Vad är det för skitsnack???

Varning! Ett inlägg om bajsattacker och annat skitsnack.

---

 

Bajsboken rekommenderas för dem som inte blivit av med sin fixering vid kiss och bajs.

Idag höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag surfade runt bland media på nätet. Jag hamnade på Metros webbplats och där fanns en centralt placerad artikel om… bajsattacker. I ingressen talas det om

bajsincidenter

som de senaste månaderna har inträffat söder om stan. Jag tycker att kiss & bajshumor kan vara rätt kul ibland, men även jag har gränser. Tvärtemot vad somliga tror.

Vad är det då för incidenter och attacker? Bland annat har det kletats avföring i trapphus, gårdshus och på lägenhetsdörrar i Skarpnäck, en kvinna i Kärrtorp har blivit bajsattackerad av en man på cykel, i Bagarmossen har det kastats bajs bland annat på fönster och i brevlådor med mera. Och denna bajsfixering tycks smitta av sig ända ner till Småland (trodde de var så snåla där att de grinar när de skiter..? 😉 ) där en kvinna trakasserat en pizzeria genom hon upprepade gånger har ringt och beställt pizza – med avföring.

Vi går väl alla igenom kiss- och bajsfaser i livet, men vanligen när vi är barn. Och visst händer det att jag, trots att jag är vuxen, kan skratta både en och två gånger åt en viss typ av skitsnack (framför allt sånt som sprids om mig själv på nätet). Men dessa bajsincidenter och dito attacker ovan är ju bara vidriga! UFF! Jag tänkte nästan lägga ut en svart bak här till dem som attackerar andra människor med skit, tills jag insåg hur det skulle tolkas. I stället rekommenderar jag de fixerade att läsa Pernilla Stalfelts Bajsboken. Den botar kiss- och bajshumor efter ett tag.

Vill du läsa om de olika bajsincidenterna hittar du länkarna i Metroartikeln och inte här! Men ett äckligt och samtidigt läsvärt inlägg om att det finns en törst efter nåt som inte är perfekt och snyggt kan du läsa här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vårväder och annat ombytligt

Ett ombytligt inlägg, rent generellt, så där.

---

 

En solig marsdag var det igår.

Igår var det en strålande vacker vårdag. OK, jag medger att jag tycker att solen är obeveklig också. Den lyfter fram alla skavanker hos mig och mitt hem, framför allt. Men visst längtar även en sån som jag efter sol och ljus. Jag tvingade ut mig på promenad. Det vågade jag, för det var rätt folktomt på gångvägarna mitt på dan en torsdag. Bara några barn vid skolan, men jag tog en omväg. När jag promenerar vill jag gå i min egen värld och ha människor på avstånd. Igår mötte jag dessutom en helt tyst skönhet som jag avporträtterade efter bästa förmåga (klicka på länken och håll med om att det är nåt snyggt?)

Vissa människor fortsätter att göra ont. En del är så ombytliga och älskar en ena minuten för att hata en och trakassera en den andra. En del skit förtjänar jag, men inte allt. Och det är dessa människor som får mig att dra mig in i mitt skal där jag släpper in allt färre utifrån. Ändå älskar jag att träffa nya människor, för jag vill ju nånstans tro att människor generellt sett är normala och rätt snälla. Nästa vecka ska jag träffa en sån, för mig ny, människa. Jag måste ha lite balans till besöket i vården jag ska göra på måndag och våndas lite inför. Min vecka i övrigt är tom, men jag vill gärna få besök av en vän som jag hoppas snart blir hostfri och som skulle behöva slippa undan renoveringsdammet en stund.

Så här blå himmel är det inte idag. Bilden är från gårdagen.

I morse, när Fästmön och jag kämpade oss ut till bilen (en av oss med lite tyngre huvud än vanligt), möttes vi av snöblandat regn. Det har upphört nu på förmiddagen, men dan är som en grå, blöt filt. Anna byter boende idag eftersom hon blir heltidsmamma ett par veckor nu. Jag bistår efter bästa förmåga. Men vi blir inte ifrån varandra länge, för redan i morgon träffas vi igen i Himlen. Och nästa helg får jag troligen besök eftersom Barnet i familjen ska med sin fader på ett musikevenemang på en ort nära Uppsala. Medan grabbarna i familjen är ute i verkliga livet, får väl vi tanter sitta hemma i vardagsrummet och glo på händelserna via Sveriges Television.

Men vi är inte där än. Det är ju på väg att bli den här helgen först. Jag ska hoppa över till Tokerian och köpa mig nåt ätbart till i kväll samt gå ett ärende till Anna. Jag undrar om jag möter fru B idag igen eller om hon har bytt färdväg. Detta är en historia i sig som förtjänar ett eget blogginlägg framöver, tror jag!

En annan historia som lär få ett eget inlägg är den om gardinomtagen i sovrummet. Anna har verkligen fått nåt att skratta åt och jag känner mig dummare än dummast!

Vad händer hos dig i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta! Då blir jag glad! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Torka i omvärlden?

Ett inlägg i vilket Tofflan kollar in vad som händer i omvärlden genom medias ögon samt redan nu funderar på eventuell nyhetstorka.

Nyhetstorka. Det är ett fenomen som inträffar på sommaren när alla journalister vill vara lediga. Samtidigt finns det ett antal alerta vikarier inne och jobbar. En del av dem är riktigt på! Sverige och världen stannar ju inte upp bara för att det blir sommar här. Men det skrivs färre nyheter, trots att fortfarande sker saker. Ett litet tips är därför att vässa pennan hålla datorn igång och formulera pressmeddelanden under sommaren också, för den som som jobbar med sådant. Chansen är större att media nappar på nånting som är i princip färdigskrivet.

Uppsala IBK lägger ner. VA? Jag tror inte att det jag läser är sant. Och visserligen handlar det om sport. Men… Uppsala innebandyklubb lägger ner sitt A-lag. Detta efter en succésäsong där man nästan hamnade i allsvenskan! Urtråkigt!!!

”Låt mig slippa er grillrök!” Margareta Petersson i Uppsala har skrivit en bra insändare i UppsalaTidningen. Insändaren har fått en kommentar av Maria som tycker att Margareta, som har nedsatt lungkapacitet, ska stänga sina fönster när folk runt omkring grillar. Jaa, i såna fall får man ju ha stängt hela sommaren eftersom det grillas så gott som varenda dag då. Det är för övrigt inte bara folk med uteplatser som betalar mycket för sina lägenheter. Vi som bor med balkong har i alla fall i min bostadsrättsförening högre månadsavgifter än de med uteplatser. Så… ska det vara så jävla svårt att antingen flytta grillen från under nåns balkong alternativt använda områdets murade grill där sådan finns???

Högre kostnad för Uppsala arena. Byggkostnaden för den planerade Gränbyarenan har ökat med 100 miljoner sen senaste beräkningen. Är det nån som är förvånad? Inte jag. Jag undrar hur många såna här byggen vi ska ha i Uppsala egentligen och om alla behövs. Det kan ju rimligen inte finnas marknad för det!!!

S och MP större än allianspartierna. Det visar i alla fall DN/Ipsos senaste mätning. Även om det inte är val förrän hösten 2014 är det självklart intressanta prognoser. Eller oroväckande, beroende på var man står politiskt. Miljöpartiet har gått framåt mest. Partiet har nyligen deklarerat att man kan tänka sig att bilda regering med sossarna, men inte med vänstern. Eller moderaterna. Rörigt, som vanligt, skulle jag vilja säga…

Ännu ingen dömd för klarspråksbrott. Det är faktiskt ett lagbrott att skriva svårbegripligt – ifall den som skriver är en myndighet. Det finns en klarspråksparagraf i 2009 års språklag som säger att offentlig svenska ska vara vårdad, enkel och begriplig. Det handlar om att alla ska ha tillgång till informationen från det offentliga. Och används inte klarspråk borde det tänkas om. Eller straffas.

”Öppet brev till mannen som vill att jag ska dö.” HÄR snackar vi näthat! Elisabet Höglund skriver i sin senaste krönika om mannen som hotar och trakasserar henne.

UL slutar med förtryckta tidtabeller. Förtryckta? Ja, alltså tryckta. Och skälet är att man tänker på miljön. I stället får man komponera sin tidtabell själv via internet. Och gamla mormor, som inte kan det här med datorer och internet, får ringa UL:s kundtjänst. Tror du hon gör det? Nej. Idiotiskt förslag! Minska upplagan, i stället!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lakeview Terrace

Fredagskväll och jag orkar vara uppe! Nåja, min arbetsvecka har ju inte varit alltför lång – en dag. Och så var det en film på SvT1 som lockade mitt intresse, Lakeview Terrace (2008).

En omvänd rasism.

Ett ungt par, han vit, hon svart, flyttar till ett nytt hus. Deras granne, som är polis, beter sig underligt mot dem. Först är det inget det unga paret riktigt kan ta på. Men ganska snart anar de att grannen inte gillar blandäktenskap. Han är självutnämnd vakt i området. På jobbet är han både fruktad och aktad. Till sist går han över gränsen och blir suspenderad.

Det här är en film om omvänd rasism, kan man säga. Den svarte polismannen trakasserar paret där han är vit och hon är svart. Mot slutet av filmen får man förklaringen till varför hans antipati är så stor.

Samuel L Jackson gör en lysande tolkning av den rasistiske polismannen Abel Turner. Abel Turner är verkligen obehaglig.

Lite seg är filmen bitvis, men den får ändå högt Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i januari

Inte bara ett nytt år har startat – ett nytt LÄSår har också inletts. Och vad passar väl bättre då än några tips från Månpockets pocketutgivning i januari, mitt urval?

Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman
En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck. Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabel

 

Tänk på ett tal av John Verdon
Dave Gurney, en pensionerad kriminalare, får en dag besök av en gammal kamrat från collegetiden som har ett ovanligt problem. Mark Mellery har fått ett mystiskt brev. Det är skrivet på vers och slutar med: ”Strax ska du få se hur väl jag känner dina hemligheter, tänk på ett tal vilket som helst upp till tusen och öppna det lilla kuvertet.” När Mark Mellery tänker på 658 och tittar i det förseglade kuvertet finner han exakt samma tal där och orden:  ”Förvånar det dig att jag visste att du skulle tänka på 658?” Vem gömmer sig bakom avsändaren X Arybdis? Vem är det som kan läsa hans tankar? Vem är det som vet vilket tal han spontant skulle välja? I brevet antyds också Marks förflutna som alkoholist, en mörk period i livet som han trott att han för alltid lämnat bakom sig. Fylld av fruktan ber Mark att Dave Gurney ska hjälpa honom. Gurney är till en början mest road av det mystiska brevet. Men när Mark efter ett par veckor hittas död med uppskuren hals på sin egendom och flera mord inträffar, där offren fått samma typ av brev, finner sig Gurney plötsligt indragen i den dödliga jakten på en intelligent psykopat och seriemördare där även hans eget förflutna blir ett hot.

Dubbelexponering av Suzanna Dilber
En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron.
En ung skådespelerska har sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något.

Tyst i klassen av Björn Ranelid
Kristina Lilja växer upp med mor och far och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slår och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta.
Hon lyckas bryta sig loss, hon gör ett gigantiskt klassprång och blir så småningom präst.

 

Sverige forever in my heart av Niklas Orrenius
I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor ”familjen Kebab”. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: ”Sverige forever in my heart”.
Sverige forever in my heart innehåller 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord.

Livet är kort.

Read Full Post »

Smärta och ilska

Ja fan idag är det inte roligt alls att vara Tofflan. Jag har ont på flera ställen på kroppen och jag är ilsken. Det senare är ju ingen ovanlighet, men ändå. Även Tofflor föredrar att vara glada. Helst vill vi vara smärtfria också.

Liksom igår har jag så ont att jag mår illa. Det trycker på både här och var och hälen har jag bara lust att såga av.

Jag jobbade till lunch idag och det var vad jag orkade med. Var tvungen att inhandla diverse på vägen hem, så jag var rätt slut. Fästmön kommer på seneftermiddagen och vi ska handla lite till då. Det hade ju varit himla bra om jag hade kunnat lämna bilen på min parkeringsplats, dårå. Men se det gick ju inte! Jag såg hur personen som har parkeringsplatsen till vänster om mig, de som alltid ställer sig så himla nära, skyfflade snö härom kvällen. Skyfflade från sin parkeringsplats till… min.

Jävla idiot!

tänkte jag, men hade för ont för att protestera. Idag har jag också ont, men idag blev smärtan till en gnista energi i stället. Jag började skotta min parkeringsplats – jag fick ju köra in bilen i garaget – och passade på att ge tillbaka lite snö till grannen. Bakom denn*s bil. HA! Om jag nu tack vare detta får åka till akuten i natt – so be it!

Jag fick alldeles nyss ett kuvert från sjukhuset med en massa papper. Insåg att jag har ätit hälmedicinen en vecka för länge för att det ska vara lyckat inför en operation. Men vaffan, om jag förblöder blir säkert en och annan glad. Frågan är bara vem min stalkare ska stalka då. Vilken stackare som ska drabbas…

Igår mejldiskuterade jag med en vän som har liknande problem med en stalker som jag har. Det märkliga är att båda våra stalkare är kvinnor. Men vad jag förstår av programmet Stalkers på TV3 är det faktiskt inte så ovanligt som man kan tro. I onsdagens program var det emellertid en exmake som stalkade sin exhustru och hennes nya familj. Han hade roat sig med detta i… 30 år! 30 jävla år… Ja, som du förstår är ju stalkare inte särskilt friska i huvudet. Det kan man liksom inte vara. Min stalkare har bara trakasserat mig i två och ett halvt år. Men det verkar ju inte vara några problem att fortsätta. Jag förstår bara inte vad man får ut av att förfölja, trakassera och håna nån annan i flera års tid. Det är riktigt, riktigt sjukt beteende, som sagt. Men h*n är ju inte mottaglig, som vännen K uttryckte det. Så rätt K hade!

Nu är det snart helg på riktigt. Sista helgen i nuvarande skick. Efter nästa helg är jag förhoppningsvis i nyskick. Tjolahoppsansasteg får jag inte ta då, men väl

lätta promenader.

Lätta promenader, my ass! Jag kan knappt gå från stolen till toa, så jag får väl införskaffa rulle snart. Eller en elefant som kan bära mig.

Ha en bra helg! Och gör nåt kul, du som orkar!  Börja med att kolla på dessa goa gubbar! (Jag fick länken av I för att jag skulle ta en paus. Det var innan I visste att jag hade gett tillbaka snö till min parkeringsgranne, tror jag. Känner mig lite lik gubbarna i filmen, faktiskt!..)

Livet är kort.

Read Full Post »

Ljud och oljud, liv och o-liv – och tankar kring Pride

När jag vaknar tidigt på morgonen brukar jag ligga och lyssna på bruset från trafiken på E4:an. Tro det eller ej, men jag tycker att det är ett rogivande ljud. Lite liknande det jag vill höra från TV:n när jag ska somna om natten. Trafikbruset är liv för mig, ett ljud jag tycker om.

En väg utan ljud är inget liv.

Däremot uppskattar jag mindre när man släpper ut sina småttingar på gården en semestermorgon klockan 7.05. Eller när en omkringboendes förälder (?) först klipper gräset, sen kör med entonig trimmer nån timme senare. Har folk ingen känsla för ljud och oljud?

I morse låg jag vaken en timme i sängen och kände hur min kropp deltog i en kamp som personen Jag inte kände mig delaktig i. Jag var liksom bredvid kampen, jag låg och betraktade den. Hur kampen slutade? Ja, än lever Emil i Lönneberga Tofflan. Tyvärr, enligt många. Men tänk så fattiga deras liv skulle vara om de inte hade mig att reta upp sig på?! Snacka om o-liv! Att inte få reta sig på detta ego som är jag. Eh, ja just det, för ego betyder ju jag. Latin, vet du, har jag läst i två år. Hur många år har du studerat det språket?

I morse läste jag en bra debattartikel i lokalblaskan, signerad Christoffer Aav, Fria Moderata Studentförbundet. Det är inte alltför ofta jag tycker att nån moderat skriver nåt bra, men så var fallet den här gången. Debattartikeln handlar om Priderörelsen och hur viktigt det är att den håller ihop. Christoffer Aav beskriver vad Pride har varit för honom:

[…] Pride har alltid varit ett oerhört öppet forum. Alla har varit välkomna, alla har varit glada och arga tillsammans och diskussionen har ofta präglats av högt i tak. […] Begreppet Pride, för mig och säkert en generation unga bögar och flator med mig, är liktydigt med en blandning av öppenhet och skoj, politik och fest. Och även just stolthet – stolthet över att vara den man är, att kämpa för rätten att vara den man är och över att vi håller ihop. Även om vi kan vara aldrig så oense om sakpolitiska frågor. […]

Jag nickar instämmande när jag läser Christoffer Aavs rader, för det är som om han har tagit mina tankar kring Pride och vad Pride är för mig och satt ord på dem i den här debattartikeln.

Christoffer Aav fortsätter med att tala om att han skäms. Han skäms när en grupp

[…] hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret på Stockholm Pride 2011. […] och jag oroas över utvecklingen. […] när Anarchopride, på sin hemsida, anklagar Stockholm Pride för att ha glömt kravallerna vid Stonewall i New York. […] 

Däremot är Christoffer Aav stolt över

[…] dem i polisen och i försvaret, som lägger ner stor energi för att göra dessa myndigheter öppnare och till bättre arbetsgivare. […] att  israeliska bögar och flator vågar,och orkar, försöka göra Israel till ett bättre och öppnare land […] att fortsätta det arbete som så många har kämpat för så länge, att vara en fortsättning på en lång rad äldre syskon bakom mig, från Berlin på 20-talet, Stonewall-upproret, bögskräcken och hiv-paniken, ockupationen av socialdepartementet. […]

Tänk, så denne skribent klär mina tankar i ord! Det är precis så här jag känner. Och det är precis därför jag deltar i Pride, likaväl som jag deltog i dess föregångare, Homosexuella Frigörelseveckan. Jag har deltagit så många år jag har kunnat, med undantag för två år när jag hade privata tråkigheter. För jag känner precis som Christoffer Aav rundar av sin artikel:

[…] Jag fortsätter på mitt blygsamma vis. Jag älskar friheten och kommer fortsätta kämpa för den. […]

Nej kamrater, vi ska inte söndra Priderörelsen, vi ska hålla ihop. Tillsammans är vi starka.

Livet är kort.

Read Full Post »

Pudeldosa, fint brev och en konstnär. Med mera…

Igår eftermiddag blev det jag som hämtade Elias från skolan medan Fästmön inhandlade fikagott och middagsmat på ICA Solen. Det var en glad gosse som vinkade och strålade i hela ansiktet när han såg mig, men som inte blev utsläppt från klassrummet av sin fröken förrän han, liksom klasskamraterna, svarat på en minusfråga. Jag frågade Elias om han inte tyckte att fröken var sträng som gjorde så, men han svarade att hon är jättesnäll! (Personligen tror jag hon är en mycket god pedagog OCH lärare! Och jättesnäll och bara lite sträng.)

Hemma i Himlen blev det semlor för dem som så önskade – Anna trodde nämligen att det var fettisdagen! Elias fick chokladmunk och jag pecanwienerbröd. Vi är nämligen inga semmeltyper. Av Anna fick jag sen också en fin pudeldosa, en liten ask som hon lovade mig så snart hon fått en ny. Kan nån gissa vad den är till för, egentligen??? Jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till, jag tycker bara den är söt.

En pudeldosa, men vad ska man ha den till..?

                                                                                                                                                            Pratade med en kär vän på eftermiddagen i telefonen. En vän, som liksom jag själv råkat ut för människor som förföljer och trakasserar. Varför är det så roligt att systematiskt jävlas med den som är sårbar? Varför? Varför??? Det är grymt och elakt.

Idag på seneftermiddagen är hela bandet bjudet hem till mormor på middag. Mormor fyllde 70 år i förra veckan, men vill inte fira, så hon och maken for utomlands. Nu vill hon i stället att vi kommer dit och äter gott i efterhand. Några presenter får vi INTE ha med oss, men jag tycker inte man kommer tomhänt, så jag har just slagit in ett litet paket, inget märkvärdigt alls. Fast jag kan ju inte skriva vad det är här, för jag vet inte riktigt om mormor läser min blogg. Det finns en sån möjlighet, nämligen…

Elias bestämde sig för att göra en fin teckning till mormor. Han textade så fint och ritade, men sen var det tur att censuren grep in innan han började färglägga. Vissa av figurerna, som var bilder av mamma och mig och alla syskonen, på teckningen var nämligen försedda med vissa enorma kroppsdelar. En del hade till och med fått kroppsdelar som de inte har i verkligheten… Nu hoppas vi att det inte syns igenom suddet och färgläggningen… Han är i sanning en konstnär, den lille mannen…

Tio grader kallt och strålande sol var det i morse när Elias och jag tuffade iväg till skolan. Mamma hade gjort matsäck med köttbullemackor och dricka, för idag på morgonen var det naturskola. Då lufsar barnen ut nånstans i naturen och kollar på saker och ting – och det vet väl alla att man ska ha matsäck med sig när man går ut i naturen?!

Jag for hem till mig och hittade ett lila brev från min urgulliga mamma. Förutom att det innehöll en trisslott, var det så gulliga ord att jag här måste återge en del av dem:

Tofflan älskade barnet mitt!
Tänker på dig och hoppas att du ska få lite råd och hjälp på måndag. Idag känner jag mig vissen har frossa och troligen feber. Vädret är också trist dis och mulet, så brevet kommer försent. Önskar dig både bättre hjälp och tur den här gången.
[…] Massor med kramar och tankar […] från din mamma som inte kan göra så mycket för dig just nu mer än att be till Gud för dig […]

När jag pratade med henne häromdan erbjöd hon sig dessutom att lösa mitt studielån i förtid. Det är inte så mycket kvar att betala på det, men tillräckligt för att det ska svida varje gång. Har jag den bästa mamman, eller???

Read Full Post »