tag tillbaka tänka så här, för att inte gå under:

Jag känner mig påhoppad för att jag sticker ut hakan. Sticker man ut hakan anser en del att det är fritt fram att slå en på käften. Så det är bara att välja: tig eller ta emot käftsmällar. Men sluta för f*n att tycka synd om dig!

Inte heller behöver jag fundera över varför det är roligt att slå på en utstickande haka. Det är inte mitt problem, problemet – om det nu är ett problem? – ligger hos den som slår.

Jag ser fullt av offerkoftor runt omkring mig, särskilt i bloggvärlden. Den ena koftan är gräsligare än den andra:

Det är så synd om mig för att jag är skild.

är en ganska vanlig kofta. Men herregud, hur många är inte skilda idag? Det är ju inte så att du är unik, precis. Och för att dansa tango krävs två. Dags att inse att det är färdigdansat – med ditt X!

Mitt liv är ett helvete – på jobbet.

Jamen se till att göra nåt åt det då! Jobbet blir ju inte bättre för att man beklagar sig. Kan du inte byta jobb så försök hitta nåt annat i livet som är roligt.

Min man/fru förstår mig inte.

En klassiker! Gå till familjerådgivning. Var ärlig. Gör inte som somliga, sitt och ljug. Gå dit och var ärlig – och sen inser du efter ett tag vad som är rätt för dig.

Jag har så ont i huvet!

Men stackars dig! Fast en sak är ju bra med det – då vet du att du har ett huvud. Ta en Ipren och sen kan du ju sända en liten, liten tanke till alla dem som har kronisk värk nånstans. Snacka om att din huvudvärk är en piss i havet då…

Mina ungar är så jobbiga!

Jaha, men vem är det som har satt dem till livet och som har uppfostrat dem? Det är väl inte din granne, precis. Ta ditt ansvar, det är din skyldighet som förälder!

Min gamla mamma/pappa är så tjatig, jag blir gaaalen!

Joråsaatte… Och du själv var inte det minsta jobbig när din mamma/pappa tog hand om dig när du var barn? Kan du då inte ägna din gamla förälder en halvtimma om dan i en telefonlur ens? Dåligt! (Denna måste jag jobba med!)

Nog finns det en del gamla plagg, alltid… Jag märker att jag sticker nålar i mig själv när jag skriver, men det är bra, jag ska härdas. Sluta tycka synd om mig själv och fokusera på det som är bra. Och på att jag faktiskt bara är människa och gör så gott jag kan.

Är det det som gör att personer som är föredettingar på ett eller annat sätt i mitt liv fortsätter att läsa det jag skriver här på bloggen trots att

vi har gjort slut?

Att jag kämpar på och gör så gott jag kan? Att jag inte ger upp? Och att du kan få tillfälle att slå mig på käften verbalt ibland?  Vilka futtiga liv ni själva måste ha, vare sig ni bor i Bro, Knivsta, Surahammar (det hörs ju på ortens namn att ni är sura där!), Blomstermåla (vackert ortsnamn, men hur är ni som bor där vackra själar?), södra Finland eller Nynäshamn. (Några ställen är tagna ur luften, medan andra…) Trista typer intresserade av mitt spännande liv… (Jag är mycket ironisk – mot mig själv här!)

Nää, nu ska jag läsa tidningar på nätet – idag kommer ju ingen papperstidning – för att se vad som händer i den riktiga världen…

Read Full Post »

Orden i rubriken är inte mina, de kommer från en artikel i Dagens Nyheter. Det finns en lögn, enligt artikeln som hänvisar till såväl psykologer som undersökningar. Och den är att föräldrar älskar sina barn lika mycket.

Mina bonusbarn på skolfoton tagna 2009, tror jag.


Troligen är det en hemlighet
som många föräldrar gömmer längst in. Få skulle erkänna det öppet att man föredrog ett av sina barn framför det eller de andra. Men eftersom barn har olika temperament finns det vissa barn i syskonskaran som föräldrarna går bättre ihop med, menar psykologen Per Johansson vid universitetet i Lund. En amerikansk professor följde 384 syskonpar under tre år. Hon filmade konflikter med föräldrarna. Slutsatsen hon drog var att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna verkligen visade en förkärlek för ett av barnen.

Men vad beror skillnaden på? Visst kan det ha att göra med temperament, men enligt forskarna ligger förstfödda bra till. Föräldrar gillar också barn som är mest lika dem själva, enligt forskarna. Kön kan också spela in på så sätt att mammor gillar söner mest och pappor döttrar.

Psykologen Per i Lund sammanfattar det hela så här:

[…] vi har inte lika lätt för alla. De flesta älskar sina barn lika mycket men känner mer närhet till ett av dem […]

Själv har jag varken syskon eller barn, så jag vet inte alls hur det är. Mina föräldrar fick visst högsta vinsten med en gång för 50 år sen och nöjde sig med den. Skämt åsido, det fanns andra skäl till att jag inte fick syskon. Och mina skäl till att jag inte har skaffat barn är att jag inte har velat – mest därför att jag inte har träffat nån som jag vill ha barn med. För jag är av den åsikten att  ett barn ska man vara två om. På ålderns höst (typ jag var… 45) fick jag plötsligt fyra bonusbarn. Och jag kan ärligt säga att jag älskar dem lika mycket alla fyra. Det vet jag för jag kan bli arg på dem, jag kan bli ledsen för deras skull och jag kan glädjas med dem när det går bra. Men de är inte mina barn och det är inte mitt uppdrag att uppfostra eller försörja dem, det har de två riktiga föräldrar som gör. För övrigt är två av dem vuxna nu, så…

Jag vågar knappt ställa frågan, för jag tror inte jag får några svar, men tror du att föräldrar älskar sina barn på olika sätt och gör du själv det?

Read Full Post »

Nej fan, jag ryser när jag läser om en kvinna inom barnomsorgen som stängde in barn i torkskåpet, höll för ett gråtande mycket litet barns mun och knäppte ungar på huvudet och drog dem i håret. En unge stängde hon dessutom in i ett värdeskåp. Nog för att barn är värdefulla, men värdeskåp brukar vara väldigt små…

Förutom idioter till förskolepersonal finns det massor av folk som skaffar barn, men som inte borde ha barn. Stackars barn som inte är säkra varken hemma eller på dagis! Man tycker att föräldrar borde älska sina ungar och att den som väljer att jobba med barn också på nåt sätt skulle gilla barn. Uppenbarligen ska man inte ta sånt för givet.

Jag har valt ett liv utan egna barn. Ett av mina främsta skäl till det var att jag inte träffade nån som jag litade tillräckligt mycket på för att vilja ha barn med. Att sätta ett barn till världen och uppfostra det som ensamförälder fanns inte i min världsbild. Tiderna har emellertid förändrats och hade jag varit yngre idag hade jag kanske skaffat barn. Idag verkar det vara ganska lätt att skaffa barn, för par som inte kan få barn tillsammans liksom för den som är ensam. Men ärligt talat är jag ingen barnmänniska. Och det är nog det allra starkaste skälet till att jag har avstått. För även under stenåldern, när jag var ung, gick det att skaffa barn.

Ibland är det svårt att undgå att notera hur vissa föräldrar uppför sig tillsammans med sina barn. Man tar sig för sin panna både en och två gånger. Den utbildning i barnomsorg som en del föräldrar dessutom har tycks mest vara en bit papper som man kanske har fått per postorder. Hur kan man annars vara så totalt fri från empati?

Kvinnan som kränkte barnen på förskolan fick villkorlig dom och 40 dagsböter.  De skador hon åsamkat fyra små barn ansågs vara värda 37 000 kronor. Det är det totala beloppet kvinnan ska betala barnen i skadestånd. Kvinnan nekar till brott och menar att hon är utsatt för en sammansvärjning. Det enda jag menar är att det är jädrigt billigt att kränka barn i Sverige.

Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Somliga borde inte skaffa barn.

Dessutom lägger jag till, efter att ha läst om den barnakränkande kvinnan på förskolan:

Somliga borde inte jobba med barn.

Det kan ju inte bli annat än en svart bak, eller hur?

En svart bak för föräldrar och vuxna som jobbar med barn och som kränker barn.

Read Full Post »

Lite magsurt verkar det vara här och var, inte bara hos mig. Det är som att magen reagerar mest på frukosten, men jag vet inte vad jag ska plocka bort. Jag kan inte ta bort kaffet, för jag dricker bara två koppar vanligt kaffe om dan – de två på morgonen. Om jag inte dricker detta vaknar jag inte ordentligt. På jobbet dricker jag cappuccino eftersom magen har reagerat på det vanliga svarta automatkaffet. Irriterande!

Lite vanligt svart kaffe måste jag få dricka varje dag.


Det kanske inte var magsurt
men rejält surt i alla fall nånstans i huset i morse. Jag hörde en unge gasta i minst en halvtimma – den gastade fortfarande när jag gick. Det går ju inte att låta bli att undra om föräldrarna bara ignorerar ungen eller vad eftersom den skriker så länge. Det är ofta så här och jag blir riktigt nervös. Barnskrik är ett ljud som jag har extremt svårt att tåla. Det är väl en väldigt tur att jag aldrig fick egna barn och att bonusbarnen kom in i mitt liv när de var tonåringar (tre stycken) respektive fem år (en)… Jag är väl jävig eftersom dessa fyra är del av min familj, men jag tycker att det är bra mycket roligare med barn och unga man kan prata med. Vissa ungar skriker ju bara och beter sig illa. Hur man lyckas – misslyckas, snarare – uppfostra barn på detta liktgiltiga sätt förstår jag inte. Inte heller tycker jag att det är OK att sjuka barn skickas både till skola och kompisar när de samtidigt hostar lungorna ur sig. Det hörs och det syns och det är inte kul när ”våra” ungar smittas. Håll sjuka barn hemma!

Idag händer inte så mycket planerat mer än institutionsinformation på förmiddagen där jag som vanligt har ett par punkter. Igår kom två män och borrade och skruvade upp skylthållare utanför våra kontor. Bara det att ingen vet hur man får tag i papperskorten med namn och titel som ska sättas in bakom en plastskiva i skylthållaren. Sånt kan irritera mig gränslöst, jag tycker INTE att det är OK att var och en kontaktar företagets tryckeri för att få sitt namn och sin titel tryckt på styvt papper. Varför vet aldrig Nån nåt om såna här praktiska prylar??? Därför gjorde jag i all hast igår eftermiddag en mall som jag har mejlat ut till insitutionen samtidigt som jag skrev att jag kan hjälpa till om nån inte kan själv. Typsnittet är nämligen inte nåt standardtypsnitt, vilket ställer till det för vanliga användare. Så lite sånt gjorde jag igår och idag lär jag få fortsätta.

Tänkte försöka fokusera på min kommunikationsplan och texten i den. Eventuellt tar jag med den på fil hem över helgen. Nåt att greja med när jag kvicknat till efter undersökningen på måndag, kanske?

Igår kväll var det 8,4 grader varmt när jag gick och la mig vid 22.30-tiden. Och i morse messade Fästmön att dagens klädsel bestod av tunn jacka och tejpade gympadojor (ja, de är trasiga, men bäst för hennes fötter att gå i). Det är mulet just nu, men jag tror att vi kan räkna med riktiga vårtemperaturer under dan…

Read Full Post »

« Newer Posts