Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tunnelseende’

Mina ögon har blivit blåare sen igår. Man tror att tårar ska späda ut färgen, men faktum är att den djupnar.

Jag vet inte vad jag ska säga till min gamla mamma när hon ringer och pockar på uppmärksamhet och gråter. Jag vill bara att nån ska säga att de här tre åren av helvete var ett enda stort misstag. Att jag frikänns från skulden av att ha åsamkat lidanden inom familjen. Att allt bara var en ond dröm, att jag får upprättelse. Eller nej… Jag vill inte ha tillbaka nåt, jag vill inte ens ha ett förlåt. Jag vill att min mamma ska vara stolt över mig igen och att hon inte ska skämmas eller gråta.

Det finns inga ord som är snälla som kommer ut ur min mun i kväll. Varje gång jag försöker förklara är det som om jag kastar knivar – verbalt.

Det är för många ljud också. Jag vill, men orkar inte svara på telefonernas envisa signaler eller min hemska sms-harang-signal som ironiserar över den jag är.

Jag vill mest bara att nån ska säga att det var ett misstag och nu gör vi ett nytt försök. Men det farliga växer inuti mig och jag kräks på golvet jag nyss har skurat. Jag vill leva egentligen, men jag vet inte hur man gör. Jag undrar hur den som åsamkade oss allt detta kan fortsätta leva som h*n gör. Det tar ju aldrig slut. Kan man sova gott när man har så många liv på sitt samvete? Kan man möta sina barns blickar och säga:

Jag kränkte inte!

Det undrar jag.

Mina ögons färg har blivit djupare blå sen igår. Men jag ser bara en utväg. Tunnelseende. Och återseenden! Jag längtar. Min resa har börjat.

Read Full Post »

Kvällsblaskor är ju som de är. Och andra blaskor. Och TV. Och radio. Och bloggar. Det skrivna/mediala ordet är inte alltid sanning. MEN… Alldeles nyss läste jag i en kvällsblaska om en man i USA som fått sparken från sitt jobb. Mannen blev kallad till ett samtal med fack och företag kring sina ”disciplinära problem” . Där fick han veta att han blivit avskedad. I sin desperation slet han fram ett gevär och sköt. Nio personer, inklusive han själv, sköts till döds, flera beräknas vara skadade.

Detta är en hemsk historia. Men det är inte bara en historia, det är verklighet. Och många, många gånger har vi läst om ungdomar som skjuter vilt på sina skolor, ofta för att de varit mobbade.


Den som reser sig kan vara skadad för livet.

                                                                                                                                                  Jag kan förstå desperationen hos dessa ”galningar” som skjuter vilt omkring sig. Jag kan förstå den yttersta förtvivlan man känner, den förtvivlan och den maktlöshet. Och så tunnelseendet i tanken, en enda utväg – men andra ska baske mig följa med.

Däremot kan jag aldrig acceptera våld. Jag har aldrig slagit nån, jag har däremot tagit emot en del smällar, såväl fysiska som verbala. Sånt formar en. Sånt gör saker med en. Man är annorlunda när man klarar av att resa sig. Att skriva blev tidigt ett sätt för mig att överleva. Att ge skriftliga käftsmällar är skönt ibland. De flesta av dem kan jag dessutom stå för.

Men att slå nån. Att skjuta nån. Nej, det är ALDRIG befogat eller OK! Eller är det det? I vilket/vilka läge(n) då? Vad tycker du?

Read Full Post »