Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tove Jansson’

Ja, jag älskar Erna Tauros (född i Viborg som min farmor!) och Tove Janssons Höstvisa! Jag skulle vilja våga framföra den å ett evenemang framledes, men jag vet inte ens om jag kan bevista evenemanget. Höstvisa förknippar jag av nån anledning med min extramamma!


Dagarna mörknar och färgerna djupnar.

                                                                                                                                                                   Jag skulle vilja tillägga att det inte enbart är så att dagarna mörknar utan att färgerna också djupnar. Ibland är de så vackra att de gör ont och får mig att gråta.

Min dag började bra. Jag gjorde det som stod på att-göra-listan och jag hann till och med att göra ett skrivuppdrag och betala en räkning. Och så ringde jag min kära storasöster som ibland är som en enda stor famn för mig trots allt… grejs… i hennes liv.

Vid lunchtid damp det ner en teoretisk bomb i min mejlbox. Att livet inte är rättvist tycks jag få veta minst ett par gånger i veckan, men detta var nästan droppen! Och vad var droppen? Jo, att den som bevisats ha gjort fel mot andra inte bara blir miljonär på kuppen utan får en ny chans. För mig vore det rimligare med motsatsen till belöning…


Denna skulle pryda sin plats på somliga…

                                                                                                                                                             Denna bomb gjorde att jag fick svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra resten av dan. Men jag hade i alla fall nån sorts kraft och jävlar anamma så jag kunde ringa och önska Monica lycka till med operationen i morgon. Och hoppa in på ICA Heidan och köpa grillad kyckling till middag. Samt en liten dessert som jag naturligtvis glömde att fota. Men den var kletig och söt och brun. Idag sjöng jag emellertid inte Dover Calais och räckte ut brun-tungan. Jag var inte på flamshumör för fem öre.

Har haft mejlkontakt med favoritmammakusinen ett par gånger idag. Det känns skönt att få gnälla lite, men det är nog inte så roligt för B, den stackarn, att läsa… Hon är emellertid alltid vänlig och inkännande – och rolig!

Kvällen har vi ägnat åt att äta, alltså, och att diskutera dokusåpor och talangprogram – detta med anledning av att True talent, Fångarna på Fortet (man har till och med lyckats gräva fram Agneta Sjödin, Gunde Svan och Kurt Olssonmen herrejemine, säger jag! ) och Ullared i kväll tyvärr krockar på TV. VEM BRYR SIG??? Inte Fästmön och jag, i alla fall! Såna program går fetbort! Vilken tur att det inte är buskis med Stefan & Krister också… Sammantaget säger dessa program en hel del om svensk så kallad TV-underhållning… Nä, tur att man kan ta sig för andra saker och att TV:n kan vara avstängd!

Ja just det! Vi har diskuterat bloggar också och olika bloggställens för- och nackdelar, bloggläsare, följare, dem vi följer, kommentarsfasoner och annat. Synnerligen intressant!

Nu ska jag packa lite för i morgon åker vi till Bahamas London Skottland Himlen. Jag blir där till onsdag morgon, med några gästspel i mitt eget hem under dagtid fram till dess samt ett sista Uppdragsutförande på söndag.

Read Full Post »

Mårran är ett av de missförstådda monstren i litteratur, konst, film etc. Det hävdar Sara Haldert i en TT-artikel. Och när jag läser vidare inser jag att hon har rätt! Mårran, den iskalla, längtar ju efter värme.

Mårran skapades av Tove Jansson. Många tror att Mårran är ond och fryser allt till is för att jäklas. Men i själva verket längtar hon bara efter värmen. Fast hon vet ju inte hur man gör för att bli varm.

Mårran skildras som en stor och mörk figur. Ingen tycker om henne. Där hon hasar fram fryser allt till is av skräck. Mårran längtar så mycket efter närhet och värme att hon sätter sig på det varma – och släcker det.


Mårran är ensam och missförstådd och längtar egentligen efter värme.

                                                                                                                                                             Första gången Mårran såg dagens ljus var 1948 i Trollkarlens hatt. Hon är nog den mest ensamma figuren jag vet! Mårran har blivit en symbol för den stackare som inte vågar ta emot kärlek. Det är därför hon fortsätter att vara ensam – och läskig. För en del. För dem som till exempel tycker att alla som inte är Svensson är obehagliga och elak, typ.

Mitt namn, Tofflan, är snarlikt det engelska namnet för Knyttet. Toffle, eller Knyttet dårå, har en egen bok med titeln Vem kan trösta Knyttet? (Who will comfort Toffle?) Knyttet är också väldigt ensam i sitt stora hus, men ger sig ut i världen för att bli mindre ensam. Fast Knyttet är blyg och har svårt att få vänner. Till sist finner Knyttet emellertid tröst vid havet och blir modig.


Knyttet är också ensam, men finner tröst vid havet och blir modig.

Read Full Post »

Veckans Babel ägnades till viss del åt ytterligare en 80-åring (för ett tag sen var det Tomas Tranströmer) – Elsie Johansson*.

Dokuförfattartramset representerades denna av gång av Nour El-Refai, skådespelerska och stå-uppare. Kanske passar genren och veckans ”författare” rätt bra ihop, jag spolade förbi skiten det hela.

Kvällens huvudperson var 80-årsfyllande författaren och tidigare postkassörskan Elsie Johansson. Elsie Johansson debuterade som 48-åring 1979 med en diktsamling. I slutet av 1990-talet slog hon igenom med romanerna om Nancy. Författardebuten kan tyckas sen, man faktum är att Elsie Johansson debuterar som dramatiker i höst, 80 år fyllda.


Lagom till författarens 80-årsdag kommer Nancy-trilogin i nytutgåva.

                                                                                                                                                               En ny bok med författarens eget urval av dikter och korta prosastycken, Då nu är jag, gavs ut i mitten av april.


En bok med författarens eget urval av sina egna texter.

                                                                                                                                              Givetvis kom Elsie Johansson till studion. Jag har aldrig tidigare lyssnat till henne, bara läst en del av hennes böcker. En behaglig röst och en väldigt… lättpratad kvinna hörde jag nu! Dessutom en kvinna som är van att bli lyssnad på när hon talar…

Nästa inslag handlade om svenska böcker med krig som tema. Romaner om krig, och framför allt andra världskriget, har på senare tid blivit väldigt vanliga utomlands. Bland de svenska krigsböckerna som nyligen kommit ut nämns författare som Annika Thor och Ola Larsmo. Tyvärr blev reportaget ganska trist – det hade kunnat bli så intressant!

Programledaren drog så ihop sina ögonbryn och ännu mer förnumstig ut än vanligt när han presenterade nästa reportage: om mannen i litteraturen. Ett exempel på en bok om dagens man är Susan Faludis bok Ställd. Och männen idag är i kris. Ett exempel ges i Erik Helmersons bok Den onödige mannen.


En bok om mannen i kris.

                                                                                                                                                     Åter i studion var Erik Helmerson en av gästerna. Johan Hilton, biträdande kulturchef på Expressen och författare och Inti Chavez Perez, författare och föreläsare bildade kvartett med den manlige (?!) programledaren som kapellmästare. Kvartetten var ganska enig om att det är fullt av män i kris. Ursäkta mig, men det här inslaget var totalt ointressant. För mig. Och vad är dess plats i ett litteraturprogram??? GAH!

Så ett inslag om en bestsellerroman, Tom Rachmans De imperfekta, en bok som handlar om en borttynande tidningsredaktion. Personskildringarna höjdes till skyarna, något som förstås gör i alla fall mig nyfiken på den här boken! 

                                                                                                                                                 Kvällens boktips, en bok som alla män bör läsa, blev:
Elsie Johansson: Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo
Erik Helmerson: Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Inti Chavez: Pappan och havet av Tove Jansson
 

                                                                                                                                                      *Elsie Johansson = enligt rykten på väg att bli styvmoster till en mig närstående person

Read Full Post »

Varning för snusk!!!

Muminpappan är smygbög, hans utomäktenskapliga son delar säng med en hora och Hemulen är en sexturistande, transsexuell libertin. Bakom detta står det lesbiska monstret Tove Jansson. Ja allt detta är sant – enligt Landover Baptist Churchs hemsida. Själv intar jag en liiite ganska mycket mer skeptisk inställning.


Smygbög? Internettroll? Bilden är lånad från Aftonbladets hemsida.

                                                                                                                                                Muminböckerna är farliga, menar signaturen Alphonse Alban. Och det bevisar h*n med bibelcitat. Tove Jansson, det lesbiska monstret som gjorde Muminböckerna, skrev böckerna enligt AA för att få med sig så många barn som möjligt till helvetet.


Ett lesbiskt monster bland sina sexgalna troll? Knappast. Möjligen lesbisk.

                                                                                                                                                       Men… nu är det så, att den här sajten ursprungligen var menad som en skämtsajt. Samfundet är påhittat och skapat av en litteraturvetare (such as I…) för att driva med en kristna högern i USA. Bara det att sajten har blivit lite FÖR verklighetstrogen. Är den verkligen fortfarande ett skämt? Läs och bedöm själv. Jag tycker att det är liiite för smaklöst…

Read Full Post »

Den som har läst Alex Schulmans bok Skynda att älska utan att gråta floder – den människan finns inte. Så naket skildrad sorg och ett sånt uppriktigt pappa-porträtt har jag aldrig tidigare upplevt i bokform.


En textrad ur  Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa blev den passande rubriken på Alex Schulmans bok om sin pappa.

                                                                                                                                                           Alex har inte riktigt kunnat sörja sin pappas död. Genom terapi och ett besök till barndomstorpet väcks minnena. Den här boken blir det slutgiltiga sorgearbetet fem år efter pappa Allans död.

Att vara barn till en åldrande TV-personlighet kan inte alltid ha varit lätt. Denne finlandssvenske Allan Schulman, omgift med den mycket yngre Lisette, var en kraftkarl med temperament, minst sagt. Tablettmissbrukare, humörsvängningar och så åldrandet. Detta oundvikliga.

Jag har gråtit mig igenom den här boken! För liksom Alex Schulman bär jag på en sorg och saknad efter min pappa, en sorg som jag inte helt har vågat släppa fram. Att sakna varje dag, att gråta oceaner vissa dagar. Att skratta åt nåt roligt minne andra dagar. (I slutet av sommaren är det fyra år sen min pappa dog.)

Tack, Alex Schulman, för att du har hjälpt mig en bit på väg i min sorg! Och tack, Fru Hatt, för att du gav mig den här boken och upplevelsen!

Read Full Post »

Jag läser Alex Schulmans bok Skynda att älska, en bok jag fick mig tillsänd av den kära Fru Hatt. Nej! Jag har INTE läst färdigt än och detta är INTE en recension. Jag vill bara skriva om det typiskt finlandssvenska som jag slås av under läsningen. Och då kan jag ju inte hjälpa att jag jämför våra pappor!

Titeln på boken anspelar på Tove Janssons text till Höstvisa, Syyslaulu. Ett mycket vackert och passande titelval av Alex Schulman, för övrigt. I min bokhylla har jag nothäftet kvar. Pianot, den stora, blanka, svarta 400-kiloskolossen, går snart till Återvinningen.

Jag läser och läser och gråter ibland. För även jag saknar min pappa och är inte färdig med sorgen trots att det har gått tre och ett halvt år. Tyvärr har jag inte som Alex Schulman ett torp att tillgå, genom vilket jag kan ta mig igenom sorgen med hjälp av minnena där. Men det finns ju ett hus som håller på att tömmas…

Fast jag skrattar också under läsningen! Skrattar när Alex Schulman skriver om de typiska pappauttrycken som jag starkt misstänker har med ursprunget att göra! Allan Schulman föddes i Helsingfors åtta år före min pappa* föddes i samma stad. Min pappa hade också en massa lustifika uttryck för sig – jag tror att mamma och jag häcklade honom rätt mycket ibland. 😳

Vid flera tillfällen nämner Alex Schulman sin pappas ARKIV. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Detta arkiv, som innehåller ”ALLT” – sparade lappar, tidningsklipp, födelsedagskort, tidskrifter. Min pappa hade nämligen ett likadant! Men nu är det borta. Mamma har under många nätter gått igenom de svarta lådorna, skåpet är nu tömt och arkivet är inte mer. På sätt och vis kändes det rätt att mamma skulle gå igenom arkivet och inte jag. Jag tror inte heller jag hade orkat gråta. För det hade jag gjort. Oändliga oceaner. För jag saknar min lille pappa varje dag och hans finlandssvenska egenheter.


Hela livet i ett arkiv.

                                                                                                                                                     Detta att spara på allt måste också vara nåt typiskt finlandssvenskt, har jag kommit på. Gissningsvis har det med kriget att göra. Både Alex Schulmans och min pappa befann sig i Helsingfors under kriget. Båda två kom från ganska välbärgade familjer, men allt går inte att köpa för pengar. Inte under krig. Bilden av skorna gjorda av gulnat tidningspapper har etsat sig fast i mitt bildminne. Dessa skor som farmor en gång visade mig. Det fanns nämligen inte skor att köpa. Och min pappa växte. Hans fötter växte. Till slut klarade hans tår inte av att kröka sig mer i de för trånga skorna. Då tillverkade man skor av tidningspapper. Pappas tår var emellertid krökta för livet.

Sånt sitter jag och tänker på när jag läser Skynda att älska. Och undrar vad som är typiskt finlandssvenskt…

                                                                                                                                                            *Min pappa hade en svensk far och en finsk mamma. Hans finska mamma, i sin tur, föddes i Karelen och hade en rysk morfar (från S:t Petersburg) och en finsk mamma. Hans pappas mamma var engelska (från Wymondham). Idag har jag mest kontakt med engelska släkten, men även lite med den finska – min engelska är dock betydligt bättre än min finska…

Read Full Post »

Läste för ett tag sen i lokalblaskans Skrivrum några rader av Lena Köster om mumintrollen. Detta med anledning av att trollen fyller 65 år.

Lena Köster skriver med värme om hur trollen varit med henne sen barnsben – ända fram till mormors-/farmorsbenen idag. Själv hade jag svårt för mumintrollen som barn. Jag förstod dem helt enkelt inte, utan uppskattade dem först i vuxen ålder när jag i samband med studier läste Tove Janssons bok Pappan och havet.


Pappan och havet fick mig att gilla mumintrollen.

                                                                                                                                                            I mitten på 1980-talet användes mumintrollen som symboler för omtanke i vården. Det var då, det, kan jag bara sucka. Idag är det bistrare tider och inga varma, goa mumintroll finns kvar. Men Toffle, Knyttet, som bloggar i sin ensamhet, minns…

Read Full Post »

« Newer Posts