Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tvillingar’

Ett inlägg om en bok.


 

Ett liv för liteFör ett tag sen fick jag en förfrågan från Bonniers om jag ville läsa en bok och recensera den. Jag läser mycket och gärna. Dessutom var jag lite nyfiken på Kristofer Ahlström, som hyllats av bland andra Leif GW Persson för debutboken Bara någon att straffa (2011). Så jag satte mig ner och lät mig försjunka in i Ett liv för lite, en bok som kom ut i förra veckan.

Det här är boken om Caroline och David – och i bakgrunden föräldrarna Arvid och Ellen. Familjen bor på söder. Barnen är tvillingar, men egentligen var de tre från början. Caroline och David blir tajta. Tills nånting händer. David är lite annorlunda och man får inte vara annorlunda som barn i en skola där alla ska vara likadana, helst. David i sin tur försöker hellre rädda andra människor än sig själv. Och så småningom går hans liv överstyr, medan Caroline tycks inlemma sig i vad som torde vara ”det normala”. Åren går och syskonen träffas inte under en lång period – förrän de blir sammanförda igen av olika skäl.

Det tar några sidor innan jag kommer in i boken. Innan jag fattar att detta är en roman, trots det poetiska språk den har. Orden är som virvlande bilder. Bilderna målas upp framför mig och jag dras in i berättelsen. Det är sköna och vackra ord, men berättelsen innehåller så många skeenden som är allt andra än vackra. Konstigt hur sköna ord kan göra det fula och det svåra begripligt. Sånt som mobbning, elaka barn, psykisk sjukdom, hemlöshet…

Jag kan slå upp boken på nästan vilket ställe som helst och hitta detta fantastiska ordmåleri. Se, jag väljer på måfå sidan… 163. Där målas till exempel…

[…] Låskejsaren verkade hela tiden balansera på randen till en krater av ödelagda liv.

Utanför bussen hade himlen börjat läcka. Regnet föll – först lätt, sedan allt tyngre, som om det med ren envishet försökte besegra juli. […]

Det här är Kristofer Ahlströms andra bok. Jag ska givetvis köpa den första. Och när jag har läst den ska jag vänta på den tredje. Kristofer Ahlström lär bli en prisbelönt författare, mark my words.

Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Erika

Erika ställdes inför ett fruktansvärt val. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Jag har inga barn. Jag vet inte vad det vill säga att få ett barn eller att förlora ett barn. I kvällens När livet vänder pratade Anja Kontor med Erika om hur hon ställdes inför valet att kanske inte ens föda de barn hon bar i sin mage.

Erika och hennes man väntade tvillingar. Men nånting gick snett och ett av barnen i magen fick en hjärnblödning. Risken var stor att båda barnen skulle skadas. Erika måste akutopereras. Hon och maken fick en natt på sig att bestämma sig för hur de skulle göra: behålla ett barn, behålla två barn eller abortera båda barnen.

Jag tänker inte berätta hur Erika och hennes man valde eller vad som hände sen. När man lyssnar på Erikas berättelse blir jag emellertid inte förvånad över valet. Berättelsen är så fylld av både sorg och glädje.

Flera gånger under den knappa halvtimme som Anja Kontor och Erika pratar har Erika nära till gråten. Samtidigt slår det mig hur otroligt stark Erika är.

Hon säger, konstaterande, mot slutet av programmet, ungefär:

Det är viktigt att folk påminns om att livet inte följer nån mall.

Jag kan naturligtvis bara nicka och hålla med från min trygga TV-fåtölj.


Missade du programmet om Erika? Titta här på SvT Play!


Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I förra veckan hade jag äran att få träffa ett livs levande… tvillingpar! Tvillingar har alltid fascinerat mig (även trillingar, fyrlingar etc.). Är de enäggs är de ju så identiska – men kan trots det ha olika personligheter.

Knattarna är trillingar. De snuskarna har ingenting på underkropparna, men svarta tröjor. Det som skiljer dem åt är färgerna på deras kepsar.


När jag var barn
kände jag ett tvillingpar som hette Kjell och Mats och ett tvillingpar som hette Mona och Marie. Kjell och Mats var verkligen identiska! Jag tror inte ens deras föräldrar kunde skilja dem åt! Två kvicksilver var de, dessutom. I samma stad boddde Mona och Marie. Precis som Kjell och Mats var de enäggstvillingar. Fast en av dem hade skolios. Jag tror inte man upptäckte det förrän ganska sent. Väldigt ledsamt, var det, för båda två var duktiga basketspelare, men den tjejen med skolios kunde tyvärr inte fortsätta.

När jag hoppade över en klass till trean gick Eva och Marie där. De var exakt lika – både till utseende och till klädseln. Men också till sättet. De var två rätt jävliga morrhoppor, för att tala klarspråk.

Hur som helst, dessa båda tvillingpar från min barndom var alltid likadant klädda. Jag, som egentligen aldrig nånsin har varit klädintresserad, tyckte nog ändå att det måste vara lite tråkigt. Tänk att ha exakt likadana kläder som din syrra eller brorsa!

Men de två tvillingflickor jag träffade den gångna veckan var nog ganska identiska uteendemässigt, men inte när det gällde kläderna! Deras föräldrar hade nämligen bestämt att flickorna aldrig fick ha samma kläder – eller samma frisyrer. Om den ena flickan hade hårband, fick den andra flickan ha tofsar.

Det är enda sättet för oss att kunna skilja på vem som är vem!

sa pappan.

Smart, tycker jag. Och roligare för tjejerna. Däremot blir jag lite fundersam när jag läser om mamman till fyrlingpojkarna i Kina som märkte sina söner med siffror. På huvudena. Hon rakade deras hår så att där stod 1, 2, 3 eller 4 på deras huvud. Det känns ju liiite taskigt. Jag menar, tänk om nån av dem ville ha rastaflätor, spikes eller bara en vanlig pojkfrisyr..?


Livet är kort. 

Read Full Post »

En rapport BASERAD på verkliga händelser…

Ja jag var ju som sagt tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla kyckling. Det hamnade en liter mjölk i påsen också. Nu skriver jag påse. För om jag skriver ett tvådelat ord som börjar med mat och slutar med kasse är det nån konstig sajt som länkar till mig. Och jag vill ju helst vara osynlig.

Att gå till Tokerian kan i sig vara en prövning. Men att gå dit UTAN ATT GÅ PÅ TOALETTEN FÖRST – det är en sann utmaning! Därav denna något… krystade..? rapport (som vanligt är kön, färger, mönster, släktskap etc utbytta och i själva verket helt andra – detta så att ingen Vanlig Människa ska råka känna sig utpekad):

Det hela började så bra med att jag möte en trevlig granne med en vit hund som hälsade. Ja, mannen hälsade, hunden sniffade. Jag dristade mig till att säga

Vilket härligt väder!

som den supersociala människa jag är. Mannen med hunden svarade jakande och log brett.


Här har inte varken mannen eller den vita hunden hoppat, utan en hare.

                                                                                                                                                     Men sen kom jag in på Tokerian…

  • I entrén vankade en osalig ande omkring så jag blev alldeles nervös och höll på att stoppa pantburkarna i sopnedkastet och påsen i pantmaskinen.
  • Vid ett bord i förbutiken utanför grindarna satt två tanter med fingrarna i näsan. De såg ut att vara tvillingar.
  • En tjej i ful mössa som såg ut att klia och rutig jacka stegade omkring bland grönsakerna.
  • En gaphals i röd jacka med idrottsklubbtryck på ryggen hördes över hela affären. Hela tiden. I sällskap hade han en söt pojke med en likadan röd jacka med idrottsklubbtryck samt en rosa mössa. Tack vare gaphalsens megafonröst vet jag nu precis vad de ska äta till både lunch och middag. Men när han förvägrade pojken semlor blev jag riktigt arg! Tänkte lägga mig i skeendet, slita av pojken det gräsliga reklamplagget och ge honom TVÅ (2) semlor.
  • En karl i grön mössa gick och pratade för sig själv. Det är så man får bäst svar.
  • I boklådorna fanns det bara tråkiga och trasiga pocketböcker omgivna av massor av hyllor med coca cola. Jag dricker inte coca cola och kände mig ännu mer irriterad.
  • En man talade i mobiltelefon i mittgången och var uppenbarligen arg på den han talade med.
  • En kvinna utan varuvagnskörkort hade parkerat sin vagn på snedden i en smal gång.
  • Vintervitchokladen var SLUT!!! Katastrof! Och ologiskt. Vintern är ju för f*n inte slut…


Mount Nyby idag. Mount Nyby är alltså en av stans snöavlämpningsplatser.

Read Full Post »

Läste en rolig artikel i en av kvällstidningarna om par som klär sig likadant. Det är ju så man skrattar högt – men ack så vanligt förekommande! Bara häromdan såg jag ett par på promenad (stavar och hela köret) – en man och en kvinna – i klädda likadana röda jackor – med kvinnlig skärning. Inte lika snyggt på båda, kan jag meddela.

Fästmön och jag plockar ibland fram samma typ av tröja med samma krokodil eller annan symbol på, men det blir alltid en av oss som lägger tillbaka sin. För man vill ju verkligen inte se ut som ett tvillingpar när man är ett kärlekspar! Eller? Vad tycker du???


Krokodil på tröjorna har vi ibland – fast inte samtidigt!

                                                                                                                                             Dessutom blir det ju på nåt sätt extra viktigt i ett samkönat förhållande att man håller på olikheterna, tycker jag. Jag vill inte att Anna ska förändras och bli lik mig – för jag skulle verkligen inte bli kär i mig!

Det är också mysigt att behålla en del av sina olikheter – och egenheter. Och framför allt att kunna skratta åt de egna egenheterna tillsammans. Anna, till exempel, är en sån där som alltid går och rättar till saker som ligger snett. Det trodde jag att jag var också, men Anna är snäppet värre! Själv är jag vitpepparsfetischist, enligt Anna och jag erkänner att det ibland blir lite mycket av den kryddan – men jag gillar den. Johan skulle nog tillägga att jag älskar salt också – jag blir konstant hånad för första gången jag skulle laga mat åt oss och hade överdoserat med saltet på laxen…

En annan viktig skillnad mellan oss är hur vi vill ha våra frukostägg. Mitt ska vara kokt högst tre minuter. Det som finns innanför skalet, såväl det vita som det gula, ska RINNA. När Anna ser det, får hon kräkreflexer. Hon vill nämligen ha sitt ägg grönt hårdkokt, minst åtta minuter. Då tycker jag att ett ägg blir torrt och tråkigt. Hur vill du ha ditt kokta ägg??? Eller vill du ha ditt kokta ägg stekt? Eller förlorat, kanske???


Det här ägget är för hårdkokt för mig.

Read Full Post »