Några timmar idag ägnade jag åt att handla med min lilla mamma så hon inte ska sakna nåt meddetsamma. OCH så att hon fick sig nåt att äta till middag idag. Vidare var vi och köpte blommor till graven och till mammas balkong. Just när vi skulle åka från affären upp till kyrkogården började det regna. Trots att jag försökte förhala det hela i hopp om att regnet skulle avta, blev det inte så. Inte riktigt, i alla fall. Så det slutade med att mamma fick sitta kvar i bilen medan jag gick ner till graven och satte några rosa nejlikor i en vas.
Tagetesen var fortfarande fin, men pappa fick nejlikor idag till minne av den 24 juli för fem år sen när han gick bort.
Motala kyrkogård är allt annat än tillgänglig, kan jag argt meddela! Det finns inte en chans att gamlingar och personer med rörelsehinder kan ta sig till vissa gravar utan fara för liv och lem. På sina håll har man nämligen antingen stentrappor eller branta slänter. Idag hade mamma slagit ihjäl sig (på kyrkogården…) om hon hade försökt sig på att ta sig ner för de fyra branta slänterna till pappas grav. Gräset var snorhalt (ursäkta uttrycket!) av regn. Skitdåligt, Motala griftegårdsförvaltning!!! Man undrar hur ni skaffar era ”kunder”…
Mina två före detta balkonglådor – vi får ju inte ha såna i vår bostadsrättsförening – bor numera hos mamma. Jag satte upp dem och ställde ner tre röda pelargoner och två blåa lobelior i varje. Det blev riktigt fint och mamma blev nöjd! Tyvärr glömde jag att ta en bild på dem, så här kommer i stället en närbild på pappas nejlikor.
Nejlikor till pappa i närbild.
Clark Kent* och jag åkte nån gång mellan halv två och två på eftermiddagen. Det brukar ta cirka tre timmar att köra. Idag tog det fem. När jag gav mig iväg var det solregn. Det sägs bringa tur. Men jag vet inte om jag tror på det… Det första som hände var att jag fick ett stenskott på framrutan som jag antagligen måste göra nåt åt. Fast värre var nog att det vid avtagsvägen till motorvägen mot Örebro hade skett en trafikolycka. Detta innebar att jag och många andra fick ta en lååång omväg. Det var väl i och för sig irriterande, men mina tankar gick mer till dem som varit med om olyckan. De som kanske inte kom fram till sitt slutmål.
Trött och i behov av en toalett stannade jag sen i Skoftesta. Passade på att äta kycklingfilé med vitlökssås och strips och irritera mig på stillösa förbipasserande. Eller vad sägs om
- en man i blåa shorts, svarta gympadojor och vita tubsockar med Intersport-tryck?
- en kvinna, i gröna byxor med resår och ett traktordäck större än mitt, som åt med öppen mun?
- en man med svarta mjukisbrax med snöre i midjan, byxorna uppdragna till halsen och blåa foppatofflor?
Jag ryser! Själv var jag som vanligt klädd i jeans och tjockis-svart t-shirt samt jätteslitna svarta sandaler. Maten var för övrigt god, se själv:
Mat on the road.
Jag rullade in i Uppsala nån gång mellan halv sju och sju. Slog mamma en signal efter att jag fått in alla grejor och Fästmön fick ett sms. (Jag ringde lite från vägen – JA, jag har blåtand!) Jag ska ringa henne efter Morden i Midsomer – om vi nu orkar se på dem. Det är säsongsavslutning i kväll.
Nu ska jag hänga en maskin tvätt som jag sparkade igång så snart jag kunde. I morgon väntar ytterligare tvätt och städning. Jag måste dessutom jaga nån som kan svara på en fråga om a-kassa, försöka fixa en tid hos optikern (trots att jag inte har råd, men nu ser jag inte!) samt kolla upp det där med stenskott. Alltid är det nåt..
*Clark Kent = min lille bilman
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 