Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tröst’

Ett vilsamt inlägg.


 

Pärlor

Anna är en pärla. Pärlorna på bilden köpte hon på loppis igår.

Den 17 maj… Medan norrmännen firar sin dag med fest och parader har jag legat och tänkt på mormor. Hon gick bort den här dagen för 44 år sen, bara 59 år gammal. Hjärtfel och diabetes är ingen bra kombo. Min morfar levde vidare, ensam i nästan 20 år.

Jag är inte ensam. Efter många nätter av dålig sömn sover jag som en prinsessa utan nån ärt om nätterna bara för att Fästmön ligger bredvid. Två nätters ganska bra sömn har varit skönt, för i morgon förmiddag behöver jag alla krafter jag kan uppbåda. Då ska jag nämligen se sanningen i vitögat. Då går det inte längre att fly in i ordens värld.

Men idag vill jag bara vara. Jag tog in kaffe på sängen och vi låg och läste. Linwood Barclay skriver så spännande böcker och den jag läser just nu, Utan ett ord, har jag letat efter i flera år. Förra helgen hittade jag den hos Myrorna i Boländerna. Det är sällan jag faller stenhårt för amerikanska författare, men Linwood Barclay och Harlan Coben är två som skriver riktigt bra och spännande böcker i genren psykologisk thriller.

Hand håller pocketbok

Spännande i sängen!


Det har regnat hela natten, 
tror jag bestämt. Men regnet söver mig fint och jag finner tröst i smattret mot taket. Tennisbanan är pool idag, fast inte en enda unge är där och plaskar för tillfället. Vi hade tänkt åka ut till Himlen med Annas längsta loppisfynd idag. Bara det att ingen av oss har lust att gå utanför dörren. Det är skönt att bara få dra här hemma i nån fläckig tisha, med adidasbrallor på och nyborstade tänder efter en cooked breakfast bestående av scrambled eggs. Ja, lite fil och bär slank också ner.

Scrambled eggs

Scrambled eggs à la Anna. Jag tog disken i stället.


Det får vara höst utanför 
den 17 maj 2015. Vi har det gott här inne och morgondagens tråkigheter får vänta knappt ett dygn.

Vad händer hos DIG denna söndag??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bästefåtöljer och ett inlägg som andas frisk luft men inte särskilt mycket skryt.


 

Idag är onda vänsterfoten bättre. Det tackar jag för. Fast onda hälsporren på högerfoten är sämre. Ryggen är som den är, det vill säga mittemellan. Jag är glad och tacksam för att jag för cirka åtta år sen använde mina hårt ihoptjänade och sparade tusenlappar till att köpa bästefåtöljen, en så kallad reclinerfåtölj, på IKEA. Notera, jag fick inte fåtöljen, jag som är så bortskämd (!), jag sparade ihop till den av mina lönepengar. Det tog några år och det var dyrt – fåtöljen kostade 6 000 kronor då. Men mina onda fötter, ben och rygg tackar mig för inköpet! Det gjorde även min nyopererade kropp 2012 när jag sov i fåtöljen mången natt eftersom den gav bästa kroppsläget för minst smärta. Idag skäms jag inte för bästefåtöljen, men du ska veta att jag till och med rådfrågade min mamma huruvida jag skulle unna mig inköpet, då för åtta år sen…

Med andra ord är bästefåtöljen ett av mina bästa köp till hemmet. Nu sitter jag i bästefåtöljen mest om kvällarna för att se på TV eller läsa – eller när jag har ont. Jag sover i den då och då när jag har väldigt ont. Idag har jag inte väldigt ont. Dessutom lyste aprilsolen så lockande mitt på dan – och avslöjade alla ränder på mina nyputsade fönster. Eftersom jag hade glömt att inhandla en och annan hygienartikel samt lite annat igår på Tokerian tog jag Vägen Genom Skogen dit.

Skogen, det är Lerdammsparken här i New Village. Och tyvärr är den parken fortfarande en sorglig historia. En gång i tiden fanns här näckrosor i dammen, ett spännande fågelliv och levande träd. Nu börjar träden se allt mer döda ut. I dammen såg jag inte ett spår av nån näckros. Den enda fågel jag observerade var en ensam andhane som simmade maniskt fram och tillbaka.

I skogspartiet åt andra hållet, närmare Tokerian, hade nån försökt anlägga en bäck. Där fanns inte mycket till vatten… Här är träden om möjligt ännu mera döda. Men om jag ska säga nåt positivt upptäckte jag här New Villages egen vikingagravhög! Och en husse med en söt hund.

På Tokerian köpte jag bland annat bröd till min älskling, som kommer hit på fredag, kycklingfärs på extrapris och ett kilo kräftor (billiga) som ska ätas på min födelsedag eller där omkring. Idag kom jag ihåg att visa upp rabattkupongen!

I kväll sitter jag i bästfåtöljen och lyxar och känner mig faktiskt lite bortskämd eftersom jag läser om andras fina och antika hem. Sen ser jag på När livet vänder klockan 20 i SvT 2, förstås, och kommer ner på jorden. Missa inte programmet! I kväll handlar det om kvinnomisshandel.

 

Här är några bilder från dagens Toffeltur i aprilsolen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pratsamt inlägg.


 

Kärleksfulla ögon emoji

Typisk kärleksfull emoji.

Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)

Jag skojar lite nu. Man måste få skämta om såna allvarliga saker som emojis. Men näthat och internetmobbning är allt annat än skojigt. Jag läste i Byhåleblaskan att det sprids en uppmaning på Fejan om att iaktta största möjliga tystnad där mellan klockan sex och midnatt i morgon måndag. Det ska föreställa en protest mot näthat och internetmobbning.

Munskydd emoji

Tystnad är inte rätt sätt att bemöta hat.

Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?

Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?

Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.

Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!

Eller som Marcin de Kaminski säger:

Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.

Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:

[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker. 

Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:

[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.

Skithög emoji

Jag får rätt mycket skit.

Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratade jag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att inte hålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)


Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???


Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas!
 
❤ ❤ ❤

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

I skymningen sjunger koltrastenDet finns böcker och det finns böcker. Att en bok kan ge tröst och inge hopp och vara så otroligt vacker som I skymningen sjunger koltrasten visste jag inte. Tack, Linda Olsson, som skrev den och Brombergs, som gav ut den och som gav den till mig!

Tre udda existenser lever som grannar i ett hus på söder i Stockholm. Det är änklingen Otto, den unge tecknaren Elias och den undanglidande Elisabeth. Alla tre bär de på berättelser. Av en slump korsas deras vägar, det är ett bokpaket som har kommit fel. Plötsligt finner sig Elisabeth stå i tacksamhetsskuld till Elias – och det vill hon inte. Men genom litteraturen dras de tre till varandra. Elias, som är dyslektiker, tecknar en bok och vill att Elisabeth ska skriva den.

Jag började läsa den här boken igår och jag hade svårt att släppa den. Mamma fick läsa den när hon var här och tyckte att den var

ovanlig, men bra!

Själv har liksom ätit orden, låtit mig sugas in i boken, slukas upp av den. Det är så skört, livet. Det kan vara så vackert och det kan vara så… kallt och hårt. Och kanske är det så att man måste igenom det kalla och hårda för att livet ska bli vackert igen. Otto säger på ett ställe:

[…] Jag tror att min mamma älskade mig, men hon hade så många sorger att bära att de ofta tog över. Sorgen över det hon mist överskuggade glädjen över det hon hade kvar. […]

Dessutom måste vi öppna våra sinnen, som bifiguren Maja i boken säger, enligt Elias:

[…] det som vi verkligen behöver ofta kommer till oss. Att vi bara måste vara observanta, se till att inte missa de små tecknen. […]

Jag önskar mina nära och kära att precis som Otto på sidan 229 få vakna av… lycka.

Det här är en otrolig bok om bland annat böckers och skrivandets del i en läkandeprocess. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett aktivt inlägg.


 

Johnnys tatuerade ben

J:s tatuerade vad.  Benet verkar för övrigt vara nyrakat, så en tävling är troligen på gång.

Snacka om att ha varit mega-social den här veckan. OCH i helgen. Idag blev det en tripp över till en stadsdel här intill. Jag hade blivit inbjuden att närmare studera fem (5) papperskassar med böcker och välja ut sånt jag vill ta med mig hem och läsa innan resten fraktas till Myrorna. Så himla gulligt av A och J – som dessutom bjöd på kaffe, choklad och ett blottat mansben… Det är ju inte var dag man får se det senare. Inte heller ett nyrakat sådant. Men J förklarade att det hade med tävling, eventuella skador och plåster på håriga ben att göra. Jag fattade galoppen direkt – min operationstejp fastnade visserligen inte i kroppshår, men i en utstående brun prick. Denna prick blev tvungen att avlägsnas kirurgiskt innan tejpen över såret och de 24 agrafferna (jätteklamrar) kunde dras bort…

Om nåt litterärt följde med mig hem? Självklart gjorde det det! Det blev en nästan full papperskasse med främst deckare. Jag plockade något åt äldste bonussonen också, men det visade sig att han redan hade läst boken i fråga. Då läser jag den! Jag klagar inte!

En kasse böcker fr A o J

En kasse böcker från A och J fick ett nytt hem i New Village.

 

Andra advent

Andra advent är det visst idag…

En tur ut till Förorten stod sen på agendan när Fästmön slutat sitt arbete. Hantverkare ska in i Himlen under morgondagen och möbler och garderober behövde flyttas och plastas in. Vi är båda klena i våra axlar, men Anna är stark som en björnhona i armarna och lyckades tillsammans med sonen baxa undan det mesta. Hoppas nu att hantverkarna blir klara i morgon. Fast de kommer tillbaka direkt efter nyår – för att göra vadå, undrar man? Informationen var som vanligt undermålig. Vi tröstade oss med andra advents-fika.

Nu är det kväll i New Village och maten står i ugnen i skrivande stund. Jag tidsinställer det här inlägget – som vanligt – för i kväll vill jag hänga med Anna och göra annat än sitta vid datorn. Vi har flängt än hit, än dit båda två och vi behöver kvällen tillsammans.

Den som missade fredagens lösenskyddade inlägg kanske bör slänga ett öga på det för att få ihop ett och annat. Kommentera dock inte här, utan i det lösenskyddade. Om du har nåt att säga. Ibland har man inte det. Inte jag själv heller.

God afton!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett missat inlägg.


 

Nä, det är inte alltid så högt i tak överallt, det kan man lugnt säga. Ibland snävas gränser av, ibland tappas tålamod av frätande droppar som har urholkat stenen. Jag har Den Hjärtegodas elefant mitt emot mig precis som vanligt, men det hjälper inte: idag är jag inte stark. Jag är sårad och ledsen. Den som har gjort mig ledsen är som vanligt totalt omedveten om det. Pengar betalar bort det mesta. Och jag vet att det ledsna går över för min del om några dagar.

Var starkelefanten

Inte så högt i tak idag.


Jag har varit på utflykt i verkligheten
ändå. Ett ärende till apoteket och därefter en svängom på Tokerian med Fästmön. Ja det blev sannerligen en svängom, för Annas glasögon gick sönder, så jag fick vara lite i vägen syntolk. Hon hade dem på sig, men hon såg ju liksom inte klok ut – och hon såg inte ut så bra heller eftersom de hela tiden hamnade på sniskan (en skalm gick av). Vi har köpt tillbehör till den kommande familjehögtiden, som ska firas nu på måndag. Jag köpte ketchup och vinäger (Frätande och bra, sa Bull.) och godis att trösta mig med i kväll. Anna och hennes varor är utkörda till Himlen eftersom äldsta bonusdottern väntas hem sent i kväll från Norrland.

Anna städar, det gör jag också. Eller jag har bara börjat. Jag ska ta nya tag. Städning är fint, det, när man är ledsen. Dessutom blir det ju rent.

Ett mejl från en person jag har tänkt så mycket på hade trillat in under dagen, men jag såg det försent. Svar finns. En annan dag är bättre. En dag när jag har städat bort åtta sorger och sju bedrövelser och det är lite högre i tak. Och ja just det, jag bor vid ändhållplatsen. Nästan, i alla fall. Glöm mig inte!

För övrigt har jag kollat vad Postens gröna kuvert med porto betalt upp till två kilo kostar. Men jag har inte köpt nåt.

Manus väger 987 gram

Manus väger 987 gram. Det är 47 gånger så mycket som en själ.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett paketerat inlägg.


 

Idag har det inte varit nån riktig höjdardag. Jag har känt en oro i magen hela dan, en oro som jag inte blir kvitt. Vad värre är har två personer som jag följde på Twitter varit tydliga med att de tycker att rasism är OK. Det går inte an i min värld, så jag avföljde. Good riddance! Tyvärr kan ju dessa personers barn, barnbarn och barnbarnsbarn inte avfölja dem. Jag blir rädd när jag tänker på vilka åsikter de för vidare till yngre generationer. Vi var några stycken som avföljde dem, men det räcker inte. Alla borde sätta ner en fot, för vissa saker är inte OK att heja på. Tycker jag.

Det var bestämt att Fästmön skulle promenera hem från jobbet. Det tyckte jag lät tråkigt. Därför möttes vi halvvägs, jag med bilen, dårå. Vi passade på att handla lite förnödenheter på ICA Heidan – däribland var sin glass. Sötsaker tröstar onekligen, i alla fall mig. Och så smutsade jag ner ett fräscht linne utan hål med choklad från glassen. Bra gjort. (<== ironi)

Bokuspaket

Levererades vid min dörr av brevbäraren från Bring.

Vi kom hem och slängde oss i soffa och fåtölj. Jag satt och bläddrade i Antiktidningen som kom igår när det plötsligt plingade hårt på dörren. Utanför stod en söt brevbärarpojke med ett stort, orange paket från Bokus till mig. Det var för stort för min postbox, så den vänlige brevbäraren hade traskat uppför trappan och plingade på för att se om han kunde leverera det vid dörren. Tack för den servicen, Bring! Den var som ett brev på posten – fast hem, dårå.

För övrigt var det märkligt att paketet var så stort som det var. Det innehöll nämligen inte några mängder med böcker, utan endast fem pocketböcker. Fem stycken härliga pocketböcker för runt femtiolappen styck, det tyckte jag att jag kunna köpa mig trots att jag borde ha köpstopp för böcker. Men jag kan inte låta bli… Och jag tror att jag fick mycket för pengarna, om än i pocketform. Bara en deckare, dessutom. Du ser, jag försöker mig på nån sorts självutveckling av min litteratursmak…

De här böckerna låg i paketet:

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett somrigt (?) inlägg.


 

Solen mellan grenarna 2

Trevlig sommar..?

Det är många som önskar trevlig sommar nu. En del av dem kommer jag inte träffa igen. Jag avskärmar mig alltmer – för att överleva. Det är nu två och en halv dag kvar. En del som jag får betalt för har jag fått gjort idag. Men motivationen är lägre än lägst, jag erkänner.

På lunchen läste jag ut en bok. Intog en räkmacka – bara för att jag fortfarande har råd med det. Boken var spännande och jag tog den med ut till en bänk i solen. Ett ställe jag nyligen hittade. Så typiskt nu när uppbrottet nalkas! Jag tog ingen bild – det är som om min kamera avskärmar sig också.

Jag betvivlar att min sommar blir trevlig. Men jag hoppas självklart att andras blir det. Jag laddar för mitt tisdagsbesök och inser att jag får sovmorgon – byråkraterna slår inte upp portarna förrän klockan tio. Mina papper är i ordning, det återstår bara en blankett som ska skickas iväg, fyllas i och skickas in av nån annan. Ändå är jag stensäker på att det inte trillar in en spänn förrän i september. Det är min verklighet.

pommes med ketchup på IKEA

Gourmetmat på IKEA.

Igår kväll var Fästmön och jag iväg på en shoppingtur. Anna hade ett par ärenden och inköp att göra. Tyvärr fanns inte det som hon främst behövde. Själv köpte jag ingenting mer än middag åt oss. Igår åt jag alltså två varma mål mat. Det brukar jag inte göra. Så blir det inte framöver. Då blir det knappt ett.

Vi for bland annat till IKEA och det var där vi intog vår gourmet-middag. Tyvärr var det en hel klan före oss i matkön. Hälften av personerna i klanen gjorde ingen som helst nytta, men alla stod där. Och nej. Det var inte invandrare utan svenskar i klanen.

Vi åt kycklingfilé med strips och béarnaisesås samt grönsaker till det fina Family-priset av 55 pix per skalle. Bättre pris kan man inte få en middag för!

Lykta

Den hade gärna fått följa med hem, men fick stå kvar på hyllan på IKEA.

Innan vi lämnade stället  hittade vi bland annat fina lyktor. Jag hade så gärna köpt en med hem till ballen*, men jag tyckte inte att jag var värd en. Och förresten går det ju nästan aldrig att sitta på min balle – av olika skäl. I kväll skulle vi kunna sitta där, till exempel. Fast det ska vi inte. I kväll ska vi ut på matjakt och dito -leverans, för Anna åker hem till sitt i morgon och blir mamma på heltid. Min insats i det hela sker bakom ratten. För egen del ska jag sen försöka betala räkningar och kanske ringa min egen mamma.

Och nej. Jag mår inte särskilt bra. Jag mår uruselt. Det är en ständig kamp att hålla tillbaka tårarna av besvikelse, oro och vanlig, enkel ledsenhet. Men till tröst idag har jag laddat ner SR-appen och lyssnat på sommarpratande Antje Jackelén, eftersom jag inte hade möjlighet att lyssna igår. Ett riktigt bra program, som jag varmt rekommenderar!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blött och trött inlägg. Och ett inlägg om ingenting.


 

Uppdaterat: Senaste nytt via lokalblaskan är att det inte heller på måndag den 10 juni går några tåg mellan Uppsala och Stockholm.

 

Droppar på blad

Några droppar förevigade på väg till garaget i morse.

Redan igår började det regna. Det fortsatte i natt och på morgonen. Jag älskar regn. Det tilltalar min själ, min sinnesstämning. Men så klart jag kan gilla sol också! Fast den ger mig gärna eksem. Det gör inte regnet. Det bara faller. Eller vräker ner. Till tröst. Det är nån som gråter mer än jag. (Vilken tröst, vilken logik!)

Jag är så trött, så trött. Kan det vara så att jag trots allt inte fyllde 52 härom månaden utan 102? Och i morgon måste jag kliva upp en halvtimme tidigare än idag. Hur ska det gå? Clark Kent* ska till bildoktorn och jag följer med honom dit för att lämna honom över dan och hämta en lånebil. Det råder nämligen fortfarande tågelände här. På Radio Upplands webbplats läste jag nyss:

Tidigast på måndag kan tågtrafiken mellan Uppsala och Stockholm gå som vanligt igen och mellan torsdag och söndag kommer inga tåg kunna gå på sträckan alls. […]

Det är tur att man inte har planerat nån tågutflykt till Kungliga Hufvudstaden i helgen. Eller att jag ska jobba. I morgon (torsdag) har jag ju lånebil. Jag förstår att människor jobbar som tusan med att få tågen att rulla som de ska igen. Samtidigt har jag svårt att förstå varför det tar sån tid att få ordning på saker och ting. Och varför ansvariga mest tycks informera via media och inte elektroniskt. Eller via sociala medier. Det vore ju ursnabbt! Det är många resande som har smarta telefoner, you know…

I kväll händer ingenting i mitt liv. Jag ska försöka läsa ut Doktor Sömn och sen försöka få lite sömn så jag pallar den tidigarelagda uppstigningen. Igår inhandlade jag mammas och min första gemensamma Trisslott – i stället för att vi tvingas registrera vårt Lottospelande. På lotten blev det heller ingenting.

Om jag lyssnar på regndropparna som faller hör jag i alla fall mer än… ingenting…


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ensamt inlägg.


 

Annas brillor farmor pappa farfar

Annas gröna brillor ligger framför fotot på farmor, pappa och farfar på halvabordet i hallen. 

Nu är jag ensam igen! Tänk, det känns så otroligt tomt när Fästmön har åkt hem till sitt för att vara mamma på heltid i två veckor! Ingen som strör glasögon överallt, ligger i min soffa, äter upp mitt knäckebröd, ockuperar toa, snarkar bredvid, busar och flamsar, pussar mig… Men redan i morgon syns vi igen, för då åker jag till Himlen.

Hallstabletter

Hallstabletter är alltså tabletter från Halls…

För att trösta mig i kväll strosade jag lite på Kajs efterträdare för att shoppa lite medan Anna började storhandla inne på Tokerian. När jag var klar hade Anna hunnit till… typ frukten. (På Tokerian kommer först kött och grönsaker, sen ost och frukt. Inte så långt, alltså…) Inne på MM-affären förfasade jag mig över hur illa man stavar. Men Anna upplyste mig om att det faktiskt var en medveten felstavning. Fast ändå. Jag tycker att det är DUMT att uppmuntra felstavning. Nä, några såna hamnade inte i min plastpåse! Däremot lite annat och bättre..?

Kex, bok

Sött, salt och lektyr till tröst.

Det som följde med mig hem i påsen var två paket finger-kex från Cadbury’s, en burk danska salta karameller och lite hygienprylar. Till kvällen kan jag alltså tröstäta både sött och salt och ha sällskap av min bok på gång. Om här är lästyst, förstås. När jag klev in nyss, efter att ha skjutsat ut Anna till Himlen och tagit en snabbfika där, spelade nån i huset entonig musik IGEN. För att stå ut var jag tvungen att kontra med musikradio. Usch, jag som bara vill ha tyst!..

Ett halvt paket färsk, fylld pasta samt ostsås och ett glas rött blir min middag i afton. TV visar andra delen av Jonathan Creek framåt 22-tiden. Det tycker jag är en bra och lagom spännande deckarserie, så den ska jag försöka hålla mig vaken för att se.

Denna lediga dag har jag slappat mest, men också fått en del vettigt gjort. Installerat nytt virusskydd på en av mina datorer, till exempel, och telefonerat med en Kobra som tycks ha tappat stinget… Det är nog dags att somliga inser att de har mött sin Överkvinna…

Tycker du att kvällen är trist kan jag rekommendera Flator på SvT Flow. Då får man fnissa lite åt naiva tjejer, men också förundras över hur härligt förändrade tiderna är! Jag har sett alla sju avsnitten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »