Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tvivla’

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

Fästmön skulle på ett viktigt möte idag och Taxi Tofflan skjutsade. Chauffören själv hade stämt träff med R, en arbetskontakt from the past, en vän i nuet. Det var pirrigt. Jag var rädd. Rädd att kliva över tröskeln till en del av det hela, Det Stora Hela, som gjorde mig så illa. Men rädslan gick snabbt över när jag möttes av vänliga R.

Vi satt och småpratade på R:s rum och jag flyttades några år tillbaka i tiden. Det var en märklig upplevelse och faktiskt gjorde den inte ont. Därför att jag kände att jag var i en varm omgivning. Efter en stund kom T och tittade in och hälsade. Jag blev rörd över att T tog sig den tiden och det var trevligt att få en pratstund även med T. Samtalet var vänligt, varmt och inte elakt nyfiket. När jag skulle gå kom även M fram och hälsade och pratade några ord. Jag är alltså inte helt hatad. Jag ÄR INTE helt hatad…

R är ju också hjärtegod och förutom en kopp kaffe bjöds jag på karameller och ett fin present – ett presentkort på en bok!


Karameller och värme = R i ett nötskal!

                                                                                                                                                              Och så fick jag senaste nytt om R:s ”eskapader”, kan man väl kalla det hela. Jag hoppas att målet nås så att det blir bra för alla inblandade. Grejen är att jag visste inte tidigare hur hjärtegod R är, men nu har jag fått känna den värmen på olika sätt och då gör det liksom ÄNNU mera ont inuti när jag tänker på hur R blev behandlad. Det krävs onekligen ett stort mått mod också, att följa upp det hela så som R har gjort, verkligen! Och tänk att det ska ta sån tid ibland att hitta pärlorna bland människor – jag menar, ofta är det ju de falska pärlorna man träffar på…

Annas möte var klart på nån halvtimma, så längre än så blev inte min stund över tröskeln. Jag är glad att jag vågade, jag är glad att jag fick kliva in på en arbetsplats där människor bryr sig om, där människor är vänliga.

Däremot är jag bekymrad över en viss annan arbetsplats – eller snarare över min vän, min käre vän, som jobbar där. Jag vill så gärna tro att det finns rättvisa här i världen och att nån där uppe ser till att rättvisa skipas. För det är ingen av oss här nere på jorden kvalificerade nog att göra. Men ibland blir jag rädd och tvivlar. Nu tvivlar jag.

På hemvägen handlade vi lite nödvändigheter och onyttigheter och medan äggen kokade ringde jag upp mamma som hade ringt när vi var ute. Fick då åter igen hjälpa henne med att ringa telefonbanken för att ge henne en saldouppgift och sen ringa tillbaka till henne. Nästa vecka ska hon ta kontakt med C som ska hjälpa henne med deklarationen och i samband med detta ska hon också diskutera byte av bank. Hon är visst inte den enda i Metropolen Byhålan som byter bort Danske Bank…

Nu är äggen skalade och vi ska strax bänka oss vid köksbordet och en skål med ett kilo räkor samt diverse tillbehör. Jag känner mig trött i huvudet, jag har nyst hela dagen och undrar om jag inte snart måste kolla upp om jag är allergisk mot nåt – och framför allt mot vad, dårå…

Read Full Post »

« Newer Posts