Att lämna boet en liten stund

Ett inlägg om ombyte, fynd och hutlösa priser.

 

En del fåglar i träden vid floden hade också lämnat sina bon. Kan man kalla detta flerfamiljsboende?

Igår var det min sista semester-dag. På ett tag. Det har ju inte på nåt vis varit nån höjdar-semester. Den hann liksom aldrig börja i måndags innan ryggskottet smällde till förra lördagen. Fästmön har fått promenera till jobbet tidiga morgnar, för då har jag varken kunnat stå eller gå, än mindre kravla mig in i bilen och framföra fordonet. Framåt eftermiddagen/kvällen har ryggen blivit något bättre och jag har i alla fall klarat av att köra bil tisdag, onsdag och torsdag för att hämta vid arbetsdagens slut. Men igår var Anna ledig och jag ville så gärna att vi skulle hitta på nånting. I alla fall ville jag lämnat boet en stund. Sagt och gjort, efter sedvanliga övningar, smörjningar och bokskriverier tog vi bussen in till stan.

Mina mål för dagen var att komma hemifrån och att röra på mig. Ryggen mår bra av att jag går. Men igår mådde ryggen inte alls bra. Det hade satt sig en riktig djävul i den. Jag gick och spände mig på grund av det onda nedtill på vänster sida, numera, så mycket att jag fick ont i hela övre delen av ryggen. Och nej. Smärtan lättar inte av att jag skriver om den, men det är viktigt för mig av andra skäl att sätta ord på mina känslor – även smärta.

Ett annat mål för dagen var att sätta sprätt på ett presentkort om 200 kronor. Detta hade jag fått av facket som tack för att jag hade värvat en kollega. Nu var presentkortet utställt på Coop och där handlar jag av princip aldrig om jag inte måste. Men det gällde även på Akademibokhandeln så dit styrde vi våra steg – efter att vi stannat till vid Röda Rummet, förstås. (Typisk stadstradition för Anna och mig.) Fast där var det två som jobbade (?) som pratade alldeles för högt och för mycket med varandra att jag inte kunde koncentrera mig. Inget blev därför inhandlat till nåt fyndpris där.

Den här boken fick följa med hem. Författaren tillhör mitt gäng av nutida svenska favoritförfattare som inte skriver deckare.

Från Akademibokhandeln, som i ett annat liv hette LundQ eller Lundeqvistska bokhandeln, fick i alla fall en bok följa med mig hem. Det var en nyutkommen bok och den var nedsatt så jag fick en hel krona kvar på presentkortet. Den spenderade jag dock på att köpa en fin bok till Anna, en bok som gick för halva bokreapriset, det vill säga nästan ingenting! Riktigt roligt när man kan göra såna fynd!

Anna bjöd sen på glass. Vi hängde mot en vägg – faktiskt ytterväggen till det jag minns som LundeQ! – i vårsolen och bara njöt. Detta trots att en och annan vettskrämd begravningsentreprenör passerade. (Mer om detta kommer i boken jag håller på att skriva färdigt!)

Att sitta var omöjligt att tänka på just då. Jag hade fruktansvärt ont och försökte röra på mig bara för att få smärtan att lossna. När man har så där ont har jag lärt mig att man blir väldigt trött. Men den enda stol jag njöt av vad den här till höger, en miniatyrvariant som såldes för ett kolosspris på en av stadens mer exklusiva inredningsaffärer vid floden.

Centralbadet, fasaden vid entrén.

Vi passerade Centralbadet och jag ångrade att jag inte har tagit upp simningen, trots att jag hade lovat mig själv att unna mig det efter avlägsnandet av familjen Alien. Kanske hade ryggen mått bättre då? Simma och basta, rörelse och värme… Vacker fasad har huset i alla fall. Men varför har man ingen vettig webbplats???

Glada smörgåsburkar till ett precis som dock inte gjorde en presumtiv köpare lika glad.

Vi hamnade på en annan av stans inredningsaffärer. Där hittade vi många roliga saker. Och dyra. Vi såg till exempel våra cornflakesburkar som såldes till ett 60 kronor högre pris än det vi hade betalat för dem. Jag såg en fin bordsklocka i form av böcker. Den skulle jag kunna tänka mig ha i mitt hem. Anna hittade ett hörn med franska plåtburkar. Värt att notera i födelsedagstider!!!  Fnittrig blev man av de glada smörgåsburkarna i plast. Priset på dem var inte lika fnittrigt, så de fick stanna kvar i affären som allt annat.

Det fanns mycket smått och gott att skratta åt i just denna inredningsaffär. Personalen var uppenbarligen inga skyltmakare och sånt kan störa mig enormt. Kan man inte stava ska man be nån annan hjälpa till när det gäller skyltar i en affär, tycker jag. Det är ju inte svårare än att som kort be en lång en lyfta ner en vara som står överst på en hylla.

Svindyr öl.

Vår lilla stadstur avslutades med prisvärd thaibuffé och svindyr öl. Vid det laget hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta vänsterbenet och ta mig upp för fem trappsteg till restaurangen. Men sen när jag satte mig, på en stol med hård baksida och fick justera min japanska dunderlapp som hade halkat omkring på ryggen, släppte det onda. Lite grann i alla fall.

Hon, i vars sällskap jag trivs bäst.

För en stund kunde jag njuta av maten, säll-skapet och att få vara längre än en kilometer från mitt bo. Mest av allt njöt jag av att få tillbringa tiden med Anna.

 

 

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ute ur kuvösen

Uff! Det känns som om jag har sovit i en kuvös i natt. Jag får lite fobi med all den här plasten runt omkring mig. Inte har jag sovit särskilt bra heller. Vaknade vid tretiden och var uppe en stund, somnade till, vaknade kvart över fyra nästa gång. När mobillarmet gick på klockan sex sov jag som bäst. Varför är det så?

Frukost och morgontidning intog jag på en obekväm pall, du vet en sån där pall med trappsteg som fanns i en del hem på 1970-talet. Min är röd och jag räddade den från kassering när mammas hus rensades ut. Den är inte så bekväm, som sagt, men väldigt användbar. Perfekt när man vill nå upp till översta hyllan – eller kanske lyfta ner en gardinstång eller så… Såg på en viss auktionssajt på nätet att en sån här pall hade gått för närmare 800 spänn.

En sån här pall.

Dalkarlarna hade aviserat sin ankomst till klockan sju. När jag lämnade mitt hem en kvart över stod de och rökte på gräsmattan utanför… Jag hejade när jag gick förbi och fick ett klent svar tillbaka. Och inte är det några dalkarlar i ordets rätta betydelse. Hoppas de har ordentliga anställningsförhållanden och kompetens, annars har jag inga synpunkter på detta. När jag blickar ut över de lägenheter som har fått nya fönster ser det väldigt fint ut, i alla fall. En del grannar varken hejar eller pratar med mig – mitt fel, enligt dem – men en del gör det. Och det jag har hört från de pratbara, från flera olika håll, är att de är mycket nöjda med sina nya fönster. Jag själv ser verkligen fram emot en vinter utan kallt drag som smyger sig in där fönstren inte är täta…

Idag på jobbet är det lite webbpyssel som vanligt. Dessutom hotade lovade S att jag skulle få min laptop idag, installerad och klar och att vi ska föra över filer. Det handlar dels om att föra över filer från den stationära datorn, dels att föra över filer till vår nya server. Men vi får se hur det blir. S har en tendens att hota/lova och sen händer det inget om man inte hugger tag i S rent fysiskt. Och det ska jag väl göra vad det lider. Bara det att S åker till USA i morgon och blir borta ett tag och om skiten den nya datorn inte funkar som den ska sen, blir det ju lite svårt att få hjälp.

I afton bär det av ut till Himlen där jag ska vikariera som förälder och kock. Därför blir det köpepizza så här dan före lön. Det är ju så otroligt lätt att leva på sin lön när man är van att leva på mindre än hälften. Den där sparsamheten sitter fortfarande i utan att det är särskilt plågsamt. Men det klart att jag hoppas på en mer permanent lösning än den jag har idag. Läste en artikel i morse om att långtidsarbetslösa unga kan få stora problem med hälsan senare i livet. De kan må riktigt dåligt. Jag skulle väl utan protester från nån kunna hävda att detta gäller även äldre som är eller har varit långtidsarbetslösa… Som jag ser det är det ett fruktansvärt straff att vara långtidsarbetslös och inget hellre vilja än att få jobba. Ett straff för vadå? Ja, det kan man fråga sig… Alla är ju inte elaka – som jag är…

I morgon bitti väntar sjukhusbesök och det ser jag inte fram emot. Inte nåt. Jag är rädd och orolig. Kanske mest rädd att bryta ihop. Önskar så att Fästmön kunde vara med och hålla handen, men hon jobbar och jag måste vara vuxlig. Dessutom har snälla A lovat att både köra mig dit och hämta mig. Tänk vilka snälla och genuint omtänksamma arbetskamrater jag har nuförtiden…

Jag funderar på om jag ska leka doktor själv. Doktor Britt-Maries väska finns ju numera i mitt kallförråd…

Mitt armbandsur hade stannat i lördags natt. Är det ett tecken på att tiden är slut?

Livet är kort.

Read Full Post »