Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tomma baksidor’

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!


”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »

Ibland känns det som om jag bor mitt på en teaterscen. Det är skrik och gap och smällande i dörrar som den värsta farsen. Och mitt i eländet finns jag. Försöker existera, försöker överleva, försöker skriva, sova, älska, vara, städa. Ja, allt som en människa gör. Men det går inte att komma ifrån att livet är en fars, åtminstone där jag befinner mig. Eller en tragisk komedi. Eller, för att citera ett pucko som en gång skrev ett fult och elakt brev till mig:

[…] Tofflan – en tragisk persons bekännelser […]

Puckot som skrev brevet kunde inte ens stava mitt förnamn korrekt i brevet, så jag tar inte så mycket på allvar det som puckot

[…] skrivigt […]

 – ja, puckot stavade illa (då snackar vi inte stavfel eller dyslexi, vi snackar dålig bildning) – till mig i brevet. För det var ju inte det enda felet heller. Bland faktafelen noterar jag bland annat att det ju inte enbart var EN granne som utsatte mig för sexuella trakasserier, utan TVÅ. Och att sparken kan man väl ändå inte få om man inte är anställd och betalar skatt?

Precis som en blogg är ett brev ju ofta baserat på känslor. Fakta kan vi snacka om när vi snackar om forskning. Jag tror att vi är många som behöver ett andningshål och att blogga om sina åsikter och känslor är både gratis och terapeutiskt. Dessutom ett bra sätt att skaffa sig nya och riktiga vänner på.

Var sak har sin tid – och det gäller också så kallade vänner som visade sig ha tomma baksidor, likt pappfigurer. Pappfigurer som inte tålde det minsta blåst utan att falla omkull – trots att de vände kappan efter vinden genom att skratta med åt vissa andra till dess de själva blev föremål för skratten. Då satte de skrattet i vrångstrupen och kallade mig Karlsson på taket. (Ja jisses så somliga har skrattat!) Platta pappfigurer, knappt tvådimensionella, utan substans, utan själar, utan mod att tala om varför

[…] folk började backa ur […]

Jag hittade ett fult brev i morse och det är det jag citerar ur. För att visa att jag har gått vidare. För att visa hur elaka folk kan vara. Elaka genom att varken säga vad man har gjort för ursprungligt fel eller genom att sprida saker sagda i förtroende vidare. Det är betydligt elakare, nämligen, att snacka bakom ryggen än att lyfta fram allt i det öppna ljuset. Men jag har lärt mig att folk är ljusskygga. Och tänk, jag har överlevt även detta!

↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔

Dagen är lite svagt bajsbrun idag. Jag tyckte att det var trist att se snöflingor singla ner i morse, trodde först inte att det var sant när Fästmön gav väderleksrapport. Vi tog sovmorgon. Anna börjar inte jobba förrän klockan 16. Härligt att ägna lång tid åt frukost och tidningsläsning – nu har vi ju var sin och slipper vänta på att den ena ska läsa klart lokalblaskans första del. Jag måste säga att jag gillar Dagens Nyheter! Det ÄR liksom en större tidning på alla sätt. Men den har ju inte de lokala nyheterna. Nyheter som man kan läsa på nätet. Ja, jag står faktiskt och överväger saker och ting…

Nu ska jag strax ringa en vän. Jag har noterat att hon är uppstigen! 😀

Read Full Post »