När livet vänder: Fredrik

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ungefär  2 500 personer i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!

Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sånt som är trasigt och sånt som är helt

Kvällens inlägg ska handla om sånt som är trasigt och sånt som är helt. Att min självkänsla och mitt självförtroende åter har fått ett stort hål i sig kanske du förstår. Det är liksom inte nåt att göra nåt åt. Bara låta det vara. Det blir inte bättre. För var dag som går blir hålet större och jag blir trasigare och trasigare.

Men mina tänder är inte trasiga, tack och lov! Jag hade en tid hos tandhygienisten i kväll efter jobbet. Det var en ny bekantskap, denna kvinnliga ”hygga”, men hon var lika snäll som Sara som jag blev så glad att återse! Sara passar så bra hos Dômentandläkarna och jag är glad att hon har återvänt till arbetsplatsen. Mest glad blev jag väl ändå åt att ha noll hål. Jag har en tand med sprickor i lagningen som borde åtgärdas, men det får helt enkelt vänta, jag har inte ekonomi för det. Annars fick jag beröm för hur jag sköter mina tänder och som ”vuxenbokmärke” fick jag en tub tandkräm! Fakturan slutade på närmare tusenlappen, men så är beläggningar borttagna och tänderna putsade och polerade och röntgade och kliniskt undersökta. Härligt!

Inga trasiga tänder i min käft!

                                                                                                                                                                 Medan jag var på Drottninggatan i stan passade jag på att hoppa in till min vän Kurden och säga hej. Vi sågs i somras senast. Förr i tiden sågs vi minst en gång i veckan… Ja, han har sin affär i närheten av min förra arbetsplats. Men i kväll vågade jag mig dit i skydd av mörkret. Inte för att jag skäms eller så, jag vill bara inte möta mina före detta kollegor. Fegpottorna, vill säga. De som inte stod upp för mig mot DLF*. Come to think of it, not many did. Inte officiellt, bara när ingen hörde. What good did that do? None whatsoever.

Hemma i New Village blev det ett hastigt stopp på Tokerian innan jag landade innanför ytterdörren. Skulle sätta in ett papper i min Viktiga-papper-pärm när jag upptäckte att elektroniken spelade mig ett spratt igen. Den här gången var det inte datorskärmen utan datormusen. What next, liksom? Tja, datorn itself, förstås… Det var bara att riva ur min trådlösa mus och kasta den i kärlet för elektronikskrot i soprummet, för den var så uråldrig att man inte kan byta batteri i den. Som tur var hittade jag en fungerade sladdråtta i min hylla. Men MORR så trist! 

Middag orkade jag inte laga i kväll, så jag åkte och köpte var sin Aromapizza. Det har jag inte alls råd med, men det skiter jag i. Om jag ska dö ska jag dö som ett smällfettigt lik så det så.

Tog en dusch och naturligtvis ringde mamma under tiden, så jag fick ringa upp efteråt. Plockade rätt på torr tvätt, vattnade krukväxterna och upptäckte nästa trasiga pryl: min strumpa. Det är nåt riktigt vulgärt över hål i strumporna! Undras om det har synts hela dan, eller… 😳

Min 41-42:or-stortå tittar ut genom ett vulgärt hål.

                                                                                                                                                                Nää, det blev till att trösta sig igen med nåt ätbart, denna gång en makron som Fästmön inhandlat på stan när hon beställde brillor idag. Första gången jag testar en sån och den var god! Såg trist och torr ut, var seg, söt och smarrig.

Nu hänger vi i TV-soffan respektive TV-fåtöljen och glor på Desperate housewives. Och efter det ska vi se gårdagens inspelade avsnitt av Den som dräper. Vi är skittrötta båda två, men lider av söndertrasade sömnvanor för tillfället. Då får man sitta uppe fast man borde gå och lägga sig. Det går så bra så!

                                                                                                                                                          *DLF = Den Lille Fjanten, en skara obehagliga personer som fanns i mitt liv en gång i tiden. Tyvärr.

Read Full Post »