Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trappor’

Usch, vilken urtrist tråkmåns jag har blivit! Jag kan sitta och gnälla över att det inte händer nåt – och sen när det verkligen händer nåt tar jag mig inte för att delta.

  • I helgen var det till exempel strålande fina vinterdagar. Gick jag ut på promenad (gratis)? Nej.
  • I helgen var det också slöjd-antik-hälsomässa. Gick jag dit (gratis på presskortet)? Nej.
  • Igår och idag är det Distingsmarknad på Vaksala torg. Gick jag dit (gratis att titta). Nej.

En aktivitet som jag emellertid har börjat ägna mig mer åt är att gå. Det är faktiskt så att hälen är bättre. Vissa dar gör den fruktansvärt ont, men ofta gör den inte ont en hel dag. Bara en hel eftermiddag och kväll när jag har skuttat upp och ner för trappstegar och balanserat…

I morse när jag kom till jobbet mötte jag Vänlige S som promenerade från bussen. Vi tog sällskap eftersom vi båda skulle upp på femte våningen – och jag gick alla trapporna upp! På lunchen traskade jag med P och C nerför alla trapporna – och sedan uppför dem när vi kom tillbaka. Det är jag jättenöjd med! Mindre nöjd är jag med att Den Hjärtegoda L är krasslig. Jag skulle nämligen ha fått äran att bjuda L på lunch idag, men nu satte sjukdom stopp för det. Trist! Å andra sidan ska vi försöka få till en ny träff nästa vecka och då har jag nånting att se fram emot! I morgon ska jag för övrigt promenixa bort till Gallan med Johan för att luncha.

fötter med hundar på strumporna

Dessa har traskat upp och ner för trapporna -flera gånger! – idag! Jag är mycket nöjd.


I kväll gör vi en utflykt till Himlen, Fästmön 
och jag, med ett antal kassar med mat, främst. Johan, som ju jobbar på samma ställe som jag, samåker med oss. Jag träffade honom i morse och det var så roligt att höra honom säga att han trivs här! Tänk om han kunde få förlängt eller en liten tjänst eller så… Det är oroliga tider för oss båda just nu. Jag funderar på hur många procent jag skulle kunna klara mig på. Inte roligt när allt jag vill – och Johan, tror jag bestämt! – är att jobba heltid och kunna försörja oss själva.

Mamma har ju varit och är jätterisig. Jag har ringt varje dag sen i förra veckan. Men igår hade vi kommit överens om att hon bara skulle höra av sig om hon var sämre. Inget samtal kom, så jag hoppas att det vänder för henne nu. Hon måtte ha fått en rejäl influensa, stackarn! De är många som blir helt däckade av den, en av mina kollegor var skitsjuk och hemma en hel vecka. Nu är h*n tillbaka i tjänst, men hostan skräller mellan kontorsväggarna.

Vädret är av och till, idag har det varit mest regnliknande snö här och temperatur runt nollan. Grått och trist. Jag blir sömnig av vädret, men ilsken på mig själv för att jag inte utnyttjade de soliga dagarna i helgen till att få ljus och luft. Jag städade och tvättade i stället. Tråkmåns jag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var ett tag sen jag träffade faster E, men idag blev det äntligen av! Denna unga dam som fyllde 95 vårar förra månaden. På vägen upp i hissen, med mammas rollator, fann jag nästan en mycket god väns inre rum… (Mamma gick två trappor upp med krycka, hon pallar inte hiss.)

Hissen var ett inre rum, på sätt och vis.


Och faster E var sig lik
om än lite smalare än sist. Vintern har tagit ut sin rätt, det är väl så att aptiten avtar med ålder och säsong. Men som vanligt, knivskarp hjärna!

Hörapparat och gåstav, men den här tjejen är sig lik!  


Men… ingen av damerna kom ihåg
hur mycket mamma var skyldig för en julblomma till en gemensam bekant… Harkel…

Mamma letar i sin väska, undras om hon vet efter vad…

Det skiljer 18 bast på dessa två, men ibland undrar man vem som är yngst. Jag tycker i alla fall att det är jättekul att mamma har en faster kvar i livet, en faster som är så alert! Tyvärr hade fasters dotter, mammas kusin K, och hennes man haft en tuff period med vak och ett dödsfall i familjen, så vi sågs inte.

Tjejerna.


Faster E bjöd på hembakade kakor
och en äpplepaj som var…

diviiine…

Så jag var ganska mätt när jag lämnade dem efter två timmar för att ta mig ner till Motormuseet och träffa vännen FEM. Jag gick längs med vattnet och vinden var nordlig som igår, men solen gjorde tappra försök att få sin vilja igenom!

Solen ville få sin vilja igenom…


Det var många som åt middag
på Motormuseet, men FEM var nyäten och jag nyfikad så det blev var sin cappuccino. Den var jättestark och min kopp fick därför två sockerbitar i sig.

Cappuccinon krävde två sockerbitar.


FEM är MYYYCKET* äldre än jag,
så jag frågade henne om man överlevde efter 50. Det gjorde man, lovade hon. Och kolla, visst ser hon fräsch och ung ut, Soffans morsa?!

FEM är inte bara Soffans morsa utan också morsa till J och D och sambo till A.


Efter det starka cappuccinot
och efter alla frågetecken hade blivit uträtade till utropstecken tog vi en promenad för att se hur järnvägsbygget gick. Vi passerade flera vackra hus vid kanalen – och den här häftiga dörren. Jag undrar vad det finns för rum innanför…

Häftig dörr, eller hur?!


Vägen till FEM och A:s hus
var plötsligt blockerad av kravallstaket. Joråserru, här byggs för ett järnvägsspår till.

Här ska järnvägen gå i dubbla spår över kanalen, men när det blir färdigt vet ingen. Färdigdatumet har flyttats fram tre gånger, eller nåt…


Sen vände vi tillbaka till stan
där FEM hade parkerat bilen vid parkeringen nära Göta Kanalbolags hus. Jag skulle vända åt mammas. Men vi ses redan nästa månad, i maj, för då vill FEM komma och hälsa på en helg i Uppsala. En kanonidé! 

Göta Kanalbolags hus står kvar nere i hamnen.


I morgon vänder jag och Clark Kent** hemåt.
På tisdag väntar jobbet på mig och på onsdag, Fästmöns födelsedag, ska jag dra min kommunikationsplan… På onsdag kväll blir det middag i Förorten, jag hoppas både Anna och jag kan fira den kvällen!!!

Slutligen, för dig som har firat påsk med alkohol och ska köra bil i morgon, här hittar du en bra räknare för när alkoholen går ur kroppen!


*myyycket = lite mer än fyra månader

**Clark Kent = min trogne, lille bilman 

Read Full Post »

I morse var en sån där morgon när jag låg och grubblade. Fram och tillbaka, upp och ner, runt och runt. Jag kommer liksom ingenstans med mitt resonemang, det går verkligen i cirklar. Precis som mitt liv just nu. Cirkelliv. Och tiden drar iväg och snart närmar sig dagen när jag blir livegen. Det känns som om jag inte kan göra nåt åt det. Men NÅT borde jag väl kunna göra???

Skickar iväg ansökningar på jobb som jag borde kunna få med tanke på mina erfarenheter etc, men jag får på sin höjd en bekräftelse att mejlet kommit fram. Sen händer ingenting. Klart jag undrar vad som är fel på mig. Jag undrar till exempel om alla arbetsgivare åldersdiskriminerar? Är det min ålder som ligger mig i fatet? Men jissses, jag borde ju vara eftertraktad! Inga småbarn här, inte, bara det…

Förutom att min f d coach och min f d handläggare – jag har ju varken coach eller handläggare numera – har tittat på mitt CV och några av mina ansökningar låter jag ibland vänner och bekanta titta på. Men ingen hittar nånsin några ”fel” eller nåt att anmärka på. Så vad är problemet?

För varje dag som går sjunker jag i värde, det blev jag grymt påmind om efter sista intervjun när mitt hopp var starkt. Detta är ett konstaterande. Ingen självömkan. Jag konstaterar. Kan du inte förstå det så borde du ha slutat läsa för länge sen.

Jag vill inte ha glada tillrop om att jag ska se ljusare på tillvaron, att jag inte ska vara så negativ. Ibland behöver jag vara negativ och genom att skriva av mig det negativa hör på bloggen belastar jag inte familjen. Jag har aldrig tvingat nån att läsa.

————————

Idag ska jag åka och storhandla med mamma så hon klarar sig ett tag. När man i vanliga fall åker och handlar med färdtjänst är det inte särskilt smidigt att storhandla. Jag tror inte att jag behöver förklara det närmare. Mamma är tacksam över att hon har färdtjänst, men tjänsten i sig är inte särskilt anpassd efter de beviljade resenärernas behov…

Framåt eftermiddagen/kvällen ska vi se upp till graven med ljus och lykta. Jag åker ju hem i morgon, så det här blir det närmaste jag kommer Allhelgona. För färdtjänst till kyrkogården funkar inte heller. Då lämpas man av och sen ska mamma traska ner för flera slänter, på halt gräs eller snö, då, om det är sån säsong. Trappor finns, men det funkar ju inte om man har rollator. Sen ska hon upp igen på tillbakavägen. Och vänta i en halvtimma, typ, på färdtjänst. Hur kul är det på en kyrkogård, ensam? Nej, så nu gör vi så här att vi tänder vår Allhelgonalykta nu. Frid!..


Vi tänder vår lykta i eftermiddag/kväll.

Read Full Post »

Nu är det bara insidan kvar. Att fixa, alltså. För jag kommer just från M, hon som gör underverk med min utsida, håret. Insidan återstår att göra nåt åt, men den kanske är oförbätterlig..?

Idag är insidan av mig trött och svag och ledsen för ytterligare ett nej på ett jobb. Utsidan är som sagt väldigt fin – på huvudet. Jag är alltid nöjd när jag går från M, men idag fick den stackarn höra hela min sjukdomshistoria, nästan, så roligare kunder kunde hon ju ha…

Fredag. I morse var det en mamma utanför skolan där vi lämnade Elias som sa nåt i stil med

…och nu är det bara att stressa vidare till jobbet!

Jag TÄNKTE svara:

Gnäll inte så förbannat. Var glad du att du HAR ett jobb att gå till!

Men jag sa:

Fast det är ju fredag idag, alltid något!

Man kan ju inte vara otrevlig på skolgården. Men jag är väldigt less på att bara gå och dra och inte känner jag mig piggare heller! Aptiten är noll, jag äter bara för att jag ska kunna stå på benen. Yrseln är så påträngande att jag inte kan gå ens NERFÖR trapporna hos Fästmön, för trappan är SVÄNGD. Då blir jag helsnurrig!.. Så jag måste ta hissen… Och nu har jag just tvingat i mig lite frukost och fått jätteont i magen. Jag tror jag lägger ner ätandet, jag har ändå slut på pengar snart, så what the fuck…

Känner du vilket strålande fredagshumör jag är på? Nej, nu får jag baske mig rycka upp mig och försöka få nåt fredags-mysigt i blicken! Alla människor går omkring och längtar FRÅN jobbet idag, själv längtar jag TILL ett jobb… Så jag slipper tänka så mycket på min insida och på lösmynta personer som tycks ÄLSKA att citera mig FEL.

Read Full Post »

Det är konstigt, men de här dagarna sen jag kom hit har bara svischat förbi och varit fulla av aktivitet. Jag har liksom inte hunnit känna efter hur det känns. Är jag ledsen att barndomshemmet är sålt eller tycker jag egentligen att det är mest skönt att slippa oron över att mamma ska ramla i nån av trapporna?

Har pratat i telefonen med Den Mest Älskade och jag känner hur mycket jag saknar henne! Samtalet blev över en timma långt, men jag ville veta hur läget var ”hemma” och hade själv också en del att berätta. Mamma sitter och ser på TV, så jag känner inget dåligt samvete för att jag är asocial och inte umgås 100 procent av tiden.

Johan har varit på stan idag med två kvinnliga representanter av familjen, mamma och mormor. Mig slapp han för jag är ju i Östergyllen. Idag skulle det handlas student-utstyrsel och vad jag förstår av såväl Johans mms som Annas referat i telefonen avlöpte det hela bra. Kostym, skjorta, slips och skor är inhandlade.


Johan skickade över en bild. Det blev en svart kostym med icke-färgen turkos i olika nyanser i skjorta och slips. Och jag måste medge att det ser snyggt ut, trots min åsikt om turkos… 😉

                                                                                                                                                      Johan verkar nöjd med inköpen och det är det viktigaste! Det är ju han som ska gå omkring i kläderna en hel dag. Tror han blir jättefin – om han nu bara kan låta bli att raka av sig håret också!!!!!!!!!!

Nu ska jag surfa runt lite och se vad som hänt i såväl bloggvärlden som resten av världen…

Read Full Post »

« Newer Posts