Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘torka tårar’

Ett inlägg om en promenad vid lunchtid en septemberdag som denna.


En promenad i det vackra höstvädret
var det rätta att göra idag. Att bli totalt genomblåst. Att lämna det trygga hemmet ett tag. Att låta höstvindarna torka upp eventuella tårar som vill falla nerför en i förtid fårad kind. (Vaknar jag i morgon med alldeles vitt hår, tro???)

En bänk under en björk

En bänk för samtal, kontemplation eller bara vila.


Nej jag vill inte gråta mer utanpå!
Jag gråter inuti så syns det mindre! Stoppade iPhonens lurar i öronen, men klarade bara två minuter radio. Ändå fortsatte jag att gå med öronpropparna i öronen! Eventuella människor som närmar sig tilltalar en nämligen inte då. Jag fokuserade på att höra mina andetag. Jag insåg att jag lever.

2 Löv på marken

Vackert på marken!


Träden är så vackra nu!
Tyvärr gör inte iPhonens kamera dem rättvisa.

Ett träd m röda löv blå himmel skymtar

Många.


Ibland är det skönt
att vara många, ibland är det OK att vara en.

Rött lönnlöv på asfalt

En.


Idag kom jag till flera insikter.
En av dem är att löv är som människor: de är svåra att få grepp om när det blåser.

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att få grepp om.


När det blåser
är det lätt att bli ensam. Bortglömd. För det är, som sagt, svårt att fånga både människor och löv när vinden blåser. På bild blir det baske mig aldrig bra…

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att fota.


Nä, jag håller mig till stora stenar.
De ligger där de ligger lagda. Stelnade jättar, trygga i sin tyngd.

Stenparti

Stenar som trygga jättar.


Men också stenar
som utmaning att nå toppen. Befrielsen. Den blåa himlen. Evigheten.

Stor sten underifrån o blå himmel

En glimt av evigheten där uppe.


Min promenad
förde mig till en plats där ett mord en gång skedde. Mina onda fötter förde mig därifrån och hem igen. Levande. Och jag kunde verkligen konstatera att hälsenan i friska foten gör ondare än hälsporren i den onda. Det tror jag är bra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, man ska inte sparka eller slå på varken människor eller tekniska apparater. Det fungerar de inte bättre för. Man ska bara svära lite över irriterande, svetsade och inbrottssäkra plastförpackningar. Sen tar man ett djupt andetag och förtränger sitt låga blodsocker och så följer man instruktionsboken. Du vet, den där tegelstenen som kommer med teknisk apparatur. Och faktum är att jag klarade det! Jag bytte bläckpatroner för tredje gången på min skrivare – och allting funkar! Blev ju dessutom bara liiite arg, på förpackningarna. För att inte tala om priset. Två patroner, en svart, en färg för totalt 608 kronor. Men plastkortet funkade bra i betalningsmaskinen, så vi kör ett tag till!

Mamma ringde när jag just hade stannat bilen på Stormarknadens parkering, så jag bad att få ringa upp henne senare. Så gick Fästmön och jag på lite olika håll i Skräckens Boning Stormarknaden. Anna köpte mat och jag inhandlade mina patroner samt en födelsedagspresent till lilla mamma. Jag kan ju avslöja att jag handlade på Akademibokhandeln, för mamma läser inte min blogg. Jag fick tag i en riktigt feel good-roman om lojalitet och villkorslös kärlek – det passar perfekt till mamma! Naturligtvis var jag färdig långt före Anna, så jag gick ut i bilen och satte mig och ringde tillbaka till mamma.


Ett GRATTIS-paket till lilla mamma.

                                                                                                                                                              Efter ett bra tag landade vi så småningom i Himlen. Slaktar-Pojken kom ut och mötte och bar in alla sex (6) matkassarna på sina två (2) armar! Vi tog resten – det var väskor och blommor och blomjord och f*n vet vad.

Tanken var att jag sen skulle åka direkt hem, men eftersom vädergudarna har bestämt sig för att tömma sina pottor över oss idag slog jag en pling till Jerka-mannen för att höra om barnen ville bli hämtade. Detta i stället för att de skulle bli dränkta under de drygt 20 minuter det tar att gå mellan Morgonen och Himlen. Det ville de två yngsta, Äldstan tar moppen hem till mamma senare. Och det passade ju bra för då fick vi med oss Elias cykel också. Jag har en väldigt liten bil, men med väskorna i bagageutrymmet,  Frida i framsätet, cykeln bakom framsätena och Elias liggandes i baksätet fick vi med oss allt och alla till Himlen.

Nu är jag hemma hos mig och gläds åt att jag har fått fart på skrivaren igen. Jag har skrivit ut de papper jag behöver till morgondagens möte och jag ska gå igenom dem senare.

För övrigt har jag haft en vänligoch intressant mejlväxling kring en tänkbar praktitk i höst, vilket gjorde att jag kunde torka mina tårar och orka en stund till! Dessutom hittade jag lite mat i frysen så nu har jag nåt att tina och värma till middag!

Ett stort TACK till alla er som gav mig kramar också! Det hjälper oerhört att ni lyssnar/läser och bryr er och tänker på mig. Buhuuuu… nu gråter jag nästan lite till för att jag blir rörd. 😥 Ni är GULD!

Read Full Post »