Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trafikolycka’

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Det är torsdag och jag sammanställer som vanligt den Tofflianska veckans höjdpunkter (Eskil) respektive dalar (Fjäskil). Och det är faktiskt inte svårare än så här:

Eskil


Fjäskil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk TV-serie.


I kväll var det dags
för säsongsstarten av en efterlängtad TV-serie: Downton Abbey körde igång för fjärde vändan med det första av åtta avsnitt. Fästmön och jag gjorde paus i vårt barn-TV-tittande och ägnade oss åt att glo på… 1922.

Mary och Anna

Mary får håret fixat av Anna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: NBC.)


Den förra säsongen
slutade med att Matthew avled i en trafikolycka på väg till BB där Mary just fött deras son. När säsong fyra startar är Mary fortfarande i stor sorg, trots att det har gått ett halvår sen olyckan. Hennes pappa försöker skydda henne, medan de flesta andra försöker få henne att leva igen. Till sist blir det min favorit, farmor Crawley, som når fram.

Riktigt bra och spännande start på serien! Serien är ju främst underhållning, men ger också en stor inblick i kvinnorollen och hur den förändras i den snabba samhällsutvecklingen. Som vanligt är skådespelarprestationerna på topp.

Första avsnittet får högsta Toffelbetyg – och det är jag övertygad om att resten av delarna i säsong fyra också får!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om världen utanför.


Jag noterar ständigt
att det finns en värld utanför mitt arbetsrumsfönster. Idag är det en regnig värld – i alla fall där jag sitter och ser ut. Men det händer andra saker än att det bara regnar. Här är en del av det jag har kollat in och som jag dessutom kommenterar (wow! eller hur?!).

 

Bakelittelefon

Farlig?!

Unga är rädda för telefonen. Ja, det är inte själva manicken i sig som de unga räds. Man ser dem ju ständigt och jämt gå med mobiler i näven och gamnacke över den. Nej, det handlar om det som en telefon ursprungligen användes till – att ringa med – som upplevs… olustigt. Det visar i alla fall resultaten av en brittisk enkät bland 2 500 kontorsanställda i åldrarna 18 till 24 år. Hela 94 procent av dessa föredrar att kommunicera via mejl i stället för att ringa! Och… eh… ja… ibland är det skönt att mejla eller messa, det håller jag med om. Jag är ingen telefonmänniska heller. Men öga mot öga är allra bäst, om än inte alltid möjligt, när det gäller kommunikation.


Hängd man hängs igen.
Men fy så jag studsade när jag läste den rubriken! Enligt Dagens Nyheter handlar det om bödlar i Iran som misslyckades med att hänga en man för narkotikasmuggling. Mannen överlevde, helt enkelt, trots att han dödförklarades efter tolv minuter. Men under natten upptäcktes imma på plasten runt mannens ”lik” i bårhuset. Nu vårdas mannen på sjukhus, men så snart han har återhämtat sig ska han avrättas. FY F*N, säger jag bara, så jäkla grymt och vidrigt!!!

 

Kanelbulle

Kanelbulle till mobilen?

Doftande mobiler. Nu har jag läst nåt som jag knappt tror att det är sant! Men, troligen är det det. Ett japanskt företag är först med att lansera väldoft för mobiltelefoner. Det är helt enkelt en liten glob som man sätter på sin mobil. Globen utsöndrar väldofter i form av lavendel, majssoppa (?!), kanelbulle (underbart!), jordgubbar, curry (?!),  yakiniku (japansk maträtt), för att nämna några av doftpatronerna som kan användas. Man kan tidsinställa dofterna så att de sprejas ut och man kan också göra en inställning så att väldoft sprids varje gång man får en like på Fejan… Maj gadd, is this for real??? I såna fall vill jag ha kanelbulle!


Forskare testar wi-fi under vatten.
Dags för nästa sci-fiupplevelse. Den här gången är det amerikanska forskare som försöker utveckla trådlös kommunikation, wi-fi, under vatten. Ett djuphavsinternet, alltså. Frågan är bara varför. Jo, ett skäl är att ljudvågor är bättre under ytan än radiovågor, som vanligt wi-fi använder. Och undervattens-wi-fi kan vara användbart vid till exempel katastrofer som tsunami och för att övervaka fiskar och djur under vattnet. Nu har jag lärt mig nåt nytt!

 

tomater o sparris

Vegetariskt à la Tofflan. Kan du se vad det ska föreställa?

Vegetarianer lever längre. Jepp! Vilken otur för somliga, för jag är ju nästan vegetarian. Och även såna som jag, som äter mycket lite kött, lever längre än folk som äter kött regelbundet. Det visar en amerikansk studie på 100 000 medlemmar av Sjundedagsadventiserna. För den som äter mycket lite kött minskar risken för cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Om man dessutom inte röker och är fysiskt aktiv är det bara plus. Ja se röker gör jag inte längre, det är tio år nästa år, som jag slutade med den olaten. Fysiskt aktiv försöker jag att bli. Fast jag har slarvat med mina promenader nu i två dar, det har jag… 😳 By the way, kanelbullar är vegetariska, va? Och vit choklad och ostbågar, eller hur?

 

Var femte invånare är en häst

En kommunslogan nånstans. Var det härifrån Reinfeldt fick idén?

Reinfeldt är inte det enda djuret. Inte enligt Patrik Lundberg på Aftonbladet, i alla fall. Reinfeldt utnämnde sig själv ju till stridshingst häromdan. Nu har Patrik Lundberg utnämnt The Others. Och Pravda betyder ju Sanningen, eller hur?


”Det kom som en tanke på posten…”
 Prins Carl Philips ord om det där förb. eldskyddet. Men… heter det inte ”det kom som ETT BREV på posten”..? /Vän av Ordning. Hur som helst, Prinsens revansch för Eldskyddsaffären blir… en kollektion sportjackor.


Böter för sms bakom ratten.
 Från och med den 1 december införs en ny regel. Notera regel, inte lag. Enligt… regeln får man inte använda telefon i bilen på ett trafikfarligt sätt. Om man ändå inte kan hålla fingrarna i styr och det leder till en trafikolycka kan man få böta. Ifall man överlever, vill säga.


Livet är kort.

Read Full Post »

Avskalat. Modigt. Sorgligt. Och ändå hoppfullt och livskraftigt. Så vill jag sätta mina ord på den tredje delen av När livet vänder. Det program där Anja Kontor möter Ulrika som förlorade sitt enda barn i en trafikolycka.

frostigt löv på gräs

Ett löv dör och faller av sitt träd, det sker varje år. Men barn borde inte få dö före sina föräldrar.


Ulrika körde själv olycksbilen.
Med i bilen fanns en kompis och hennes barn. Alla blev skadade, men de båda pojkarna dog. När Ulrika berättar om olyckan gör hon det i presens. Det enda som hörs är hennes röst. Ibland pausar rösten och vi får se på naturbilder i rutan, nån gång lite musik till. Men det är avskalat, det är jobbigt, man kommer inte undan. Barn borde verkligen inte få dö före sina föräldrar. Och hur klarar en förälder av att gå vidare?

Det klart att Ulrika själv ville dö när hon fått veta att sonen Jonathan hade förolyckats. Som tittare får vi inte veta hur lång tid det tar innan det vänder, innan Ulrika gör en deal med sig själv om att inte dö utan fortsätta leva.

Men hon gör dealen och hon lever idag. Hon har flyttat från huset på andra sidan Vättern till en lägenhet i Uppsala, nära kompisen som var med i bilen vid olyckan, kompisen som också förlorade en son. Man skulle kunna tro att vänskapen gått sönder, att skuldkänslor skulle ersätta vänskapsbanden. Men Ulrika och hennes kompis har blivit ännu tajtare – de två är ju de enda som vet hur det känns.

När Anja Kontor frågar var Ulrika tror att sonen finns nu, svarar hon att hon tror att han finns i nån sorts himmel…

[…] en plats där tiden står stilla […]

En mycket stark halvtimme, som knappast kan ha lämnat nån som tittat oberörd (om tittaren då inte har ett hjärta av sten). Anja Kontor är lysande, hon låter huvudpersonen tala så gott som fritt, passar in med några frågor då och då för att leda berättelsen vidare.

Det här var ett riktigt bra TV-program, jag är alldeles matt. Nu ska jag försöka se de två tidigare programmen, som jag missat, på SvT Play. Totalt blir det åtta program.

Det känns fånigt att sätta Toffelbetyg på nånting så bra, men jag gör det ändå. Och självklart blir det det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är lite kortare för en del.

Read Full Post »

Jag älskar brittiska miniserier av psykologisk thrillertyp! Och Livet utan dig visade sig inte vara nåt undantag för mina ömma känslor. Första delen av två gick på tisdagskvällen i Sveriges Television.

Hon förlorar sin man.


Tänk dig att du går hemma en kväll
och håller på att fixa till en fin och romantisk middag för din man. Han är sen, men det är inte ovanligt. Och när det ringer på dörren tror du att det är han som har glömt nycklarna eller inte orkar leta reda på dem. Fast när du öppnar står det två poliser utanför som berättar att din man har omkommit i en trafikolycka. Dessutom var han inte ensam i bilen utan hade, vad man tror, sin älskarinna med sig.

Detta är upptakten till Livet utan dig – en mycket sorglig sådan! Man känner starkt med Ellie. Men Ellie vägrar att tro att maken hade en älskarinna – de försökte ju få barn! Polisen ser det som en olycka, men Ellie börjar nysta i saker och ting för att ta reda på sanningen.

Brittisk psykologisk thriller när den är som bäst! Jag kan knappt vänta till nästa tisdag när den avslutande delen sänds. Högsta betyg!

Read Full Post »

Läser och förfäras över en artikel på Dagens Nyheters hemsida om trafikanter som stannat vid en olycka – för att fota och filma! Men FY! Hur kan man göra så?

Artikeln handlar om Lars som stannade vid en trafikolycka för nån vecka sen. Han och hans fru stannade sin bil och rusade ut för att hjälpa lastbilschauffören vars fordon hamnat i diket efter att ett däck exploderat. Hemskt! Men modigt och klokt av Lars och hans fru att stanna och hjälpa till samt larma räddningstjänsten.

Efter en stund stannade en motorcyklist och Lars blev glad över att det kom mer hjälp – det hade nämligen börjat läcka nånting ur lastbilen och chaufförens dotter satt fast inne i bilen. Men motorcyklisten stannade inte för att hjälpa till. Han stannade för att filma. Med en filmkamera, inte bara en mobil… Hur är man skapt då??? Samtidigt kommer fler bilar med både barn och vuxna – som filmar och fotar. SJUKT om du frågar mig. Och Lars.

I tisdags när jag åkte hem från mamma hade en långtradare vält i en kurva vid en påfart till motorvägen. Räddningstjänst var på plats och vägen var spärrad för framfart. Jag såg inte en käft som filmade eller fotade och hade jag gjort det så kan jag ärligt säga att jag hade gått i taket!

Vad är det som håller på att hända? För mig är det självklart att stanna och hjälpa om jag kan, behövs och inte är i vägen när det har skett en olycka. Kan jag inget göra därför att hjälp redan är på plats åker jag vidare. Utan att filma eller fota.

Tidigare i år la Handlingspliktsutredningen fram sitt betänkandet ”Allmän skyldighet att hjälpa nödställda?” Man konstaterade

[…] strafflagstiftningen bör inte användas för att förmå medborgarna att leva upp till sin moraliska skyldighet att bistå varandra i krissituationer […]

Men har vi inte några moraliska förpliktelser även om vi inte har skyldigheter??? Och ska vi inte som vuxna vara förebilder för barnen? Man kan ju inte låta bli att (för)undra(s) över de vuxna som filmade och fotade olyckan ovan i stället för att hjälpa till… Mitt sunda förnuft säger att jag som privatperson ska hjälpa till om jag kan och absolut INTE fota eller filma en olycksplats. Hur skulle DU göra???

Read Full Post »

Några timmar idag ägnade jag åt att handla med min lilla mamma så hon inte ska sakna nåt meddetsamma. OCH så att hon fick sig nåt att äta till middag idag. Vidare var vi och köpte blommor till graven och till mammas balkong. Just när vi skulle åka från affären upp till kyrkogården började det regna. Trots att jag försökte förhala det hela i hopp om att regnet skulle avta, blev det inte så. Inte riktigt, i alla fall. Så det slutade med att mamma fick sitta kvar i bilen medan jag gick ner till graven och satte några rosa nejlikor i en vas.


Tagetesen var fortfarande fin, men pappa fick nejlikor idag till minne av den 24 juli för fem år sen när han gick bort.

                                                                                                                                                               Motala kyrkogård är allt annat än tillgänglig, kan jag argt meddela! Det finns inte en chans att gamlingar och personer med rörelsehinder kan ta sig till vissa gravar utan fara för liv och lem. På sina håll har man nämligen antingen stentrappor eller branta slänter. Idag hade mamma slagit ihjäl sig (på kyrkogården…) om hon hade försökt sig på att ta sig ner för de fyra branta slänterna till pappas grav. Gräset var snorhalt (ursäkta uttrycket!) av regn. Skitdåligt, Motala griftegårdsförvaltning!!! Man undrar hur ni skaffar era ”kunder”…

Mina två före detta balkonglådor – vi får ju inte ha såna i vår bostadsrättsförening – bor numera hos mamma. Jag satte upp dem och ställde ner tre röda pelargoner och två blåa lobelior i varje. Det blev riktigt fint och mamma blev nöjd! Tyvärr glömde jag att ta en bild på dem, så här kommer i stället en närbild på pappas nejlikor.


Nejlikor till pappa i närbild.

                                                                                                                                                               Clark Kent* och jag åkte nån gång mellan halv två och två på eftermiddagen. Det brukar ta cirka tre timmar att köra. Idag tog det fem. När jag gav mig iväg var det solregn. Det sägs bringa tur. Men jag vet inte om jag tror på det… Det första som hände var att jag fick ett stenskott på framrutan som jag antagligen måste göra nåt åt. Fast värre var nog att det vid avtagsvägen till motorvägen mot Örebro hade skett en trafikolycka. Detta innebar att jag och många andra fick ta en lååång omväg. Det var väl i och för sig irriterande, men mina tankar gick mer till dem som varit med om olyckan. De som kanske inte kom fram till sitt slutmål.

Trött och i behov av en toalett stannade jag sen i Skoftesta. Passade på att äta kycklingfilé med vitlökssås och strips och irritera mig på stillösa förbipasserande. Eller vad sägs om

  1. en man i blåa shorts, svarta gympadojor och vita tubsockar med Intersport-tryck?
  2. en kvinna, i gröna byxor med resår och ett traktordäck större än mitt, som åt med öppen mun?
  3. en man med svarta mjukisbrax med snöre i midjan, byxorna uppdragna till halsen och blåa foppatofflor?

Jag ryser! Själv var jag som vanligt klädd i jeans och tjockis-svart t-shirt samt jätteslitna svarta sandaler. Maten var för övrigt god, se själv:


Mat on the road.

                                                                                                                                                              Jag rullade in i Uppsala nån gång mellan halv sju och sju. Slog mamma en signal efter att jag fått in alla grejor och Fästmön fick ett sms. (Jag ringde lite från vägen – JA, jag har blåtand!) Jag ska ringa henne efter Morden i Midsomer – om vi nu orkar se på dem. Det är säsongsavslutning i kväll.

Nu ska jag hänga en maskin tvätt som jag sparkade igång så snart jag kunde. I morgon väntar ytterligare tvätt och städning. Jag måste dessutom jaga nån som kan svara på en fråga om a-kassa, försöka fixa en tid hos optikern (trots att jag inte har råd, men nu ser jag inte!) samt kolla upp det där med stenskott. Alltid är det nåt..

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Older Posts »