Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘undervisning’

Så! Nu har jag lyckats ringa lokalblaskan – och ändå inte! – för att tala om att jag inte vill förlänga min prenumeration efter den 10 mars. Och jag kan tala om att det var inte det lättaste…

Igår fick jag en prenumerationsfaktura på 2 750 kronor, det lokalblaskan tycker att man ska betala för ett helår. Jag har insett att det är tusenlappar jag mycket hellre lägger på nånting annat, så jag började leta efter ett telefonnummer på lappen för att kunna ringa och säga upp prenumerationen. För man måste kontakta tidningen – och ändå inte! – för att säga upp sin prenumeration, det går inte bara att skita i att betala räkningen.

Jag hittade ett enda telefonnummer på baksidan av räkningen och gissade att det var det man skulle ringa. Några telefontider framgick inte, men när jag ringde igår kväll fick jag veta att dessa var klockan 8 – 16.30. En automatisk röst gav mig några val och jag knappade mig vidare till Prenumerationsärenden. (Eftersom det gällde att säga upp en prenumeration gick det inte att göra via hemsidan.) Till sist svarade en tjej:

Prenumerationsärenden!

Jag presenterade mig med för- och efternamn och framförde mitt ärende. Men se då skulle jag inte prata med henne utan annan tjej. Hon kopplade vidare. Jag väntade och väntade och väntade i luren – tills tonen plötsligt tog slut och samtalet bröts. På’t igen! Jag ringde samma jävla telefonnummer, kom till samma tjej, som gjorde samma koppling. Fast nu hamnade jag i nån sorts telefonkö. Totalt var min väntetid närmare 20 minuter innan jag kom fram till den som kunde handlägga mitt ärende. Är detta rimligt? Nej. Inte kan det väl finnas bara EN enda människa som tar emot personer som vill säga upp sina prenumerationer???

Men nu kommer det lilla roliga! Min lokalblaska är i själva verket inte ett dugg lokal. Dess ägare finns i Norrköping. Och det var också där tjejen satt som skötte uppsägningar av prenumerationer, distributionsärenden, klagomål etc. Så det var inte till Upsala Nya Tidning jag ringde utan till koncernen. Vi kom att prata alldeles för länge, den där tjejen och jag. För jag måste ju bara fråga om hon var östgöte och från Linköping – det var så jag fick reda på att jag inte ringde till UNT. Riktigt trevlig var hon, en sån där person som är på rätt plats i verksamheten – och i livet. Hon ville naturligtvis veta varför jag inte längre vill prenumerera och jag sa bland annat att mina skäl är att

  1. tidningen har blivit för tunn omfångsmässigt
  2. tidningen innehåller för många reklambilagor
  3. tidningens innehåll har också blivit för tunt
  4. artiklarna är dåligt skrivna
  5. det redaktionella materialet innehåller alltför många konjunkturfel korrekturfel
  6. tidningen är för dyr
  7. tidningen innehåller mest sport och det är jag inte intresserad av

Det jag inte sa, men som jag tycker, är att man har behandlat kända, lokala författare och krönikörer väldigt illa – medan man gratis ”marknadsför” vissa andra författare, gärna bland de egna anställda.  Och somliga som bloggar för tidningen får skriva gratis, medan andra till och med blir anställda.

Den trevliga östgötskan skulle skriva ner mina synpunkter och mejla till redaktionsledningen. Jag bad henne cc:a mig och det lovade hon att göra. Det kan ju vara roligt att se om hon uppfattade mina synpunkter korrekt. Om inte, kan jag ju korrigera och mejla. Nåt svar förväntar jag mig inte att få, men en smart tidningsledning skulle naturligtvis höra av sig! Allra helst som man nyligen har skrutit så mycket om att man når så många läsare… Nu är det bara att inse att jag själv snart inte längre tillhör skaran papperstidningsprenumeranter. Möjligen att jag skummar hemsidan nån gång om dan. Möjligen.

Vissa människor hamnar verkligen på rätt arbetsplats! Östgötskan ovan har, som sagt, uppenbarligen gjort det. Östgötskan som skriver detta är inte riktigt lika säker. Igår trillade det nämligen in ett ganska oförskämt mejl till alla oss som jobbar här i huset. Det stod ungefär:

XX hyr Byggnaden av Företaget för forskning, undervisning och fortlöpande miljöanalys. Cykelförvaring är inte att betrakta som forskning, undervisning eller fortlöpande miljöanalys. Det är därför INTE tillåtet att ta in cyklar i byggnaden.

Men vad gör en del eftersom det till exempel inte finns tak över cykelställen? Jo, de tar med sina cyklar upp på sina kontor. Ingen annan än de själva blir lidande för det. Tycker jag, i alla fall. Låt folk göra som de vill! 


Livet är kort. 

Read Full Post »

Jamen det var väl en jädrans häl till att krångla! Idag har den gjort ont typ hela eftermiddagen. Värkt. Jag har knappt kunnat gå ens på kryckor för det har känts som om nån sticker en kniv rakt upp i foten. Men no worries… Jag VET att hälsporre går över, förr eller senare. Vanligen. Bara det att jag är en synnerligen otålig patient. Och jag gillar inte när jag hindras i min framfart i livet. Det funkar liksom inte att gå med två kryckor när man ska göra andra saker samtidigt med sina händer och armar. Idiotiskt att vi människor bara föddes med två var.

Eftermiddagen segade sig fram eftersom jag hade ont. Men den slutade med en kul och intressant intervju med en professor på institution 1 och ett par samtal som kan leda till nåt att göra framöver för en person i familjen som är värd det.

Jag åkte till ICA Heidan och kryckade mig in med en krycka för att hämta ett bokpaket. Tre härliga böcker blev mina idag! Jag beställer alltid från Bokus och det funkar bra, med gratis frakt och allt. Visserligen tar den kostnadsfria frakten lite längre tid, fast det gör inte så mycket. Den som väntar på nåt gott Men en sak är faktiskt jobbigt med Bokus! Det är, att varje gång man handlar därifrån, får man reklam från dem i inboxen minst en gång om dan, ibland två. Reklamförsändelserna liksom ökar. Och jag är inte ett dugg sugen på att handla där på ett tag, nu har jag så jag klarar mig.

Dessa tre blev mina idag!


Sen stapplade jag in
på apoteket för att hämta ut den antiinflammatoriska medicinen för hälen. Kom ut med en hel jävla kasse därifrån och svor över hur dyrt det är med mediciner. Tills jag faktiskt insåg att de tre böckerna ovan var typ 50 spänn dyrare…

Hemma i New Village stökade nån i mitt kök. Jag tror bestämt att det var Hjälpsamme Herrn! Fästmön bjöd på härlig thaisoppa med nyskalade räkor, sockerärtor och purjolök. Till detta vitlöksbaguette. Mums!

Sen var verkligen Hjälpsamme Herrn framme och gick ut med ett helt gäng soppåsar medan Halta Lotta betalade en räkning och ringde sin mamma.

Hjälpsamme Herrn i grå mjukisbrax istoppade i ullstrumporna. Till detta luftiga gympadojor. Kryckorna till höger i bild är mina. Eller en är det, den andra har jag lånat av Mie.


Vi skulle glo på
andra delen av Arne Dahl – jag har skrivit här om första delen. Men återigen fick Hjälpsamme Herrn slita fram eftersom Dum-Tofflan inte kunde få sitt headset till Ajfånen att fungera.

Hjälpsamme Herrn undrade:

Har du satt i sladden ordentligt?

Jag svarade, förnärmat:

Så klart jag har. Jag har tryckt och tryckt. Men kan inte du testa på din Ajfån, så får vi se om det är fel på headsetet eller mobilen?

Anna provade i sin mobil och det funkade förstås hur bra som helst. Sen skulle jag prova på min igen – och det funkade inte.

Men du har ju inte satt i sladden ordentligt, det var ju det jag sa!

utbrast Hjälpsamme Herrn.

Så jag tryckte till lite – och ur öronpropparna dånade Bandit Rock från gratisappen jag laddade ner idag inför att kanalen från och med den 1 december inte ska sändas här i Uppsala.

Vilken tur att jag är tillsammans med bland andra Hjälpsamme Herrn, som verkar vara inte bara kock och sopgubbe utan också tekniskt geni!

Nåt geni är jag nämligen inte, det är bara att konstatera! Idag åkte jag på däng igen i Wordfeud… Detta till trots fick jag ett mejl på kvällskvisten där jag i stället för att vara elev på torsdag eftermiddag ska vara behjälplig… som lärare i undervisningen på kursen! Det gör jag så gärna så! Jag kan ganska mycket om verktyget och dessutom har väl även jag lite Hjälpsamme Herrn i mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är jag fröken. Ja, jag är ju ALLTID fröken sen jag skilde mig (jag vägrar att förbli fru, fast det sägs att det är en titel man har kvar även efter en skilsmässa), men låt oss säga att jag är fröken Fröken idag, dårå. På förmiddagen har jag försökt lära ut konsten att göra personliga hemsidor till sex elever (varav alla utom två är disputerade). Det känns alltid så märkligt – och fascinerande! – att stå framför en grupp intelligenta intellektuella och försöka dela med sig av sina egna enkla kunskaper. Såna grupper har ofta hårda krav och kommer med svåra frågor, men vanligen är personerna synnerligen ödmjuka. Dessutom är de motiverade och villiga att lära, vilket gör mitt jobb lätt.

Kjolen och brillorna lämnade jag hemma. Och förresten är jag blond, men jag vill verkligen ha en pekpinne!!!


Tyvärr hade två personer problem
med sina inloggningar, så de fick snegla över axeln på sina ”kursare”. Jag tror att det gick bra! Tiden gick fort och när vi skildes åt var det ett synnerligen motiverat gäng som genast ville börja jobba på sina respektive kammare. Och alldeles nyss har jag haft besök med kompletterande frågor. Det visar ytterligare att motivationen är hög och bådar gott.

Den här lilla utbildningen håller jag idag för institution 2, men även hugade vid institution 1 har fått förfrågan om de vill ha kurs. Där har man kommit lite längre vad gäller personliga hemsidor, fast behov av hjälp finns alltid ändå. Låt oss säga att jag kör på tills intresset har sinat ut på båda ställena och sen tar jag dem i hampan som inte vet hur man gör och visar dem. Vi ska nämligen alla ha personliga hemsidor på jobbet, eftersom vi och våra namn gör sökmotorerna heta.

Dagen går fort och när jag har mycket roligt att göra glömmer jag bort trista saker som smärta. Dessutom ska jag träffa en bloggvän efter jobbet i kväll. Jag har följt hennes blogg ett tag, inte så jättelänge, men sen i våras, ungefär. För det mesta tycks (blogg)vänner bo på annan ort, vanligen närmare Stockholm, men även på ställen som västkusten (”Baksidan”), Dalarna, Skåne och norra landet. Den här bloggvännen bor emellertid här i Uppsala. När man har träffat en bloggvän i verkligheten och tycke uppstår, kan man stryka förleden blogg- och bli bara vän. Om vännen då finns i samma stad blir det liksom lite extra roligt!

Från bloggvänskap till ”bara” vänskap kan det bli när man har träffats i verkliga livet.


Nu hoppas jag bara
att orken räcker till kvällen, men som sagt, när man gör nåt roligt (jobbar här) och ska göra nåt roligt efter det (träffa en bloggvän) brukar det funka av bara farten. Hälen har hållit för en promenad Thaistället tur och retur, men den trilskades först. Vi får hoppas att det där som känns som en kniv som körts rakt upp har bedövat hälen. I annat fall hotar jag eländet så gott som varje dag med amputation.

Stor KRAM till vännen KL som bryr sig om via små meddelanden! Det betyder mycket – även om jag känner mig asocial i vissa lägen (det är inte personligt).


Livet är kort!

Read Full Post »

Ett morgonens JA! hittade jag också i dagens lokalblaska. Det är slutklämmen i Uppsalabon Annika Eriksson Sinclairs insändare:

[…] Slutligen måste man också berömma [Tofflans syssling] som har gjort den fantastiska utställningen Skuggor och Ljus på Upplandsmuseet. Bra civilkurage. Man skulle önska att den fick bli en stående utställning som skulle användas i skolornas undervisning.


Livet är kort. Följ Tofflans syssling på twitter!
 

Read Full Post »

Hi hi så kul! Jag fick ett mejl häromdan från idrottsläraren Micky i Växjö. Han frågade snällt om han fick låna en av mina matbilder till en PowerPointpresentation om kost som han ska använda i undervisningen.

Självklart sa jag 

ja och varsågod, men ange källan, tack!

Och så ville jag ju förstås se PPT-presentationen – vilket jag har fått nu! Jättekul!!!

En skärmdump av den sidan i presentationen där min bild är med. Det är pastabilden, under spenatsoppan, en bild som jag tog vid ett av besöken på restaurang Maestro här i Uppsala.

Read Full Post »