Dags för en listjävel till: 25 frågor om böcker

1. Fem böcker som jag tror kan ge andra bra läsupplevelser?
   Göran Tunströms Juloratoriet, Bibeln, Gradvall, Nordström x 2 samt Rabes Tusen svenska klassiker, Goethes Den unge Werthers lidanden och Anne Franks dagbok.
2. Fem böcker jag ångrar att jag har läst?
   Gregory David Roberts Shantaram, Kitty Sewells Iskallt budskap, Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder, Janne Olssons Stockholms-syndromet och kanske den där übertjocka boken om Mao.
3. Fem bra svenska nu levande kvinnliga deckarförfattare?
   Karin Wahlberg, Anna Jansson, Åsa Larsson, Carin Gerhardsen och Mari Jungstedt.
4. Fem bra svenska nu levande manliga deckarförfattare?
   Mons Kallentoft, Johan Theorin, Kjell Eriksson, Håkan Östlundh och Roslund & Hellström. 
5. Fem bra svenska nu levande kvinnliga författare?
   Karin Brunk Holmqvist, Birgitta Andersson, Birgitta Stenberg, Majgull Axelsson och Sara Lövestam.
6. Fem bra svenska nu levande manliga författare?
   Alex Schulman, Mats Strandberg, John Ajvide Lindqvist, Jonas Gardell och … äh, kommer inte på nån som jag har läst, men jag är nyfiken på Marcus Birro!
7. Fem bra icke svenska nu levande författare?
   Karin Fossum, Unni Lindell, Anne Holt, Harlan Coben, Anne B Ragde och Jacqueline Winspear. Äh, det blev ju sex stycken…
8. Fem läsvärda böcker som är rätt självbiografiska?
   Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Jessica Anderssons och Lena Katarina Swanbergs När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var av, Birgitta Anderssons Blondie, Alex Schulmans Skynda att älska och Henrik Petterssons Jehåvasjäveln. 
9. Fem mest önskade just nu?
   Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqivst, En liten bok om ondska av Heberlein, Drömmen förde dig vilse av Anna Jansson, Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro och Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme av Henrik Berggren. Och så Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte! F*n, det blev sex, juh…
10. Den här skulle jag vilja ge bort till en vän:
    Bibeln på mitt sätt av Annika Borg. 
11. Den här skulle jag vilja ge till min kära:
    Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer.
12. Den här skulle jag vilja ge till ett födelsedagsbarn:
    Bajsboken!
13. En seriebok jag rekommenderar:
    Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson.
14. Som barn läste jag:
    Bullerbyböckerna av Astrid Lindgren, Teskedsgumman av Alf Pröysen och Enid Blytons Fem-böcker, förstås!
15. Mina föräldrar läste som barn:
    Pappa läste Bill-böckerna av Richmal Crompton och mamma läste Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström.
16. Författare jag är nyfiken på:
    Marcus Birro, Mario Vargas Llosa, Glenn Forrestgate och Stig Saeterbakken.
17. När jag läste de här skrattade jag högt:
    Karin Brunk Holmqvists böcker, Benjamin Jacobsens böcker om farmor och fru Hatts karaktärsskildringar från verkligheten!
18. När ger jag helst bort en bok:
    I present, i julklapp, till nån som är sjuk, till nån som behöver uppmuntran, till nån som behöver ”lära sig” nåt… Det finns ALLTID osaker att ge bort en bok!
19. Bokskatt?
    Om du menar moms på böcker så tycker jag nej alternativt sänk. Och mer pengar ska gå till författarna!!!
20. Bokskatt i egna hyllan?
    Jag älskar ALLA mina böcker högt och rent.
21. Favoritdiktare?
    Gustaf Fröding, förstås! WH Auden har gjort en del fint, Karin Boye, Göran Palm…
22. Fem klassiker som en ung vuxen inte ska missa:
    Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, Bibeln, Tusen och en natt och Den unge Werthers lidanden.
23. Några läsvärda européer som jag hittills inte nämnt?
    Sofi Oksanen, Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic, Hanne-Vibeke Holst…
24. Några andra författare som inte får glömmas bort:
    Anton Tjechov, Paulo Coelho, Stieg Larsson…
25. Till sist: Elisabet Höglunds En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar ELLER Bimbo Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser?
    Elisabet Höglund, så klart!

Read Full Post »

Slaskjobbet

En frysbox som innehåller en massa kött. Men det är inte griskött utan människokött. Elsa Karlsson blir smått hysterisk när hennes hund hittar en fot… Jag har just avslutat läsningen av Christina Larssons bok Slaskjobbet, en av två böcker som den snälla S skickade mig i ett bokpaket!

En slaktarhistoria!

                                                                                                                                                                    Ett antal frysboxar med kroppsdelar från människor dyker upp. De mördade visar sig vara fyra män som försvunnit spårlöst från sina familjer. Fallen hamnar på kriminalkommissarie Ingrid Bergmans bord. Hon har nyligen återvänt efter en sjukskrivning sedan hon råkat illa ut under ett tidigare fall. Samtidigt slåss Ingrid mot sina andra demoner, familjen. Nåt svårt har hänt henne för elva år sen. Först antyds det bara vad det handlar om, men så småningom får man veta i stora drag.

Detta är knappast att klassa som stor litteratur, men Christina Larsson har förmågan att skapa en spännande berättelse med flera vinklar och mycket blod. Problemet är bara att det känns som om jag har läst det förut. Jag ser alltför många likheter. Ingrid Bergman påminner en hel del om Inger Jalakas hjältinna Margareta Nordin och Mons Kallentofts Malin Fors – båda har till exempel komplicerade förhållanden till sina föräldrar och en av föräldrarna dör – precis som Ingrid Bergman. (Ingrid Bergmans pappa dödförklaras för övrigt på samma sjukhus som min pappa…) Och just den HÄR boken, Slaskjobbet, påminner även om en av Unni Lindells böcker vad gäller mördaren. 

En annan invändning jag har är att det förekommer en del grammatiska språkfel i Slaskjobbet, till exempel står det ”hennes mamma” när det borde stå ”sin mamma”, på nåt ställe är det obestämd form i stället för bestämd etc. MEN… Detta är en spännande bok och jag tror att Christina Larsson kan bli riktigt bra. Om några böcker. Medelbetyg tills vidare! Men jag tänker ge Christina Larsson fler chanser, det är säkert!

Read Full Post »

Mörkermannen

Varför knuffar nån ut en ensam kvinna i 50-årsåldern från balkongen? Vem vill henne illa? Och vem är de som bevakar en ung sommarjobbande kvinna genom ventilationsluckan? Unni Lindells bok Mörkermannen är en kuslig historia med många bottnar.

Vem är Mörkermannen egentligen? Finns han???

                                                                                                                                                       Boken börjar med ett tillsynes oförklarligt mord på en kvinna i 50-årsåldern. Hon knuffas ut från sin egen balkong. Det finns vittnen som ser att hon knuffas så det är inte självmord. När kommissarie Cato Isaksen får hand om utredningen tillsammans med den envisa och rätt irriterande Marian Dahle hittar de märkliga spår i det förflutna som ger underliga kopplingar i nutid. Och samtidigt känner en ung sommararbetande polska sig bevakad genom ventilationsluckan till rummet där hon bor. Katastrofen närmar sig…

Det här är en bok med många bottnar och det gäller att hänga med i svängarna så man inte tappar kollen på vem som är mamma till vem och hur det har gått till att just den kvinnan blev mamma till det barnet. Typ. En ganska invecklad historia utvecklar sig – genom samarbetet mellan Cato och den irriterande Marian, en sorts Lisbeth Salander-figur som jag tyvärr inte känner nån värme inför. Inte som när det gäller Lisbeth.

Berättelsen är spännande och man undrar verkligen vem den där Mörkermannen är. Men samtidigt är den lite rörig. Trots det får den högt betyg, fyra tofflor av fem möjliga.

Read Full Post »

Illamående och post

I eftermiddags var det inte roligt att vara Tofflan. Det blev till att ligga med huvudet i en hink… Det är medicinen som gör att jag mår illa, så jag har bestämt att jag bara ska ta en tablett, inte två. Jag har meddelat doktor Anders det per mejl. Jag pallar inte med att må som jag gjorde i eftermiddag och dessutom visade fingersticket igår att mitt blodvärde stigit från 90 till 103. (Fy vilken gnällig människa jag är!)

Det här är emellertid Sickan*, inte Tofflan.

                                                                                                                                                            Idag fick jag mitt röstkort med posten. Du har väl inte missat att det är val den 19 september? Det har inte jag, men jag höll på att bli lite orolig över varför mitt röstkort aldrig kom – dessa skulle ju börja delas ut med posten för över en vecka sen. Inte för att jag vet vilket parti som ska få min röst… Jag tyckte att jag hade bestämt mig, att allt var så solklart, men som kom ett par idiotiska utspel från partiledningen, så… Fast det klart… Det ÄR ju faktiskt så att vi numera kan rösta på person – så då kanske jag ska ta och stryka partiledaren, helt enkelt, på valsedeln… Vi får se, vi får se… Har DU bestämt dig vilket parti som får DIN röst???

På tal om post så fick jag ett skumt sms för nån timme sen. Det stod att ett paket från Bokus var på väg med post till mig. Men jag har inte beställt nåt..? Eller har jag det..? Eller eller..? Bokus är ju för mig ett seriöst företag, så jag hoppas att det inte blir nån ny Pocketklubben-historia… (På tal om böcker, för resten, så slank Unni Lindells bok Mörkermannen ner i varuvagnen tidigare idag. Den har precis kommit i pocket och nån tröst ska man väl ha när man är sjuk och illamående så man inte kan äta choklad?)

En pocketdeckare unnade jag mig idag!

                                                                                                                                                      Har pratat med Fästmön i en timme i telefonen. Besöket på företagshälsovården gav henne tyvärr inte så mycket, så egentligen är hon tillbaka på ruta ett. Förhoppningsvis blir jag strax piggare och kan vara där och skoja till (..?) hennes tillvaro snart. Inte för jag vet om det hjälper, men ingen av oss gillar att vara sjuk.

Nu ska jag slänga mig i favoritfåtöljen och grubbla över valet, Bokus och… nej, jag ska läsa. Eller glo på TV. Och kanske äta en druva eller två…

                                                                                                                                                      *Sickan = Sick Man; ingen är så sjuk som en man är när han är sjuk…

Read Full Post »

Honungsfällan

Åter försvinner en liten pojke, men det är liket efter en kvinna från Lettland som hittas. Hur hänger fallen ihop? Det är upp till Cato Isaksen att utreda när han kommer tillbaka efter en längre tids sjukskrivning. Nu har jag äntligen sett klart de tre filmatiserade delarna av Honungsfällan som gick på Kanal 9 i somras. Filmen är baserad på Unni Lindells bok med samma titel.

Filmen är baserad på den här boken.

                                                                                                                                                              En sjuårig pojke försvinner spårlöst en dag. Samtidigt hittas liket efter en lettisk  kvinna som jobbat på ett glassbilföretag. Fallen visar sig hänga ihop. Den gemensamma nämnare är Viggo som kör glassbilen. Cato Isaksen försöker lösa dem parallellt när han återvänder efter sin sjukskrivning. Men han har fått en ny medarbetare som irriterar honom – och gör hans fru svartsjuk.

Lite onödigt lång, i tre delar, är den här filmen. Två delar hade nog räckt. Den är bitvis spännande, men fokus ligger lite för ofta på konflikten på Cato Isaksens arbete, och inte på fallen. Mot slutet blir det i vart fall mycket spännande, en jakt på tiden, kan man säga.

Unni Lindells deckare är ”trivsamma”, spännande och behandlar aktuella typer av brott, som pedofili, trafficking etc.

Högt betyg!

Read Full Post »

Fritt fall

Det känns som om jag faller. Faller fritt. Utan att nånting tar emot. Men det är nog yrseln. Mest. Och den här förbannade tröttheten.

Jag har vilat hela eftermiddagen och kvällen. Legat ovanpå gästsängen och läst. Suttit i favoritfåtöljen och tittat på de två första avsnitten av Honungsfällan, en film som gick på Kanal 9 i somras i tre delar, men som jag spelade in på DVD:n. Filmen är baserad på Unni Lindells bok med samma namn. Älsklingen och jag tittade på fyra av filmerna i somras, men de två sista har vi inte sett. Anna läste däremot boken Honungsfällan nyligen, så hon har inte varit så sugen på att se den som film.

Här har jag legat och tittat ett par timmar i kväll.

                                                                                                                                                        Jag har värmt lite mat idag och åt ungefär hälften. Resten la jag i en bytta – det får bli middag till i morgon. Och så har jag ätit gröna druvor. Söta, saftiga och förhoppningsvis nyttiga för mitt blod och min mage.

Söta, saftiga och nyttiga.

                                                                                                                                                      Tänderna är borstade och jag ska hoppa i nattsärken* och krypa till kojs. Det är tomt att sova utan Anna. Jag saknar hennes närhet. Jag saknar att höra henne andas bredvid. Saknar att inte kunna sträcka ut handen och röra vid henne. Telefoni och sms blir inte riktigt samma sak… Men vi vilar på var sitt håll. Och jag hoppas hon tar tillfället i akt och ger sig ut på tur i svampskogen i morgon. Lite frisk luft är aldrig fel.

Min morgondag har inte mycket på agendan. Det blir väl att försöka gå ut med lite sopor. Sen ska jag försöka läsa ut min bok som jag har tragglat med ett tag nu. Men det sägs att de låga värdena påverkar koncentrationen och jag börjar inse att det stämmer.

På tal om att stämma hade fru Hatt och jag en spännande sms-dialog i afton. Vi har så många likheter, har vi kommit på. Allt ifrån favoritförfattare till att hata foppatofflor…

Nu ska jag låta mig falla ner i sängen. Allena. Det går det med, det måste det. Men det klart att man helst av allt vill vara med sin kära.

                                                                                                                                                    *hoppa i nattsärken = Svensson-omskrivning för att jag sover endast i Hugo Boss, för att parafrasera en viss Marilyn Monroe.

Read Full Post »

Vecka 31: Hula och Gula

Dags för veckans höjning (hula) respektive sänkning (gula), as simple as this:

Hula

• Roliga skrivuppdrag (som ramlar över mig bara sisådär)
• Fästmön (som kämpar för att räcka till och alltför ofta sätter sig själv i sista hand)
• Alla braiga norska deckarförfattare (som till exempel Anne Holt, Unni Lindell och Karin Fossum, för att nämna några)
• Bloggvännerna Nillan och Annapannan (som jag äntligen, om än bara hastigt, fick stråla samman med i helgen)
• Den kloka ”Rubinen” (som så ofta slår huvudet på samma spikar som jag, så att säga)

                                                                                                                                                 Gula (ja, gult ÄR fult!)

• Fyllehästar (som plaskar i krogfloden och i låtsasfloden)
• Onda Lårkan (nu börjar jag bli trött på den på riktigt!)
• Alla onda kommentarer till artiklar om Pride
• Såna man tror vara ens vänner (men som inte ställer upp när det gäller till exempel vid barns svåra sjukdom eller död – nu talar jag INTE i egen sak)
• Smitare (de finns överallt och jag gillar dem INTE!)

Read Full Post »

Orkestergraven

En violinists nya, vita kappa blir nedsölad av hennes blod när hon får halsen avskuren på väg hem från en lyckad konsert. Och när Cato Isaksen och de andra poliserna har skrapat lite på ytan kommer en helt ny bild fram av kvinnan. Kanal 9 har under två kvällar visat de tre delarna av filmen Orkestergraven, baserad på Unni Lindells bok med samma titel.

Den som sitter i orkestergraven får aldrig se föreställningen eftersom man där sitter med ryggen mot scenen.

                                                                                                                                                         Siv Ellen Blad, tonårsmamma, postkassörska och violinist, hittas mördad en natt mitt i vintern. Det finns flera tänkbara gärningsmän, framför allt en exman och en älskare, men vad är egentligen motivet? Samtidigt har Catos yngste son George skaffat sig en osynlig vän och en farbror som ger honom godis och glass när han är på dagis…

Åter är det en bra blandning mellan ren spänning och vardagsproblem. Det får liksom inte tippa över åt nåt håll, tycker jag, framför allt inte åt vardagen. Unni Lindell lyckas storartat. Och den här gången utpekas ingen som trolig mördare – det är så MÅNGA som kan vara den skyldige. För övrigt är Örjan Ramberg lysande i rollen som odräglig orkesterledare!

Betyget blir fyra tofflor av fem.

Read Full Post »

En dag med smärta och kläder, smått & gott, helt enkelt

Tyvärr är det ingen bra dag. Det känns inte roligt att Fästmöns semester börjar nu och jag har så väldigt ont. I morse var jag otroligt seg. Hade ont och kallsvettades, mådde illa. Så här ser lårkan ut idag, inte är den bättre, precis…

Det onda har spritt sig neråt knävecket…

                                                                                                                                                        Ringde mamma mitt på dan för att kolla läget. Hon har tyvärr ingen möjlighet att ta sig till kyrkogården idag, men jag var ju uppe där för en vecka sen med en fin bukett. Jag tror att pappa känner att vi tänker på honom idag.

Efter dusch och hårtvätt tog jag mig samman och Anna och jag åkte till hennes kompis M. Där gick Anna bland annat igenom en stor kasse med kläder som kunde tänkas vara nåt till Elias. Det slutade med att det blev två påsar diverse, mest ”överdelar”, som följde med oss hem. För tillfället ligger de i bilen. Jag ska nämligen åka ut till Förorten mitt på dan i morgon för att skjutsa Johan och hans dator till en kompis i en by intill. Grabbarna ska ägna sig åt spel under ett par dygn. Annas kompis M är mycket trevlig och lättpratad, det känns nästan som om även jag har känt henne länge.

Min ursprungliga tanke var att vi kanske skulle ta en tur in till stan, om inte annat så för att äta nånstans, men jag har så ont så vi bestämde att äta hemma. Därför stannade vi till vid Tokerian och inhandlade, tunna kycklingfiléer, het béarnaisesås och potatisklyftor till kvällen. På Tokerian såg vi både tokigt och slugt, men jag nöjde mig med att fota smått & gott.

Melonen till vänster kan ju omöjligen ha legat i lådan till höger ursprungligen, eller hur?

                                                                                                                                                           Väl hemma igen blev det kaffe med tillbehör – det vill säga vaniljkex och choklad för mig, knäckemackor och choklad för Anna. Det är ju i alla fall lördag och då är det tillåtet med sötsaker!

Lugna puckar lär det bli i kväll, som sagt, lårkan tvingar mig till detta. Kanske ser vi andra och sista delen av Sorgmantel, en film som jag har spelat in från Kanal 9 i dess serie filmer baserade på Unni Lindells böcker med samma namn. Kanal 9 visar sex av hennes filmatiserade böcker, men av nån anledning hoppar man över bok nummer fem, Rödluvan. Naturligtvis undrar jag varför… Kan det vara så att den inte ingår i serien om polisen Cato Isaksen???

Read Full Post »

Nattsystern

Hur hänger Kristines försvinnande ihop med att hennes mormor blir mördad? För nåt samband borde väl händelserna ha. Eller? Jag har just sett Nattsystern i två delar på Kanal 9, en film baserad på Unni Lindells bok med samma titel.

Vem Nattsystern är får vi inte veta förrän alldeles i slutet…

                                                                                                                                                             Den här gången blir en äldre dam skjuten strax utanför sitt hem. Men innan dess har hennes dotterdotter varit försvunnen. Vilket är sambandet? För polisen Cato Isaksen är det självklart att det finns ett sådant. Men vad? Och vem kan man lita på när alla kring Kristine verkar mer eller mindre opålitliga.

De här två delarna håller tyvärr inte lika hög klass som de tidigare filmerna jag sett. Det blir liksom aldrig riktigt spännande, inte förrän den sista halvtimman i det sista avsnittet. Och betänk då att varje avsnitt är cirka en timma och 45 minuter långt… Skådepeleriet är det inget fel på, men det är just spänningen som saknas. Det blir segt. Och aningen tjatigt känns det när man vet att den man slutligen misstänker visar sig vara oskyldig. Ett HBTQ-tema spelar för övrigt en viss roll.

Tyvärr blir det bara två tofflor av fem möjliga den här gången.

Read Full Post »