Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tromboflebit’

Ett festligt inlägg.


 

Ärligt talat skämtar jag lite när jag skriver ”kval” i rubriken. För mig är det nämligen inget som helst val-kval mellan Livets ords Europakonferens och Stockholm Pride, två festivaler som pågår den här veckan. Livets ords festival hette tidigare Jesusfestival. Det låter lite roligare och poppigare än Europakonferens, men inte för nåt smör i Småland skulle jag gå dit. För mig är Livets ord nämligen fortfarande en sekt. Sen får andra, som kanske till exempel Kristdemokraternas partiledare, ha andra åsikter. Ebba Busch Thor har ju gått hela grundskolan hos Livets ord, så jag gissar att hon tycker annorlunda än jag.

 Gustaf III o regnbågsflaggorna


Nä, när Tofflan väljer festival
blir det den med Familjen, det vill säga Pride. Idag öppnar Pride House i Kulturhuset i Stockholm. Konst, musik, debatt, film, samtal, teater, workshoppar och lycka utlovas liksom både nya, okända namn och gamla elefanter. Här kan du kolla hela programmet för Pride House!

Regnbågsflaggor


Själv införskaffade jag
för en gångs skull Pridebiljett i vintras (det vill säga Fästmön fixade biljetter!) till samma pris som ett dagpass på antingen torsdag, fredag eller lördag kostar nu. Men av olika skäl som jag inte tänker redovisa här blir det inget besök för min del förrän tidigast på lördag när jag hoppas kunna delta i paraden. För paraden har jag bara missat två gånger – 2006, när min pappa just hade gått bort och 2010, när jag hade en tromboflebit i mitt vänsterben (jag var åskådare det året). Som förra året startar paraden tyvärr vid Mariatorget, där vem som helst kan få panikångest i människomassorna. Färdvägen går sen via Söder och Gamla stan in till City och vidare till Östermalm där målet är Pride Park på Östermalms IP.

Även om inte jag kan delta så mycket i årets Pride är det självklart den festival jag väljer. (Därmed inte sagt att jag har valt bort Jesus i mitt liv – that’s for me to know and for you to find out!) Invigningstalar gör hiphopartisten Timbuktu av nån anledning. Inte för att jag har nåt emot honom, men jag kan tänka mig flera andra artister med större Prideanknytning.

Jag hoppas att du som ska vara med på hela eller större delar av Stockholm Pride 2015 får kanonfina dagar!

Happy Pride!

 

PS Den som är hemma i kväll och har tillgång till TV har möjlighet att se SvT2:s regnbågstema. I kväll visas den isländska dokumentären A boy like her klockan 20 – 21. Filmen handlar om Hrafnhildur som efter 25 år berättade för sin familj och sina vänner att hon inte var en man utan en kvinna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ålderskrämpor..?


Det här med ålder, alltså…
Jag är inte på nåt sätt åldersfixerad. Jag sörjer inte att jag inte längre är 20, det är rätt OK att vara 51. Men faktum är att det med åldern kommer vissa… krämpor. Eller snarare nedsättningar… Eller också är det psykiskt. Då tänker jag på att man hör det man vill höra och ser det man vill se. (Inte att jag har hälsporre eller tromboflebiter, typ.)

I morse var Fästmön i köket och jag i badrummet. Rummen är angränsande. Dörren till badrummet var öppen och jag hörde att Anna sa nånting…

[…] Halvan […]

Jag fattade inte så mycket. Tänkte på Helan och Halvan, sen halvan som i den andra supen. Men… jag fick inte ihop det riktigt. Så jag sa

Va sa du?

Anna upprepade

[…] Halvan […]

Jag kontrade, nu lite mer aggressivt:

Halvan, vadå Halvan? Jag fattar inte vad du menar!

Då hördes ett asgarv och Annas ljuva stämma:

Hallonen! De står ju där på bordet!…

Eh… ja just det, ja… Snacka om knäck i lurarna! Eller var det hallon..?

Trattgrammofon

Kanske skulle behöva tratten för min hörsel..?


Lite senare sen var vi ju i Ulva.
I en av de finare antikaffärerna vi besökte började Anna fnittra hysteriskt, fast ganska tyst. Hon liksom frustade och pekade på en tändsticksask med en förklarande lite handtextad skylt bredvid. Anna kved:

Stjärtpapper! Kolla, stjärtpapper!

Varpå jag syntolkade skylten och svarade med viss syra i rösten

Skört papper, Anna. Det står skört papper…

Så vilken tur att vi har varandra! Den ena hör bra, men ser illa; den andra hör illa, ser illa ut, men kan läsa hjälpligt – än så länge! – på handtextade skyltar…

potatisstjärt

Ett papper för denna stjärt?


Livet är kort. 

Read Full Post »

Alltså jag VET. Det ÄR varmt. Men… finns det nåt fulare än shorts? Shorts är gulligt på små barn. Men shorts som vuxenplagg ska man bära hemma eller på stranden, tycker jag. Och till min glädje får jag stöd hos min husgudinna Magdalena Ribbing som säger:

Man blir inte svalare för att man klär av sig.

Jag vill inte se andras nakna ben när jag går och handlar, ens. Kräkreflexerna är våldsamma över håriga mansben, tatuerade ben, blåvita ben, muskorta kjolar som visar smutsvita trosor eller shorts som knappt döljer könsorgan av nåt slag. Värst är nog vissa karlar som tycks älska att ha beige eller grå strumpor till sina nakna ben och shorts. Men det klart. Jag vet hur det är. Jag lever själv på stor fot och att hitta strumpor med roliga motiv på gör jag sällan på damavdelningen. Dessvärre tycks herravdelningens strumpor bestå av antingen beige eller grå strumpor alternativt tubsockar.

Bara hemma syns dessa spiror.


Mina egna ben är skitfula.
Det blir ben när man har svåra åderbråck och är fet samt har haft haft två gigantiska tromboflebiter – från ljumsken ner till vaden. Jag visar bara upp dem hemma numera, inte ens på en badplats syns de. Nu häckar Tofflan inte särskilt ofta på badplatser, men OM

På jobbet skulle jag aldrig ha shorts. Även om vi inte är uppklädda på mitt jobb, tycker jag att man bör iaktta en viss klädstil. Magdalena Ribbing rekommenderar tunna och vida byxor och skjortor, men absolut inte shorts, till jobbet när det är varmt. Kvinnor bör ha kjolar till knäna, tycker hon, men en liten urringning är OK. Fast axlarna ska vara täckta. Sandaler går bra, däremot ska man inte vara barfota, anser hon. Det anser däremot jag. I sandaler SKA man vara barfota, det ser ju fult och äckligt ut med strumpor (tänker på doften när det är varmt…)! Så då kanske man helt enkelt ska välja ett annat skodon än sandaler till jobbet…

Varför ska vi inte klä av oss då? Jag är helt överens med Magadlena Ribbing: det handlar om hänsyn till andra. Magdalena Ribbing säger:

[…] Många har liten insikt i hur vi beter oss inför andra. Vi sitter i våra minishorts på bussen och svettas där någon annan ska sitta. Det är inte okej att gå in i bussen eller butiken i sin nakenhet. […]

Vad tycker du? Har du shorts till jobbet???


Livet är kort.

Read Full Post »

Naturligtvis kan man aldrig sova särskilt länge när man har ledig dag och sovmorgon. Men jag höll mig i sängen rätt länge. Klev upp och fixade ägg-frukost åt Fästmön och mig. Nån tidning kom inte idag, så vi fick PRATA med varandra vid frukostbordet.

Vid elva-snåret åkte vi iväg mot Gottsunda Gipen och Eksätravägen, ett område som är totalt främmande för mig. Där hade Anna stämt träff med en kille för att titta på en cykel till Elias. Skolan har nämligen bestämt att klasserna ska ut och cykla den 31 maj. De barn som inte har cyklar eller som inte kan cykla får ta sig till utflyktsmålet med buss. Hur kul det är, kan du kanske räkna ut med bakarslet… Men nu hittade vi en jättefin blå cykel till Elias för ett bra pris. Cykeln gick nätt och jämnt in i bilen med fällt baksäte.

Så här såg cykeln ut i annonsen och den var verkligen jättefin!


Elias lärde sig cykla förra året,
men den cykeln hade han växt ifrån för länge sen. Den nya cykeln är lite större och har fotbroms. Vi åkte direkt ut till Morgonen med den och Elias pappa sänkte sadeln. Lustigt nog träffade jag en gammal bekanting på parkeringen, P. Jag tyckte att det var nåt bekant med ansiktet, men det är nog säkert tio år sen vi sågs sist. En liten värld, är det, och i Förorten tycks man träffa på sitt förflutna hela tiden…

Anna började jobba klockan 13, så vi åkte tillbaka till stan. Stannade på en mack och kastade i oss var sin glass. Jag vill vara med Anna hela tiden när jag är ledig, men det går ju inte. En glasstund hann vi med i alla fall.

En sån här tog jag, 250 kalorier.


Tittade lite på vad den här macken
kunde erbjuda för biltvättar. Jag ska ju besiktiga bilen på torsdag eftermiddag och har tänkt göra den ren och fin kvällen innan. Kanske ska jag lyxa den här gången och kosta på den värsta tvätten för 299 kronor..? Eftersom mina axlar är utslitna, den ena minus en centimeter av nyckelbenet, dessutom, klarar jag inte av att tvätta bilen för hand. Bäst att säga detta så inte folk tror att jag är lat. Lat är jag ibland, men inte alltid.

Sen åkte jag hem och tog fram dammvippan. Mamma ringde när jag precis hade börjat, men jag kan göra vissa saker samtidigt. Telefonera och damma går rätt bra. Nu återstår dammsugningen. Jag insåg att jag inte har tänkt på nån middag till mig själv idag, så tyvärr måste jag ge mig ut och handla. En liten hög med strykning finns i gästrummet att gripa sig an.  Tvättmaskinen tvättar grönt och tvätta håret och duscha är nåt som jag också måste göra idag, innan jag åker och hämtar Anna från jobbet klockan 20. Så vad sitter jag här för?!

Och vad gör du idag om du har ledig dag? Har du INTE ledig dag gissar jag att du jobbar.

PS För resten har jag ont i mitt vänsterben högt upp på låret och jag blir fullständigt galen om det är en tromboflebit igen!.. 👿

Read Full Post »

Uppdaterat: Jag har fått en läkartid i morgon bitti.

Inte kan jag direkt påstå att jag är världsbäst på att ta tag i saker som gäller mig själv… Det är lättare när det gäller andra eller jobb. Då tvekar jag inte en sekund. Men nu har jag faktiskt tänkt till och ringt min läkarmottagning. Det handlar om den här tunga tröttheten som jag har känt en vecka, ungefär. Samma tröghet som sommaren och hösten 2010, dock utan tromboflebit den här gången, tack och lov. Jag tror det räcker med att få kolla några värden och visar det sig att nåt är åt skogen, kanske jag behöver höja min dos. Skulle det däremot visa sig att jag behöver blod blir det en annan femma – jag tänker nämligen vägra. Och det gör jag av ideologiska skäl: så länge homosexuella män inte är välkomna att lämna blod, till exempel vid Sjukstugan i Backen, tänker den här homosexuella kvinnan inte ta emot nåt blod heller från samma ställe.  För övrigt skulle jag aldrig låta mig vårdas där igen, inte så länge man anställer kränkare. (Så, nu har jag sagt det igen och igen!)

Nä, nåt blod vill jag inte ha från Sjukstugan i Backen.


Runt halv tio
ska jag bli uppringd av nån från mottagningen. Min doktor Anders slutade ju tyvärr före jul, så vi får se vem som tar hand om mig nu. Han lovade att Mottagningen skulle fortsätta ta väl hand om mig, men Mottagningen är ju ingen doktor utan ett samlingsbegrepp… Lite orolig är jag därför, men jag vägrar att vända mig till den offentliga vården – som ju, som sagt, anställer kränkare. (Titta, en gång till!)

Snöovädret och plusgraderna igår kväll har ersatts av sex minusgrader och hård is på vägar, cykelbanor och gångbanor. I vart fall inget slask – än så länge. Tänker på min sportlovsledige favoritkille i Himlen som kanske ville fixa skridskor. Nu var gossebarnet lite snorigt igår, men vi får hoppas att det var nåt tillfälligt. I morgon ska han och mamma tillsammans med moster och kanske nån kusin hälsa på sin snälla mormor som har födelsedag senare i veckan. Har man världens snällaste mormor måste detta uppmärksammas!

På gång den här veckan är bland annat planering och bokning av en kortkurs i videokonferensutrustningen. Jag har bokat lokal och utbildare och skickat ut inbjudan till hugade. Lokalen tar max tio personer och hittills idag har fyra tackat ja. Det fylls på… Jag har inga intervjuer inbokade den här veckan, men tänkte gå runt och se om framför allt några av de lite mer erfarna medarbetarna kan ge mig en halvtimma.

I morgon ska jag luncha med CJ från min förra arbetsplats på fakulteten. Det var alltså henne jag trodde att jag messade till angående lunch, när jag i själva verket messade Annelie Kvist. Denna Annelie Kvist som gärna ville luncha med mig, men som jag absolut inte känner… 😳 Så sorry, Annelie, det blir ingen lunch! I fredags var jag för resten till thaistället och mötte där en mycket förvånad JK, också från fakulteten. JK hade ingen aning om att jag var kvar inom företaget, men jag berättade läget. Noterade glimten av lite välment avundsjuka i ögonen när jag nämnde att jag har kontor högst upp i nybygget… Nåja, JK:s och de andras tur kommer, deras hus håller på att byggas, men det är nog inte inflyttning förrän nästa vår, tror jag. De sitter verkligen i ett gammalt hus som inte är särskilt lämpligt ens som kontor…

Jag har noterat att ytterst få läsare kommenterar de inlägg som handlar om mitt nya jobb. Kanske dessa inlägg inte intresserar eller kanske man är missunnsam, rentav? Jorå, jag vet att många som inte gillar mig läser min blogg, men min blogg är väl mindre intressant just nu när det går lite bra för mig. Jag fattar och tänker att ni har små liv, ni. Små, futtiga liv. Jag glömmer aldrig hur det är att gå utan jobb och allt det innebär. Och for your information är min egen jobbsituation inte löst än, jag har en tidsbegränsad anställning. Jag kan mycket väl hamna ute i kylan igen direkt efter min 50-årsdag, i princip. Så jag glömmer aldrig. Men jag glömmer inte heller det löfte jag har avgett om att försöka hjälpa andra i liknande situation – om nu min egen ordnar sig. Jag tycker nämligen att det är för jävligt att duktiga och kompetenta människor inte får  nån plats på arbetsmarknaden idag. Det stinker!

Det här företaget kan ALLA som bloggar i alla fall jobba åt. En stor knapp till företaget finns här intill i högerspalten! 

Read Full Post »

Nu är jag så jäkla trött på mina lingonveckor så jag spyr. Tanter på snart 50 bast borde få slippa skiten. För ingen kan väl komma och säga att man tycker att det är roligt när det blöder? Nej, just det. Och jag som svimmar av blod plus har mina blodbrister mår f*n i helv**e när lingonen trillar in.

Nog blev jag undersökt sist jag var på sjukhus (i augusti förra året), då, när man försökte hitta orsaken till mitt dåliga blod. Naturligtvis konstaterades det att jag hade ett grymt stort myom som har växt ganska fort (jag gjorde en magnetröntgen i november 2008 och på två år hade myomet växt till dubbel storlek). Jag har hyfsat regelbundna lingonveckor, men när jag var på sjukhuset och blev undersökt diskuterade vi behandling eftersom myomet kunde tänkas vara orsaken till mina värden. Det finns två metoder – dels spiral, dels operation. Eftersom jag inte vill ha ett främmande föremål i kroppen och dessutom är tämligen till åren kommen för en kvinna räknat, var jag helt inne på operation. Det var även gynekologen.

Därför blev jag rätt förbannad, på ren svenska, när det cirka två månader efter att jag blivit utskriven damp ner ett brev från gynekologen där hon berättade att hon skrivit ut en spiral på e-recept. Ha! Den kan gott ligga kvar. Jag tänker då inte hämta ut den.

Samtidigt har jag insett att blödningarna ju inte blir direkt mindre. Och skitglad blev jag inte igår när lingonen trillade in – lagom till Pride, folkmassor och baja-major – du förstår säkert min ovilja..? Jag stegade helt enkelt över rondellen till apoteket och inhandlade ett paket Cyklo-f.


Såna här har jag blivit rekommenderad.

                                                                                                                                                            För att Cyklo-f ska funka är man enligt förpackningens baksida tvungen att uppfylla tre kriterier, som jag uppfyller:

          √ Man ska vara över 15 år.

          √ Regelbundna lingonveckor med 21 – 35 dars mellanrum.

          √ När lingonveckorna är som rikligast, behöver man dubbla skydd för att inte blöda igenom. Man måste också byta ofta.

Cyklo-f kostade 105 pix. Inte så billigt. Man ska ta två tabletter tre gånger dagligen, normal dos. Man får äta i högst fyra dar. (Jag räknar…. onsdag, torsdag, fredag och lördag. Perfekt!) Men vänta nu… Eh 6 x 4 blir ju 24. En ask innehåller bara 18 tablettur…

Dessutom läser jag i microstil på förpackningen att jag bör rådfråga läkare före användning om jag till exempel haft blodpropp och om mina föräldrar har haft det. Hum… blodpropp hade jag för ett år sen, senast.  Före det året innan. Min pappa hade… åtta blodproppar.

Men jag har just svalt två tabletter. Och jag har gett upp, jag tänker ta den här ”kuren”! För jag orkar inte känna ur lust och kraft bara rinner ur mig, jag vill ha roligt på Pride, inte behöva tänka på att ta mig till en toa i tid. Så är det!

Read Full Post »

I natt hade måsjävlarna party igen! Jag vet inte vad det är med fiskmåsar, men de beter sig som värsta tonåringar och skränar och skrålar mitt i natten – eller snarare på tidiga morgonkvisten. Jag sov gott fram till dess. Nåja, samtidigt kan jag gilla lite lagom ljud av dem i bakgrunden. Att man aldrig kan vara nöjd!

Nöjd blir jag emellertid aldrig med rökarna ovanpå som inleder sin dag vid halv åtta-tiden på morgonen med att kedjeröka under ett par timmar på sin balle*. Ballen sitter över mammas och det är konstigt, jag trodde att rök stiger, men se DEN HÄR vidriga röken letar sig in i mina luftrör där jag ligger på min madrass på golvet och snusar. Alldeles nyss hostade jag så där äckligt torr och retligt att jag höll på att spy över tangentbordet. Kul start på dan…


Trött på att hosta så jag nästan spyr för att folk röker.

                                                                                                                                                                 Jag blir förbannad på rökarna! Jag skiter fullständigt i att de är så dumma att de blossar och gör sig själva sjuka, men det är baske mig inte rätt när deras missbruk gör omgivningen sjuk. Då får jag lust att gå ut och skrika på

TOTALT RÖKFÖRBUD!

Håll er inne i era egna hem och rök i stället, gå inte ut på balkongen eller altanen och sprid era gifter till omgivningen! Och ja, jag är medveten om att lägenheter har fläktsystem som kan sprida röken vidare, men de flesta av dessa system är så dåliga att rökeländet fastnar på vägen. Jag kan inte heller förstå att man fortsätter röka när man har förlorat en när och kär på grund av en sjukdom orsakad av rökning. Då är man väl inget annat än ett pucko???

FÖRLÅT alla hänsynsfulla rökare (för ni finns också), men… Jag blir dålig varje morgon här och det känns inte OK…


Lite såna här moln är det idag…

                                                                                                                                                                    Idag är det igenmulet här. Jag ska strax skutta upp och tvätta mig, fixa kaffe, ta lite frukost. Mamma sover än, men jag ska ju iväg på lunch idag och vill hinna med frukost först! Man får ju inte fakta av…

Min gräsliga sms-signal klöv just tystnaden i lägenheten. Jag kastade mig på mobilen för att kväva den och hoppas att mamma inte blev väckt. Som arbetssökande måste man ha mobilen påslagen 24 timmar om dygnet, nämligen. Och jag måste ha den påslagen med ljud annars kan jag missa nåt viktigt. Som sist. Då hade jag glömt att sätta på ljudet igen efter att bara haft vibration på en stund. Missade två urviktiga sms och ett telefonsamtal från en vän…

Jag har haft ont i mina fötter i några dar. De har varit rejält svullna runt fotknölarna fast på insidorna. Är rädd att där samlas vätska och att en ny liten tromboflebit är på g. Då blir jag tokig! Jag har inte tid att vara sjuk nu!

I natt kommer Fästmön och Frida hem från Berlin. Det ska bli så spännade sen att höra hur de har haft det och vad de har gjort! Tyvärr verkar det inte vara nån som möter dem på Arlanda, så jag hoppas att färden hem den sista biten går bra!

Nej, nu blev jag så nyfiken på sms:et så nu måste jag kika på det. Annars vidhåller jag att jag tycker att lämplig sms- och telefontid är mellan tio och 22 om det inte är nåt superviktigt… I alla fall på helger och nu på sommaren när folk kan vara lediga. (Hoppas rökarna där uppe satte röken i halsen av min skitjobbiga signal!)

                                                                                                                                                           *balle = balkong, förstås, och inget annat!

Read Full Post »

Gårdagskvällen blev seg. Jag kände mig rastlös. Inte ens middagen – tre kycklingchorizos med bröd – gjorde mig lugn. Eller mätt. Det var till och med rastlöst i magen, den ville ha mer att äta. Ibland funderar jag om jag inte har nån inneboende där. Nån jag kan skylla på när jag vill goffa

eller


Men vad vet jag… Det är väl som vanligt MIG det är fel på… Det slutade med att det blev lite av den översta bilden och sen en skål cornflakes och mjölk. Jag försökte glo lite på TV, men det var inte nåt att glo på som jag tyckte var intressant, så jag hade mest TV:n på för det sällskap ljudet ger under tiden jag påbörjade Sockerdöden av Unni Lindell. (HJÄLP vilken hiskeligt lång mening!) Det är en bok som jag fick av vännen Rippe i födelsedagspresent. Alltså jag fick ett presentkort och sen skickade jag efter ett roligt bokpaket. Bättre present än så kan inte jag få! TACK igen!

Jag telefonerade också med Fästmön en stund på kvällen medan jag satt vid pusslet. Har väl knappt fått till halva pusslet, efter hav och strand kommer träd, buskar, en båt och ett hus och en del av det har jag fått till.

Slängde mig i fåtöljen och skulle just greppa min senaste pin up-fotobok när den kära fru Hatt ringde. Hon är mer levande än 1940- och 1950-talets pinuppor så det blev ett uppfriskande samtal! Fru Hatt besitter ett antal spännande förmågor. Att laga god mat är en av dem, men det där Sjätte sinnet, att känna på sig när ens (lilla)syster har nåt som trycker hennI är en annan.


Jag läste ut pin up-boken sen efter jag hade pratat med fru Hatt.

                                                                                                                                                                  Det blev hyfsat tidig sänggång med Unni Lindell och sovrums-TV:n påslagen med Criminal Minds i rutan. Tänk att jag sover så bra till otäcka mordserier!

Och idag blev det tidig uppgång! Hade i ett svagt ögonblick lovat Anna att hämta henne och Elias tidigt idag och skjutsa dem till Viking Lines busshållplats inne i stan. De tu tänker nämligen åka fram och tillbaka över Ålands hav. Verkligen en härlig dag för det! Himlen är blå och det är varmt. Men det är inte helt fel att sitta inne framför datorn heller. LIAR ME!

Min dag är ganska blank. Jag ska över till Tokerian lite senare för inhandling av TV-tidning samt de utlovade chilibågarna! Men veckans höjdpunkt blir i kväll när det är säsongspremiär för mitt favoritprogram. Och då snackar jag INTE det där gräsliga skrål sångprogrammet från Kungliga Hufvudstaden som ska få en skåning som programledare, utan Morden i Midsomer, förstås!

Jag har lite tvätt att ta reda på och ska även bädda rent i gästsängen inför mammas besök, men täcke, kuddar och filt är på vädring just nu.

Igår brände jag mig lite på övre delen av ryggen och axlarna – den lilla stund jag satt med Anna och Elias på en filt, i skuggan under ett träd i Storvad. Det gör mig inget, jag är mest förvånad över att solen tar så! Det som är lite mer oroande är att jag kände av tromboflebit-lårkan i morse. Jag pallar inte en sommar till med detta elände! Kommer proppen tillbaka tänker jag åka till akuten och parkerar mig där tills de tar bort skiten!


Så här såg lårkan ut i början av augusti förra året när tromboflebiten började läka ut…

Read Full Post »

Dagens mest pirriga är nu avklarat: att tillaga gris till barnen. Uj… Svettigt var det, äcklad var jag och ett tag var jag inne på att trycka upp tamponger i näsborrarna, men jag ville inte vara alltför pinsam. För egen del serverade jag mig Kalle Kon*. Det var betydligt enklare. Den såg normal ut där den låg i lilla pannan. Grisen såg först grå ut, sen svart… Hmmm… Men vissa grisar är kanske tvåfärgade???


Se där! En glad och tvåfärgad gris, funnen här.

                                                                                                                                                       Hur som helst, barnen åt och slukade allt utom två skivor som jag gömde i en matlåda till Fästmön tillsammans med potatisgratäng. Tänkte nämligen svänga förbi med den lådan samt en med Kalle Kon och dito gratäng i också under morgondagen. Man vill ju inte att ens kära ska svälta ihjäl.

Diskmaskinen – halleluja vilket  underverk! – sköter det mesta av smutsdisken. Själv har jag tagit en kvällspromme till soprummet efter att fått låna nyckelbrickan dit. Noterade två fönster med adventsljusstakar i samt att det förekommer alle-fyller-fest** även i Himlen. Det såg så trevligt ut att jag inte tänkte mig för utan hejade när jag passerade. Ingen hejade tillbaka, så grannar är väl som grannar är mest – påverkade av blängsylta och alkohol. Hur som helst, nu har jag min nya strategi klar: jag ska bli en hälsande. Alltid retar det nån som kanske inte har nåt annat än en gammal Toffla att reta sig på i sitt liv.


En hälsande Toffla retar alltid nån – som inte har nåt annat att reta sig på än… en gammal Toffla… 

                                                                                                                                                           Elias och jag sitter vid var sin dator och nu ska vi slöglo på nåt trist TV-program. Det är verkligen INGET av intresse att glo på en lördagskväll! Lite, lite chips fanns det kvar och dessa fick barnen dela på, alla fick var sin kexchoklad också. 7Up:en har jag reserverat till mig själv! För lite synd om mig är det allt. Jag sitter och har ont i ett ben och undrar om det inte är en tromboflebit på gång igen, denna gång i vaden. Salvan ligger hemma. Blir jag galen, eller?!

                                                                                                                                                 *Kalle Kon = kalkon                                                                                  
**alle-fyller-fest = födelsedagsfest på altanen för en utvald skara som för tillfället är inne. Du vet, idag röd, i morgon död stämmer in lite här och var.

Read Full Post »

I den här världen finns så mycket elände och så många lidande på flera sätt. Att livet är orättvist har vi ju en gång för alla konstaterat på en blogg nära dig. Det ÄR också orättvist att jag har värme och vatten inomhus, medan andra fryser eller får gå flera mil för att hämta dricksvatten. I dessa sammanhang blir personliga eländen och lidanden som att förgäves söka jobb och aldrig få nåt, till exempel, så futtigt. Eller att ha fått känning i sitt ben igen, där den fruktansvärda tromboflebiten drog fram nu senaste gången i somras. Det är ingenting mot att smälla av en bomb mitt i centrala Stockholm.


Att brinna för nåt så man vill gå i döden för detta är ovanligt.

                                                                                                                                                        Att brinna för nånting så starkt att man är villig att gå i döden för denna sak är otroligt nobelt – och otroligt ovanligt. Men att samtidigt vilja ta med sig en massa i sammanhanget oskyldiga människor, det är baske mig inte ett uns nobelt. Och att bli hyllad efteråt och upphöjd för sitt lidande (!) i detta sammanhang, det förstår jag bara inte. Det är inte OK att ta med sig oskyldiga i döden. Nu sist i Stockholm skedde inte det, men det kunde lika gärna ha gjort det.

Förundrad blir jag över hur en del människor resonerar också. Såna här händelser bekräftar min tro att det är farligt att vistas där ute i verkligheten, det är betydligt tryggare och skönare här hemma. MEN… Om jag stänger in mig på grund av presumtiva dåd då har ju den som vill göra illa fått rätt och DET är inte heller OK. Samtidigt blir jag också förvånad när människor på gatan uttrycker sin förvåning över att det kan

hända HÄR!

Precis som att vi skulle vara en isolerad plats där inget ont kan inträffa. Dags att vakna nu, liksom. Det dan jag totalt tappade tron på att det är säkert där ute var den 28 februari 1986 när Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme mördades mitt i centrala Stockholm. Då insåg jag att vi är baske mig inte förskonade från ondska.


Vi är inte förskonade.

                                                                                                                                                           Det jag vill säga med detta inlägg är att jag inte förstår dem som är förvånade att fenomenet självmordsbombare kan upptäckas i vårt land. Och jag kan heller inte förstå dem som rycker på axlarna och tror att det var en engångsgrej. För det tror inte jag. Det mördas och has ihjäl oskyldiga lite varstans i landet, av olika orsaker. Och våld och mord på oskyldiga sker även utanför vårt lands gränser. Men jag undrar om vi har slutat bry oss. Det sker ju så mycket, så ofta. Kanske dådet i Stockholm får oss att tänka lite. Att förhoppningsvis tänka att död inte nödvändigtvis visar att man brinner för en sak utan att det kan vara ganska oförståeligt. Ett liv slocknade – det kunde ha blivit fler. Som jag ser det förgäves. Om det nu inte var en ögonöppnare. Men ett liv för att komma till insikt, det är en dyr insikt, det…

För övrigt tror jag inte heller på mord på skyldiga, bara så att ingen missuppfattar!

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Older Posts »