Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘toucha’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


Rubriken till det här inlägget
är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

Anna Lindh

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I princip är det samma upplägg
som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.

Read Full Post »

I år Förra året fick jag tag i Världens Finaste Gröngöling, det vill säga julgran, om du inte har fattat det. Det var nån sorts mellanting mellan rödgran och kungsgran och även priset låg dem emellan. But alas, idag är det Tjugondag Knut och då kastas granen ut…


Världens Finaste Gröngöling nyklädd, två dar före julafton förra året.


Granen har nästan inte barrat alls
sen jag köpte och klädde den två dar före julafton. Men de senaste dagarna har jag hört några enstaka plink och plonk från barr som touchat julgranskulor på väg ner mot julgransmattan på parketten. Och i kväll var det så dags att ta farväl.

Några dar före jul fick jag en intressant julklapp, Barryav min arbetsgivare. Nu var stunden inne när Gröngölingen skulle få möta sitt öde. Och ödet, det var Barry. Fast först tog det en hiskelig tid att slita ta bort alla jädra vackra kulor, tomtar, hjärtan med mera, glitter och ljus och stjärnan från toppen. Och ja, jag sa en del icke rumsrena ord under tiden.

Tydliga instruktioner på Barry!


Enligt instruktionerna på Barry
skulle man lyfta upp granen, dra Barry, som alltså är en gigantisk säck i nedbrytningsbar plast, in under granen och sen sno ihop säcken i toppen över alla kvistar, grenar och barr. Jag hade just för det där momentet Dra-Barry-in-under-granen behövt fyra armar, men för övrigt gick detta alldeles strålande! Klart jag fick både sopa och dammsuga efteråt, men det var betydligt färre barr än vid mina tidigare julgransplundringar! Dessutom slapp jag bli stucken av alla barr som faktiskt satt kvar på granen när jag bar ut den till uppsamlingsstället utanför vaktis. Framför allt tror jag min fan club, Grannarna, uppskattar att inte få barr i hela trappuppgången. (Själv skulle jag uppskatta om ungarna kunde lära sig öppna och stänga ytterdörrar normalt och inte slänga upp eller igen, men det är nog för mycket begärt önskat.)


Gröngölingen har mött sitt öde i Barry. Här vilar de i min hall en stund medan jag dammsuger.


Julgransplundring innebär förstås att smaska på nåt gott
och det gjorde jag inte först. Jag provsmakade nämligen en av pepparkakorna med glasyr som Fästmön hade bakat åt mamma och mig. Den smakade… inte helt färskt…


Denna smakade inte helt färskt idag.


Ja, jag kan verkligen rekommendera Barry!
Jag hoppas att företaget till dess har uppdaterat sin hemsida så att man får veta var man kan inhandla Barry! Högsta betyg till Barry!

Read Full Post »

Nåt promenadväder var det då rakt inte idag! Vi promenerade endast till soprummet med en stinky-bag och därpå till Tokerian. Inne på affären blev jag irriterad som så ofta på sista tiden. Först var det en tjej som glodde jättemycket på mig. Om det var så att hon kände igen mig nånstans ifrån kunde hon väl ha sagt nåt. Eller så. Sen retade jag mig på en gubbe med stor bakdel som tycktes ha en förmåga att parkera sig och sin varuvagn och sagda bakdel i vägen för min framfart. Hela tiden. Dessutom hade han en färggrann logotyp på byxbenet.

Vi blåste upp till hemmet med matkassen och for sen ett ärende till Stormarknaden. Där inhandlade vi en lila påse och nåt att stoppa i den.


En lila påse och ett innehåll till den inhandlades.

                                                                                                                                                        Clark Kent* var verkligen supersmutsig så jag tvingade med Fästmön på en liten åktur för att tvätta bilen. Idén att tvätta bilen var jag inte ensam om idag. Därför fick vi sitta i kö i nästan en timma…


Tråååkigt att vänta…

                                                                                                                                                    Svenskar kan inte köa. Och att köa till biltvätten – att sitta i kö inne i en bil –  är ju tydligen ännu svårare än att bara stå i kö. Bilen framför oss var en firmabil som kördes av en ung kille med öppen gylf. Fast han var nästan aldrig i sin bil utan i bilen bakom oss där han uppenbarligen kände nån. Detta medförde att han inte körde framåt i kön tillräckligt snabbt för att jag skulle vara nöjd, så vid ett tillfälle startade jag min bil, blinkade vänster och började svänga ut för att köra om. Då fick han bråttom! Moahahahahaaaaa…

En stund senare startade jag min bil – och då for han ut som ett skott för att trodde att det var dags att köra fram. Men det var det ju inte, jag bara lurades! Ännu mer moahahahahahaaaaaaa…

Slutligen var det en dam som försökte göra en suverän trängning i kön. Men då klev jag faktiskt ur min bil, gick fram till henne och talade om var kön började och slutade. Damen körde där ifrån.

Anna satt tyst och stilla inne i bilen och mumsade på en chokladbit. Hon hade nämligen hört av sin son att han brukar få biltvättargodis när vi åker och tvättar bilen. Och inte kunde jag neka min söta älskling nåt sånt! För övrigt var jag jättesugen på choklad själv, så…

Äntligen kom vi så in i biltvätten. Det spolar, det bullrar och det låter illa. Och är allmänt läskigt.


Det är lite läskigt…

                                                                                                                                              Borstarna dissar jag helt sen en borste på en annan biltvätt rev upp hela bakre kofångaren på Fina Fifi Ford**.


Borstarna dissar jag. De fick hänga oanvända.

                                                                                                                                                    Efter en tio – tolv minuter börjar det bli färdigt och man ser ut genom rutorna igen. Dropparna rinner liksom uppåt när maskinen blåser luft på den blöta bilen.


Dropparna rinner uppåt, men det syns ju inte här eftersom det är en stillbild.

                                                                                                                                                     Efter tvätten blev det torkning för hand av fönster och speglar samt runt gummilister. Jag noterade att jag hade touchat en röd bil – eller tvärtom – med höger bakdel på Clark. Bara det att jag inte kan minnas nån sån incident så det är väl en röd bil som har touchat mig. Blir så himla irriterad på folk som inte stannar då eller skriver en lapp eller nåt! Nu är det inget större märke och jag kan säkert polera bort det, men beteendet är fruktansvärt nonchalant.

Hemma igen noterade jag ett bekant ”hö-hööande”, men man behöver ju inte hälsa på alla man känner igen tack och lov.

Vad det var i systempåsen? Ja, tyvärr var det INTE champagne för nåt att fira har vi INTE ÄN. Men jag köpte en flaska knastertorrt chardonnayvin från Dunavar till räkorna vi ska äta i kväll.


Dunavar Chardonnay (2009). Torrt så det knastrar, ska det vara.

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min nuvarande bil-man
** Fina Fifi Ford = min före detta bil-flicka

Read Full Post »