Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tumme’

Ett inlägg i vilket Tofflan är SKITsur på Uppsalabuss. Igen.


Den 1 september förra året var jag och Fästmön
på besök i Kitty Lindstens ateljé. Syftet var förstås att köpa en tavla. Så gjordes också. Efteråt firade vi tillsammans med Kitty och hennes Monica med en middag. Vid tillfället var min hälsporre inte att leka med. Jag hade ont och jag haltade. Dessutom väntade jag på besked om det som fanns i min kropp var litet c eller stort C. Nej, ingen bra höst.

Kitty med Just nu vill jag leva
Kitty Lindsten i sin ateljé med tavlan jag köpte, Just nu vill jag leva.


Men vi hade en jättetrevlig kväll – tills vi skulle åka hem. Vi stod som fyra fån och glodde medan Uppsalabussen vi hade tänkte åka hem med bara körde förbi oss trots att vi tydligt gjorde tecken att vi skulle resa med.

Jag mejlade Uppsalabuss (UL) dan därpå – och det hade visst Monica också gjort – för att klaga. Fem dar senare fick jag svar från ULYtterligare ett par dar efter det fick Anna och jag, som kompensation, var sitt endagskort. Alltså ett kort man kan åka på hur mycket som helst, även till Arlanda, om man nu skulle vilja det, under en dag.

Endagskort UL
Endagskort från UL.


Vad Anna har gjort med sitt endagskort vet jag inte. Mitt har legat på bänken i köket. Jag tänkte att jag kanske skulle använda det nån dag när jag är ledig framöver och inte har nåt att göra. Idag när jag dammade tog jag fram det. Av nån anledning vände jag på det. I mikroskopisk gradstorlek på bokstäverna finns några rader text. Jag gissade att texten handlade om hur man ska använda kortet. Det var verkligen svårt att se vad där stod, men efter ett tag lyckades jag läsa nedersta raden – och bli förbannad på UL igen!

Baksida endagskort ULKorthelvetet har gått ut!!! Som du ser är bokstäverna mikroskopiska jämfört med min tumme som inte på nåt sätt är abnormt stor.


Jaa, korthelvetet har slutat gälla,
för giltighetstiden gick ut efter februari i år. Sex månaders giltighetstid hade kortet. Skitdåligt, tycker jag! Det brukar väl för det mesta vara en giltighetstid på minst ett år på såna här kort. Men UL förnekar sig inte utan är lika dåligt som vanligt. Ett endagskort i kompensation för att ha tvingats halta hem på en ond hälsporre…  Och när man plockar fram kortet för att kolla om man inte ska kunna göra nåt kul med det, har det gått ut.

Så jag gör som jag brukar göra, åker med UL så lite och så sällan jag bara kan. Jag slipper bli frånåkt, jag slipper chaufförer som kör som galningar (ja, för tidtabellerna är för snäva) och jag slipper sitta ihop med människor som stinker. För, och detta skrev jag inte när jag rapporterade om min födelsedag, när vi åkte hem stank det skit på bussen! Nån på bussen satt och fes, helt enkelt. Jag är väldigt åksjuk och skitlukt hjälper ju liksom inte upp måendet. Nu är det ju inte UL:s fel att vuxna människor inte kan uppföra sig, men det blir ju ytterligare ett skäl till att inte åka med UL, som sagt. USCH!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, tack som frågar! Lunchdejten gick bra och det efterföljande mötet också. Nu hoppas jag att ingenting annat eller ingen annan krånglar så att det kan bli nåt bra av det hela. Vad det handlar om? Tja, en mig närstående person som behöver få lite flyt på tillvaron. Nuff said!

Min artikel hann jag skriva färdigt och den har varit ett par rundor på kontroll. Det gäller att komma överens. Bilderna har jag däremot inte kollat än, det får sparas till i morgon förmiddag.

Framåt eftermiddagen åkte jag sen ner till stan för att röntga hälen. Jag hittade en bra parkeringsplats ganska nära. Parkeringspriset var också bra, 15 kronor i timmen. Lite skillnad mot parkeringshuset som ligger intill mottagningen – där kostar det 25 pix i timmen att låta bilen stå. Vinkade förresten till Fästmöns mamma och L som passerade när jag skulle betala parkeringsbiljett! De undrade vad jag gjorde där, på kryckor och allt…

Inne på mottagningen var det verkligen fint i väntrummet. Fräscht och snyggt i svart-vitt-grått och med gröna växter.

Fräscht väntrum. Mina kryckalainen i förgrunden.


På väggarna
var det målat grenverk i grått. Tilltalade mig alldeles förträffligt eftersom jag älskar träd!

Älskar träd!


Här satt vi och väntade,
hälen, kryckorna och jag. Det kom en del folk – och det gick en del. Men det är inget ställe man bara kommer till utan man måste ha remiss, förstås. Svaret kommer till min husläkarmottagning senast fredag, utlovades det, så jag ska väl ringa och få en telefontid med doktorn i nästa vecka, som vi kom överens om. Faktum är… och jag vågar knappt säga det… men hälen känns bättre! Jag har nu tagit två tabletter och ska strax ta den tredje antiinflammatoriska. (En tablett morgon och kväll.) Den isande, ihållande värk som jag plågades av igår eftermiddag har inte infunnit sig – och då har jag trots allt gått ganska mycket idag. Med kryckor, förstås, men ändå.

Ond häl på väg att bli bättre???


Jag hade tur som en tokig,
för jag hann göra ett bankärende också. Jag hade en tung burk med mynt som jag länge tänkte växla in. Eftersom banken och röntgenmottagningen ligger nära varandra passade jag på idag. Hela 625 kronor blev det, mest enkronor. Allt hamnade nu på mitt konto!

Sen var det bara att åka hem. Hade jag åkt till jobbet hade blivit en tur ut och sen vända igen. Har jobbat lite hemifrån, svarat på en del mejl och så. Dessutom hann jag göra en förmiddagsmacka till i morgon. I samband med detta uppstod nästa skada, med blodvite som följd!

Jag lyckades skära mig på tummen.


Eftersom jag nästan svimmar
av blod var det bra KBT-träning att fota tummen och blodet, men jag skakade, som synes, bilden är oskarp.

Strax ska jag åka in till stan igen för att klippa mig. Håret känns lite tjockare nu, det har annars fallit av mig i tussar. Fult och jobbigt, för jag har alltid varit stolt över mitt hår och vårdat det ömt.

Mina aliens bråkade med mig idag, så det var bra att jag hann hem och fräscha till mig lite. Jag känner mig emellertid yr och har ont i magen. Men det är bara att bita ihop och tänka att snart, snart är detta elände över. Och då menar jag verkligen över. Ingen mer behandling efter operationen!


Livet är kort.

Read Full Post »

Klockan har passerat 22 och eftersom det är fredag är jag inte alls pigg. Det är konstigt, alla andra av veckans vardagar är jag pigg som tusan på kvällen och vill inte gå och lägga mig. På fredagskvällen vill jag gå och lägga mig hela tiden. Därför har jag mutat mig med popcorn och Lonkakolor. Och Tyst vittne (varför ändrar Sjuan inte bilden på hemsidan – Amanda Burton har ju inte varit med i serien på hundra avsnitt, typ..?).


Muta till mig själv så att jag ska kunna hålla mig vaken och se på TV en stund.


Det blåser som tusan ute!
Och snöar! Eller yr. När jag var och kastade granen trodde jag att jag befann mig i en finska vinterkriget, minst. Brrrrr… Fönsterrutorna vibrerar och här inne är det iskallt. Tyst vittne är verkligen rysligt i afton – det handlar om en skolskjutning…

Jag är glad att jag fick ut granen i kväll. Det tog sin lilla tid. Annars har jag tagit reda på ännu mer ren tvätt, men strykningen får vänta till söndag kväll eller nästa vecka.

Telefonerade med Fästmön tidigare och fick berätta om min ganska händelserika dag. Annas dag hade inneburit kökstjänst såväl på jobbet som hemma. Storasyster och Lillebror har anlänt, men Frida är kvar hos sin pappa och hostar, stackarn!

I morgon bär det av till Himlen, men vi ska också försöka storhandla nånstans. Anna har ju alla barnen hos sig den här veckan och då går det åt en del matvaror. Både Johan och Linn arbetar hårt och behöver äta ordentligt och de andra två växer ju fortfarande, så…

Härom kvällen när jag skulle lyfta upp en jullåda på hyllan i förrådet gjorde jag illa knogen på mitt högra långfinger. Det har värkt och gjort förskräckligt ont i själva knogleden. Naturligtvis kommer jag åt det onda stället hela tiden. Och när vi ändå är inne på åkommor kan jag lika bra beklaga mig på alla finnar som poppar upp i ansiktet och nacken och de fruktansvärda självsprickorna, särskilt dem på höger tumme. Aj aj AJ, typ!..


Aj på höger långfingers knoge.


Idag när jag kom hem hittade jag
två tidningar i postboxen. Den ena var UppsalaTidningen, den andra Antik & Auktion. UppsalaTidningen har mist en del av sin glans för mig sen Maria Thuré slutade med sina krönikor, men till min glädje hittade välformulerad insändare av henne. Klokt resonerar hon i den om Fyrishovspojken och idrottsföräldrar. Jag undrar vad som händer i ärendet, det är väldigt tyst…

Slutligen… Jag funderar på hur jag bäst ska sätta sprätt på den fina julklappen jag fick av vännen Rippe – ett presentkort på Bokus. Det lutar åt att det blir Marilyn Monroe-boken Fragment, som jag och Anna gav bort i julklapp. Bläddrade lite i den häromdan på stan.

Nää… nu är det dags att göra sig redo för bädden…

Read Full Post »

Vi traskade iväg till busshållplatsen (!) – jaa, Tofflan åkte buss igår, men det var en traumatisk upplevelse! – i blåsten. Det var bara ett par grader varmt, så jag väntade nästan snö.

Men inne på Scandic Uppsala Nord var det varmt och gemytligt – även om de som arbetade där inte riktigt förstod varandra. Det resulterade i att två av deras gäster blev stående på en obestämd plats i matsalen för att invänta anvisning till bord 500. Ja, det hette så, vårt bord. I garderoben jobbade en kille som då och då plötsligt försvann utan att sätta en lapp på dörren. Dessutom tog han med sig mat in i garderoben. Inte så fräscht bland kläderna… Avgiften var 20 pix per skalle och det var i dyraste laget! Det tyckte tydligen trion damer som satt vid bordet bredvid, för de släpade in sina vinterjackor i matsalen. Inte så fräscht det heller, kan jag tycka…

Vi beställde var sin Mariestads julbrygd till maten samt var sin snaps. Ölen fick vi dricka ur vinglas vilket var ett stort minus. Spritsorterna rabblades av en man som inte riktigt kunde uttala dem. Östgötas sädes fanns tyvärr inte bland sorterna, så Fästmön tog en Hallands fläder, jag en Aalborg. Stora och rätt OK. Sen började frosseriet. Jag tog genast två tallrikar – en med laxgrejor och en med sill och potatis.


Lax och ägghalvor till vänster, knäckemacka med brännvinsost i mitten och sill och potatis till höger. Ovan i bild, snaps och öl.

                                                                                                                                                             Anna glittrade ikapp med snapsarna. Hon var så söt i sin paljettbeströdda top och med flärpar i håret (som inte riktigt syns på bilden).


Söt i paljetter och flärpar i håret.

                                                                                                                                                              När man dricker äter sill blir man ofta törstig på mer. En Mariestad blev två, för min del. Anna förmådde inte en till och dessutom skulle hon ju jobba idag igen.


En öl blir lätt två när man dricker äter sill…

                                                                                                                                                  Eftersom jag inte äter så mycket kött mer än kalkon och kyckling, hade bordet med varmrätter inte så mycket att erbjuda mig. Jag provade Jansson, som var ganska smaklös och kalkon med cumberlandsauce. Köttet smakade gris, så jag fick lämna det efter endast en tugga.


Jansson var smaklös och kalkonen smakade gris.

                                                                                                                                                             Vi hann förstås titta och lyssna på folk, sånt är ett gratisnöje vi ägnar oss åt de gånger vi vistas utanför hemmets vägger. Bland annat skrattade vi åt en man som skrattade hela tiden och hade utstående öron. Han var bäst för han pratade östgötska och skrämde ett litet barn flera gånger så att mamman, i skitfula byxor som gick upp till halsen, fick gå iväg med den gallskrikande ungen. Vidare noterade vi att vi inte på långt när var tjockast i lokalen. Vi observerade en man med en mage som var så stor att ingen av oss sett nåt liknande tidigare.

Avslutningsvis plockade vi lite snask från gottebordet. En del var för segt för att tuggas, knäcken hade kokat förlänge, Browniesbitarna var torra och cheesecaken var divine. Anna lekte och kladdade förstås med maten som vanligt och det blev riktigt problematiskt eftersom en nitisk avplockare hade tagit hennes servett. Fast frågan är ju om det är choklad på tummen eller om Anna har lekt Bil 2:an…


Choklad eller har Anna lekt Bil 2:an?

                                                                                                                                                            Två stinna magar rullade ut från Scandic till busshållplatsen. Men först skrattade vi åt en man med pilsnerbottnar och tjutande hörapparat. Han såg för rolig ut! Det gjorde vi också, vi fick knappt igen våra jackor. Busshelvetet tog oss några hållplatser och sen traskade vi en kvart i blåsten innan vi var hemma cirka 20.40. Lagom i tid för att bänka oss och glo på Downton Abbey, som de tanter vi är.

I natt har jag sovit riktigt illa. Har legat och vänt och vridit på mig och ältat all oro i hela världen som är min. När Anna kom och väckte mig vid halv sju var jag redan vaken. Jag spottade ut bettskenan, slängde på mig kläderna och så gick vi ut i den ljumma morgonen (tio grader igen) och regnet föll. Jag skjutsade Anna till jobbet och när jag kom hem var det helt uteslutet att jag skulle gå och lägga mig igen och försöka somna om. Nej, jag hängde upp ljusbollen och satte stakar och stjärnor i fönstren och sen sket jag ett rejält lass där emellan. Nu lyser det i alla mina fönster. Det är som om jag ändå önskade att det varma ljuset ska sprida sig till inuti mig. Men det gör det inte. Jag sitter här kall och tom och tyst och vill bara gråta. Idag är emellertid tårarna slut.

När Anna har slutat jobba ska vi ge oss ut på shoppingtur för att inhandla födelsedagspresent och julklappar. Hur var det nu jag skrev häromdan..? The show must go on…

Och så avslutningsvis lite betyg på Scandic Uppsala Nords julbord:

Laxbordet och sillbordet får högsta betyg!

Varmrätterna och köttbordet får lågt betyg för det fanns mest gris att välja mellan.

Gottebordet borde ha fått lågt betyg för att knäcken var överkokt och kakorna torra, men cheesecaken var divine, så medelbetyg!

Servicen var lite strulig i början, men servitören var mycket uppmärksam och fick rejält med dricks. Nästan toppbetyg, men inte riktigt! Vinglas till öl drar ner betyget också.

Till sist, tack till Bloggtävlingen.se för vouchern jag vann som betalade maten och lite av drycken!

Read Full Post »

Varning för snusk! (Även om inlägget i sig inte har med snusk att göra.)

Man brukar tala snusk ibland och säga att lång näsa = lång penis. Eller lång tumme = lång penis. Men jag har hittat ett samband mellan namn och längd.

Alla Anders jag gillar är långa.

Read Full Post »

Sprucken tumme

Hmmm… Jag tror att jag har skrivit för mycket – på bloggen och sms. Kanske dags att vila en stund så tummetott får läka..?


Sprucken tumme…

                                                                                                                                                        Tja, jag gör väl en paus – på några timmar, då… Aj, aj, aj!..

Read Full Post »

Ja ordet

kröppa

i rubriken är alltså östgötska och betyder på svenska

kroppen.

Ja och hur är det nu med den då? Jag skriver så ofta om hur ledsen jag är, besviken, arg eller till och med glad och flamsig. Men hur ÄR det egentligen med kröppa idag? För att börja uppifrån:

  • Huvet. Tja det är ju som det är inuti. Utanpå är håret platt och elektriskt av kylan.


Ungefär sån här platt och elektrisk frisyr har jag idag.

  • Ansiktet. En och annan finne bevisar bara hur ungdomlig jag är! Näsan är lite täppt på grund av kylan.
  • Halsen. Rynkig här och var och en finne har växt fram i nacken. Oskönt!
  • Axlarna. Rätt OK, faktiskt.
  • Titsen – vill jag inte diskutera här eftersom jag FÖRSÖKER att ha en tämligen sedesam blogg. (Jag lyckas inte alltid…)
  • Magen. Den är stor och mätt just nu efter kyckling, ris och het sås med berberi och lite andra kryddor.


Så här såg magen ut för ett par år sen.

  • Ryggen. Har en jobbig leverfläck eller vad man nu ska kalla skiten som kliar och svider. När jag nu kommer åt den…
  • Armarna. Gäddhänget gungar.
  • Händerna. Torra som fnöske i handflatorna och osköna självsprickor på båda tummarna.
  • Stjärten. Fryser jag om trots dess omfång. Glädjande nog börjar min avföring från och med idag anta en mer normal färg. Ifall du ville veta detta skitfakta.


Baken trivs bäst i mysbralla, men är frusen idag.

  • Blodet. Jorå, det pulserar och försöker dra åt sig de nya vitaminerna.
  • Benen. Spåret efter den megastora tromboflebiten finns där mellan övriga kratrar.


En liten glimt av den bleknande tromboflebiten.

  • Fötterna. Är lika stora som igår och har VITA TUBSOCKAR på sig bara för att reta alla modefixerade.

Så. Det var kröppa, dä. Hur ä dä’ mä din kröpp, dö?*

                                                                                                                                                         *Hur ä dä mä din kröpp, dö? = Östgötska; betyder Hur är det med din kropp, du?

Read Full Post »

Older Posts »