Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tomas Bolme’

Ett inlägg om en film, baserad på en TV-serie från 1974. 


Kråkorna kraxar i slottets torn…
Fladdermusvingar på vinden…

Minns du texten? Eller är du inte lika gammal som jag? Texten är den till vinjetten för Huset Silfvercronas gåta, en TV-serie som gick 1974. Varje lördag som tolvåring bänkade jag mig framför TV1 (eller TV2…) för att se detta spännande. Fästmön, som ju är lite yngre än jag, var nog för liten för att få se serien. Därför blev det en blandad upplevelse för oss igår kväll när vi tryckte in den knappt tre timmar långa filmen i DVD-spelaren. Den har legat här sen 2008 och väntat på att bli avspelad…

Husets Silfvercronas gåta

Husets Silfvercronas gåta – spänning från 1974.


Lasse och Lisa är kusiner.
En sommar åker de till ett slott som Lasses pappa har ärvt. Med sig har de en man som tillsammans med Lasses pappa ska klura ut om det går att renovera slottet. På slottet bor tant Hedvig som sköter hushållet. Hon verkar kunna allt om slottets historia. Lasse läser en bok om några barn som reser i tiden och plötsligt en dag reser även han och Lisa i tiden. Första gången hamnar de i 1400-talet. Där ser de hur slottsherren har en skatt i en kista. Under de sex avsnitten letar de efter skatten – i olika tidsåldrar.

Ärligt talat tycker jag att den här TV-serien  fortfarande håller! Det socialistiska 70-talsbudskapet om herrar som har makten och bönder som sliter ont är övertydligt som alltid när Anders Linder och Tomas Bolme var inblandade vid den här tiden. Men det är spännande och det är samtidigt magiskt! Och lite kusligt… Meta Velander är fullkomligt lysande i rollen som tant Hedvig!

Det enda som väl kanske inte riktigt står sig idag är väl 70-talskläderna med utsvängda kostymbyxor och Lisas kortkorta klänning med knästrumpor (!) till (hon är väl i alla fall runt 17 -18 år…)

Det blir ett oväntat högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

En upplevelse som nästan inte kan återberättas! Så vill jag beskriva Steven Spielbergs Tintin som Fästmön och jag var och såg i kväll i 3D och med engelskt tal. (Vi trodde nämligen att det engelska talet skulle rädda oss från ungjä… barn, men icke!)


Tintin, tecknad fast ändå otecknad, i Steven Spielbergs tappning.

                                                                                                                                                            Den här filmen är både spännande och rolig redan från början, precis som man vill att Tintin ska vara. För när man inte längre får höra Tomas Bolme som Tintins röst, kan man lika gärna höra Jamie Bell. I den här filmen träffas Tintin och kapten Haddock för första gången. Det handlar om Rackham den Rödes skatt, en skatt som egentligen tillhörde kapten Haddocks förfader Haddoque.


Kapten Haddoque? Nej, Anna i 3D-brillor.

                                                                                                                                                                 Det var en riktigt häftig upplevelse att se filmen i 3D! Fast brillorna kunde ju ha varit lite snyggare – och lite mindre. De stack liksom ut långt bak på sidorna… Vidare tycker jag att det är extremt snålt av SF att ta 30 kronor betalt för att det är en 3D-film, när man som jag kommer med ett biopresentkort. Ett presentkort ska motsvara en biljett för en film – utan att man ska behöva betala nåt extra. Det står på biljetten. Dåligt!!!


Snålt av SF att ta ut 30 kronor trots att jag hade ett presentkort!

                                                                                                                                                            Jag tycker att 130 kronor är väldigt mycket för en biofilm som för övrigt redan finns att köpa på DVD. Men jag tycker filmen i sig är mycket sevärd och ångrar inte kvällens biobesök, även om det har sina fördelar, ibland, att titta hemma i TV-soffan. Till höger om Anna placerade sig nämligen en (helg?)pappa med sitt högst treåriga barn. VA?! Det var elvaårsgräns för filmen! Ungen satt och sparkade hela tiden så sätena gungade och efter en kvart ville han gå. Tacka 17 för det, en svensk unge på tre år fattar väl inte ett ord engelska?! Filmen var alldeles för läskig, dessutom, så jag förstår mycket väl att pojken ville gå. Har inte biopersonalen nån funktion att förhindra sånt här???

Förutom barnet var det otroligt störande med allt prasslande av godispapper och popcorndoften låg flottig över våra huvuden. Men samtidigt… Det är mysigt att gå på bio och sitta och hålla handen. Och betydligt häftigare ljud och bild än där hemma!..

För publiken, biljettpriset och snåla SF: IG, för filmen: MVG!

Read Full Post »