Ett inlägg om att sluta.
Min dag började i ilska. Ilskan blev till ledsenhet, som blev till saklighet, som blev till glad över omtänksamhet. Sen vändes allt upp-och-ner några gånger. Jag hade ändå ganska bra koll på känslorna och när jag förklarade och berättade ”allt” för en förtrogen kändes det bättre.
Men det förändrar ingenting. Jag tömde mitt ena kontor. Tog ner Nemi-strippen som jag satte upp första dan på det kontoret – för att varna mina korridorgrannar…
Grannarna från helvetet. Typiskt Nemi att gilla.
På morgonen svettades jag ut min ilska genom att rensa, senare släppte jag ut den genom att prata. När lunchen kom var jag rätt tömd. Jag tog min bok och gick till Thaistället – inte för sista gången, men för en av de sista gångerna. Det blir avslutningslunch där för min del på onsdag. Då är det nämligen kycklingspett med stans bästa jordnötssås på menyn. Och nej. Det blir bara jag som går dit. Ensam. Med min bok. Jag vill ha det så.
Kyckling med röd curry var en av dagens idag och den gjorde mig inte mindre svettig.
Idag var det kyckling i röd curry och den var ganska het. Satt och retade mig på en karl som höll på att snora hela tiden vi åt, men mot slutet av måltiden började även min näsa fukta sig. Fast jag snorade inte, utan jag snöt mig diskret med ryggen mot andra gäster.
Annars var det lugnt på Thaistället och det är ett annat skäl till att jag gillar att äta där. De andra lunchställena på jobbet är väldigt sorliga. Men tyvärr… säg den lycka som varar… Det kom in en familj som tycktes styras av de två barnen, båda i cirka sex – sjuårsåldern. Det ena barnet frågade åtta gånger – jag räknade…
Mamma, är inte det här jättestarkt?
Först den åttonde gången svarade mamman:
Det får du fråga henne om!
Gissningsvis menade hon en av kvinnorna som stod bakom disken. Ja, inte konstigt att barn blir gapiga och tjatiga när föräldrarna tar åtta gånger på sig att svara…
På eftermiddagen jobbade jag faktiskt. När kollegan ber så snällt kan man ju inte straffa denn*. Så jag tittade på en text, visade lite bildhantering och hjälpte till med en sida på webben.
Sen skaffade jag mig fyra nya kontakter på LinkedIn – bara så där, hepp! Eller inte riktigt… Jag skickade ut en liten påminnelse till en del som inte har svarat.
Fästmön har haft det riktigt tufft på sitt håll idag på jobbet. Det är märkligt att det finns folk som gästspelar ett kort tag och tror att de kan och vet allt om en verksamhet… Och skäms alla som har delat saker som ni inte har sett helheten av!
Jag trodde att Anna skulle uppskatta att få bli hämtad och hemkörd och det gjorde hon. Men tack vare att hon inte behövde stressa blev hon kvar och fick ett sista-minuten-uppdrag som drog ut på tiden. Jag ringde hem till Prinskorven för att kolla så att han levde och inte hade svultit ihjäl.
På väg till Himlen svängde vi in till ICA Solen och där hittade jag en påse av nånting som jag tror att vi båda skulle behöva idag…
Choklad i vilken form som helst fungerar som terapi på mig.
Anna skulle ställa sig vid spisen och röra i grytorna direkt och jag åkte hem till mig och packade upp en massa arbetsmaterial som jag inte tänker lämna efter mig. Det är otroligt klibbigt och jag har öppnat flera fönster i lägenheten. Det märks inte.
Nu blir det nog middag, det vill säga jordgubbar och kanske ett par knäckemackor på ballen*. Jag ska läsa ut min bok och laddar sen för att se filmen Pojktanten i kväll på SvT2 klockan 22.15.
I morgon ska jag upp till femte våningen och sitta av min sista dag där. Det är bara hemskt att det ska bli den sista där.
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 