Söndag, söndag…

Ett funderande inlägg.

 

En skrek från ett annat rum i lägenheten.

Min andra lediga dag den här veckan är nu i full rull. Jag klev upp strax före halv sju i morse och skjutsade Fästmön till jobbet. (OBS! Ifall nån undrar erbjöd jag mig själv att göra det.) Sen åkte jag hem, kröp ner i sängen och sov ett par timmar till. Det hade kunnat bli längre om inte somliga i huset estimerar att skrika åt varandra. Denna gång en vuxen från sovrummet, vägg i vägg med mitt, till barn på annat håll i lägenheten.

Jag, i guldpyjamas, försöker vara rädd om mina öron.

De nyinflyttade är tysta som möss efter inflyttningen igår. Till och med själva inflyttningen var bland de tystaste sådana jag har hört – det var ju ändå ett antal händer och fötter och bilar med och hjälpte till. Vi vinkade så glatt till varandra genom köksfönstret på eftermiddagen. Idag är de säkert jättetrötta. Jag är inte avundsjuk på allt som ska packas upp nu…

Och själv är jag skittrött. (Hört det förut???) Jag skulle kunna sova hur länge och hur mycket som helst. Men jag vill inte sova bort min lediga dag. Har ägnat tiden direkt efter den andra väckelsen åt tvätten från gårdagens maskiner. Det mesta var torrt och hänger/ligger nu för strykning eller i lådor. Lakanen får hänga kvar eftersom man behöver aparmar alternativt två armar till för att vika dem snyggt. Jag väntar därför in Anna.

Jag har en plan för evigheten…

Eftersom Anna slutar redan klockan 14 idag skulle vi vilja hitta på nåt kul. Det är sånt roligt man överlever resten av veckans tuffa dagar på. Och tro nu inte att jag inte gillar hårt arbete under vardagar, för det gör jag. Det är andra hårdheter jag inte gillar. Men nedräkningen har börjat. Nedräkningen till dagen när jag har gått från pest till kolera. Tillvaron är en sån kamp. De senaste fem åren har jag åldrats 25. Det sätter sina spår på kroppen, såväl utanpå som inuti. Ändå har jag så mycket kvar att ge! Så jag har en liten, liten plan… En plan för The Return of the Mighty Toffle…

Men just nu är det söndag och vilodag. Strykningen får vänta tills i kväll. Kanske står jag med bräda och järn framför TV:n. Vi ska försöka se hålla oss vakna och se Nobels testamente som går på TV 4 i afton. Därför blir Freddie och Stuart inspelade (de struttar ju runt på SvT1 samtidigt)  för att ses en annan dag.

I morgon väntar en hemsk dag för mig. Då är det gott att ha nånting trevligt och spännande för sig lite senare framåt kvällen. Så att jag vill överleva, menar jag.

Och… ja just det… Mina köksstolar försvann på kalas igår eftermiddag. De har till och med haft bortamatch. Jag hoppas det hela har varit till deras belåtenhet. Man kan ju aldrig så noga veta med… köksstolar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Jessica revival och Rocky road

Ett inlägg om musik och kakor.

Ett TV-program som man kanske inte tror att en Toffla ska gilla, men som en Toffla faktiskt gillar, är Fest hos Bagge Wahlgren. Jag tycker att Laila och Niclas, med efternamnen Bagge respektive Wahlgren, verkar vara både underhållande och lättsamma. Såna där människor som verkligen passar att vara värdpar på fester och middagar. I TV-programmet bjuder de in var sin gäst som de lagar mat och leker tramsiga lekar med. Och som grädde på moset dyker alltid en artist upp och river av en låt, för det mesta på Bagge Wahlgrens hustak…

Igår var det en artist som det har varit ganska tyst om ett bra tag. En tjej som har en gudomlig röst och vars låtar jag störtgillade i slutet på 1990-talet. Men hon tillhörde ett annat liv. Ett liv jag hade då. Många av låtarna förknippade jag med jobbiga händelser. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på CD-skivorna jag har.

Dino – CD:n som bland annat innehåller To be able to love. Mitt exemplar är för övrigt signerat av artisten också!

Så plötsligt poppade hon upp i TV-rutan igår kväll, drack skumpa med Laila och Niclas och deras gäster Lars-Åke och Josephine – Jesscia Folker. Kvinnan med den gudomliga rösten, som jag sist hörde typ 1999. I morse följde hon med ut i bilen. Eller det vill säga CD:n Dino, som släpptes år 2000. Det året jag funderade på om jag nånsin skulle kunna älska igen. Nu är det 2013 och jag vet att jag kan älska igen, mer än jag nånsin har älskat älskar jag – Anna. Och det gjorde inte alls ont att lyssna till Jessica till och från jobbet. Inte ett dugg. Det var som att återse återhöra en god vän.

______________________

Över halva veckan är gjord och jag längtar som tusan efter helgen – trots att jag har massor att göra då. Jag ska köpa julmat, kanske ytterligare ett par klappar och så ska frysen frostas av och hemmet julpyntas. Däremellan vill jag åka ut till Himlen och träffa Anna och ”barnen”.

Det har varit tuffa dagar och det kommer tuffa dagar – på flera sätt och på olika håll. Men i kväll fick jag faktiskt ett telefonsamtal från nån som gjorde mig ledsen igår. Nån som faktiskt bad om ursäkt. Det blev jag glad för.

Anna och jag åt middag på en nyöppnad restaurang här i närheten där man säljer snabbmat. På vägen tillbaka stannade vi till på Tokerian och köpte med oss nåt gott hem – Rocky road-kakor. Du vet såna där kakor med minimashmallows på, såna som ser ut som öronproppar.

Rocky road – kaka med öronproppar på.

Vi hade sån tur att det var extrapris på tre (3) Rocky road-kakor. Dessutom fanns det bara en kanelbulle kvar. Så med oss hem följde tre kakor och en bulle. Dessa delades nogsamt och förtärdes till kaffe. Nu kommer skiten nästan ut genom öronen. Lätt illamående, alltså… (Understatement of the day.)

Nu ska jag göra dagens surfrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag joinar min darling igen. Och snart är det dessutom läggdags. Vart tar tiden vägen..?

Livet är kort. 

Read Full Post »

Vecka 42: Gåspenna och Värja

Ett inlägg om den gånga veckan à la Tofflan.

Torsdagsmorgon och dags att presentera den Tofflianska veckans höjdpunkter (gåspenna) respektive lågvattenmärken (värja). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Gåspenna

• Radiointervju (En lärorik övning – särskilt med tanke på att jag normalt sett lär andra umgås med journalister…)
• Återupptagen kontakt med R!!! (Min hafti!)
• Att ha kärlek i livet (Anna är den bästa i mitt liv!)
• Att klara av att gå en halvmil (Stora kliv på ett år!)
• Deckarspelet (Sjukt kul!)

Värja

• Tuffa dagar (Det är svårt att se att de tillför livet nåt meningsfullt.)
• Nej (Inte mitt favoritord just nu.)
• För gammal? (Tja, vad ska jag tro om vem som är åldersfixerad och vem som inte är det..?)
• Stalkers (Enligt TV-programmet med samma namn är dessa förföljare med social inkompetens och fixering.)

Livet är kort. Det positiva har ändå övervägt med fem mot fyra denna vecka. 

Read Full Post »

Doktorslekar och fattigdom

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…

Igår trappades problemen upp. Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »