Fästmön och jag stack neråt Vaksala torg vid 13.30-tiden för att kolla in årets Distingsmarknad. Det är därför jag sitter här vid datorn nu och tuggar på sötsliskigt godis.
Vi lyckades faktiskt få en parkeringsplats hyfsat nära och det var tur! Det är nämligen SNORHALT ute och verkligen INTE sandat överallt. Vaksala torg var som en enda knögglig isbana… Skitdåligt! Detta fick till följd att vi halkade fram mellan stånden. Stånden, för resten, var det ingen ordning på. De stod lite här och var, ingen symmetri eller planering för fem öre. Nej, man skulle ha låtit Kickorna planera det hela så hade det blivit så bra så.
Det fanns emellertid en hel del att titta på. Både i stånden och sånt som gick på två ben. Som vanligt var vi snyggast och alla andra såg inte kloka ut. Fast värst var nog Sofia, hon såg plastig ut och dessutom var hon skamligt billig…
Sofia – plastig och skamligt billig.
Att det var sexhundranionde gången det hölls Distingsmarknad här märktes tydligt på en del… original. Man får verkligen träningsvärk i öronen när man går förbi vissa knallar…
Men faktum är att vi ändå njöt av den typiska marknadsdoften av brända mandlar trots att vi frös och jag var yr. Det var som om hela jorden snurrade – vilket den ju gör, men jag vet inte om gemene man känner av det..? – och det kan INTE ha berott på Llaphroaig-fudgen vi provsmakade. Alltså duuuu… Nåt godare har inte JAG smakat på de senaste elva åren, typ! Naturligtvis handlade vi lite sån fudge och killen vi köpte av sa glatt när vi gick:
Vi ses i morrn!
Var vi så uppenbara?..
Vi storfyndade också strumpor – 14 par för 100 pix, så vi tog sju par var. Nu klarar vi oss ett tag…
Annas lite mer färgglada par till vänster, mina i gråskala till höger.
Efter diverse provsmakningar blev det läge för nåt med lite mer substans och sen var ju Kickorna kaffesugna också. Vi traskade över gatan till Kvarnen, en av Uppsalas otaliga gallerior. Där bjöd Anna på briemackor och hett kaffe innan vi traskade in och ut i några affärer, bland annat Oil & Vinegar, en härlig presentaffär, och Kvarnen Bok & Papper, en sån där hederlig gammal bok- och pappershandel som man kan flanera runt i i evighet amen. Kvarnen-besöket avslutades med att jag lämnade in mammas och mitt Lotto – för att upptäcka att vi faktiskt vunnit hela 25 kronor i lördags!
Så halkade vi tillbaka till Clark Kent* för vidare färd till Annas jobb där en irriterande unge försökte springa i vägen för Clark. Ingen skada skedd, dock, men man undrar om barn får lära sig nån form av trafikvett nånstans, hemma eller i skolan… Det tror jag inte.
Lite trist att komma hem till en mörk lägenhet, men Minsta Prinsessan kom samtidigt och hälsade som den väluppfostrade lilla flicka hon är. Fast det blev ju inte mindre trist när jag satte mig vid datorn och upptäckte att ytterligare ett nej på ett jobb hade trillat in i mejlboxen. Därför tycker jag att jag kan trösta mig med marknadsgodis, för jag orkar inte gråta idag. Jag orkar bara inte.
*Clark Kent = min lille bilman
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 