Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Nu är det som det är

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Livstid

Ett inlägg om en film.

Livstid är en av Liza Marklunds senare böcker, även om de förstås alla har kommit ut i snabb takt och inte för alltför länge sen. Men Livstid (2012) är också en film, baserad på boken, förstås. TV4 gör inget undantag denna söndag utan visar ytterligare en Annika Bengtzon-rulle. Jag gör inget undantag heller utan tittar.

Denna gång handlar det om polismord. Julias man David är skjuten och hon själv är misstänkt för mordet. Dessutom är deras lille son försvunnen. Annika Bengtzon kastar sig förstås in i leken och börjar nysta. Inte helt opåverkad av den egna skilsmässan. Men hur kommer det sig att den mördade polisen inte har ett enda veck i sin uniform, det vill säga verkar så juste och genomärlig att inte en människa har nåt ont att säga om honom? Julias bästa kompis, också hon polis precis som Julia och hennes mördade man, ger en annan bild av David.

Jag måste i alla fall var ärlig och erkänna att jag har tappat kollen på handlingarna i böckerna, så jag måste googla. Då minns jag: Annika Bengtzons hus brann ju ner och hennes man träffade en ny kvinna. Det var mycket spännande – i boken. Filmen då?

Ja, även filmen är spännande. Det är som om Annika Bengtzon-filmerna får en nytändning med Livstid. Det är otäckt, bra skådespeleri, realistiskt. Mer sånt!

Toffelbetyget blir högt den här gången.

Livet är kort.

Read Full Post »

Snurrigt

På väg för att hämta Fästmön. Först ser jag en kille lugnt promenera på fel sida av vägen. Gatan är hårt trafikerad. Samtidigt möter jag en cyklist – som kör på fel sida OCKSÅ.  Och ovanpå det kommer ett gäng i hög fart på rollerblades – på gatan. Suck…

Rondellen vid mormor och Scandic blev rondell idag. Det går att köra runt. Jag ser en man förvillande lik en åldrad Skitstövel.

Aha! Det är så demensen kommer att se ut…

tänker jag.

I bilen utanför Annas jobb ser jag en joggerska med bruna ben och alldeles rund rumpa passera. Hon har rosa sockar och är så där kvinnlig som jag aldrig blev.

Ur byggnaden kommer hela tiden personal som ser ut som tusen Annor – på håll. Alla har de samma uniform, i samma färger. En pojke cyklar förbi. Så lik lille Uffe Nyfiken!

Anna är sen, så jag tar tillfället i akt och läser.

Vi åker och handlar lite bröd och Anna hämtar ut ett paket. Jag parkerar lite snett vid affären. Anna vill, men kan inte rätta till bilen! 😆

I Förorten tar bensinen slut. Jag tankar innan vi hämtar Elias.

Hemma förevisar Elias en del av skolårets verk, bland annat en fladdermus och ett antal arbetsböcker.

Elias ser lite ledsen ut, men det var han inte alls. Han hade sytt en sån fin fladdermus, med täta och fina stygn. Imponerande!

                                                                                                                                                    Idag är vi bara fyra till middag, så vi får plats att äta vår korv på ballen*. Elias vill inte äta sin korv på tvären, så Anna får grilla den på längden och lägga den i ett bröd i stället till honom. Hon måste vara uthungrad och jag får dåligt samvete för att jag inte har fixat maten…

Barnens pappa ringer och behöver barnpass en kväll nästa vecka. Anna plockar undan och jag fixar kaffe. Vi dricker det och läser i blåsten på ballen. Jag berättar om ett jobb jag funderar på att söka. Men det är sista ansökningsdag i morgon och jag vet inte om jag pallar ett nej till. Samtidigt räds jag den där parkbänken som tycks komma allt närmare…

Detta snurrade ovanför mitt huvud på ballen.

                                                                                                                                              *ballen = balkongen

Read Full Post »