Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘titel’

Ett inlägg om en bok.


 

Öppnas i händelse av min dödI januari nätshoppade jag ett gäng pocketböcker. En par av dessa var böcker som hamnat på topplistor. Nu har jag läst en av dem, Liane Moriartys bok Öppnas i händelse av min död. Men det var rätt idiotiskt av mig att köpa just den eftersom den faktiskt redan fanns i familjen

Boken cirkulerar kring det titeln säger – ett brev. Den perfekta Cecilia går upp på vinden för att leta efter en sten från Berlinmuren. Av en slump hittar hon ett brev från sin man. Brevet är adresserat till henne, med tillägget

Öppnas i händelse av min död.

Problemet är bara att Cecilias man inte är död. Och hur ska hon göra nu? Samtidigt får vi läsare följa ett par andra familjers öden. Människor och öden som hänger ihop med det där förbaskade brevet Cecilia hittar. Och den unga Janie, som hittades mördad för många år sen.

Den här bestsellern är en sorts feelbadroman, om en nu får uttrycka sig så illa. Det är en bok som handlar om

om.

Du vet, om om inte var, då… Jag tycker att den börjar otroligt rörigt, från flera olika håll. Men författaren driver skickligt historien framåt och väver samman människorna i persongalleriet. Slutet är kanske inte jätteöverraskande, men det är ändå väldigt tänkvärt. Trots att en central händelse i boken är ett mord är detta inte nån deckare utan snarare en relationsroman. Författaren är från Australien och jag blev aningen förvirrad när det talades om höst trots att det är påsktid i boken…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Min kamp 1I början på sommaren kastade Återbruket här i Uppsala böcker alldeles gratis på sina kunder. En av dem jag ryckte åt mig var första delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det har pratats och tyckts en hel del om Min kamp-böckerna, men som vanligt ville jag läsa själv först och tycka sen, oberoende av vad andra har för åsikter. Jag reagerade naturligtvis direkt på bokens titel och kände ett ganska stort obehag. Varför väljer man att kalla en serie självbiografiska böcker för detta som ju associerar till ett visst annat litterärt verk (som jag aldrig skulle ta i mina händer, för övrigt)?

Det är en liten tegelsten jag har läst. Författaren beskriver här sin barn- och ungdomstid och sin familj, med en del fokus på fadern. I bokens andra hälft berättar han om faderns död och hur han och brodern Yngve städar upp efter sin pappa. Pappan har då tillbringat sina sista år i livet hos sin mamma, sönernas farmor. Där har han i princip ägnat sig åt att dricka ihjäl sig.

Ja det är ingen munter historia, detta. En kan störa sig på detaljrikedomen i berättelsen bitvis, men samtidigt inser jag att detta gör en stor del av boken. Läsaren får liksom veta ”allt” – författaren väjer inte för det obehagliga eller äckliga, såsom avföring, blod med mera. Jag berörs av boken, framför allt dess andra hälft. Det är rörande att läsa hur de vuxna sönerna städar efter sin pappa och hur de hanterar farmodern som blivit lite… märklig. Faktum är att jag troligtvis läser ytterligare en del i serien om jag kan komma över den till ett rimligt pris.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare ett citerande inlägg.


 

Dödens bok borde ha titeln Citatens bokJag har hittat ytterligare några rader som är tänkvärda – även om jag inte tänker exakt just så som i citatet:

[…] Han gav mig ett exemplar och skrev en smickrande dedikation, som jag lät Emerald se i hopp om att hennes låga uppfattning om mig skulle ändras något, men hon verkade inte bli imponerad. Jag kan inte säga att jag klandrade henne för det. Författare ger bort böcker på samma sätt som knarkkungar ger bort kokain i hopp om att lägga grunden till ett dyrt missbruk. […]

Kaaatooosch, kaaatooosch, liksom…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

snögunga

Det är inga ungar ute om eftermiddagarna och kvällarna och gungar.

Dagens citat hittar jag i UppsalaTidningen (<== lika trist webbplats som dess ägare lokalblaskan). Det är Susanne Limström, kvartersvärd på Uppsalahem, som säger följande apropå att Uppsalahem, tillsammans med hyresgäster, har samlat bostadsområdet Tuna backars historia i en bok:

[…] Vi fick höra att vaktmästaren gick runt till alla och önskade god jul, men samtidigt kom med pekpinnar om exempelvis hur man skulle piska mattorna på rätt sätt. Och att gungorna låstes fast klockan åtta på kvällen för att ingen skulle bli störd. Alla dörrar var olåsta och ungarna sprang ut och in hur som helst, […]


Det där med hänsyn 
kunde de uppenbarligen stava till förr i tiden. Fast klockan åtta på kvällen… Samtidigt, idag sitter alla ungar en och en vid sina datorer och umgås i cyberspace efter skolan. Det är ingen unge ute om eftermiddagarna och kvällarna.

Tyvärr är det bara de boende i Tuna backar som har fått boken av Uppsalahem. Andra får köpa boken, vars titel inte nämns i artikeln.


Fakta: 

  • Efter andra världskriget var det bostadsbrist.
  • Tuna backar blev ett modernt byggprojekt och en förebild för resten av Sverige.
  • Gunnar Leche var stadsarkitekt här i Uppsala.
  • Gårdarna byggdes mot sydväst så att det gick att njuta av eftermiddagens sol och ljus och Fyrisån.
  • Det byggdes totalt 628 lägenheter för 2 000 personer i olika storlekar. Tanken var att människor från olika samhällsklasser skulle kunna bo i samma bostadsområde.

Källa: UppsalaTidningen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Dödlig åtråErotisk deckare… Kan det verkligen vara nåt för mig? Jo deckare gillar jag ju, erotik också. Men det senare gör mig så ofantligt generad – även om jag ”inmundigar” det i min ensamhet. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på Susanne Ahlenius debutbok Dödlig åtrå (utgiven 2014 på Hoi förlag). Detta uppfattade författaren och var så vänlig att hon sände mig ett exemplar med en hälsning på försättsbladet. En hälsning där hon målat röda hjärtan, en symbol som återkommer i boken och som gjorde mig lite nervös när jag senare under läsningen påmindes om hälsningen…

Alice Wiklund är en ung polis som jobbar på Rikskrim i Stockholm. En dag får hon chansen att åka till England och jobba vid Scotland Yard. Fallet hon ska jobba med handlar om en seriemördare. Det är en otäck person som kidnappar unga och ganska framgångsrika kvinnor. Han håller dem vid liv ett tag och utnyttjar dem sexuellt innan han dödar dem. Offren lämnar han märkta med en sorts kärleksförklaring. Dessutom skriver han till polisen Tyler, som blir Alice kollega. Jakten på mördaren är spännande i sig, men minst lika spännande är den mystiske bartendern på kvarterspuben – tycker Alice, i alla fall.

Självklart vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, men författaren har jobbat med några få och väldigt tydliga symboler – röda hjärtan och röda scarves. Den senare symbolen får mig att tänka på Maria Langs debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (och det är inte dåligt!). Annars är det inte mycket som påminner om Langs ofta ganska ”snälla” mord. Den här mördaren är förslagen, manipulativ och väldigt… skruvad.

Dödlig åtrå börjar aningen trevande, tycker jag. Meningarna är väldigt långa och ibland upprepas ord på ett lite irriterande sätt. Nåt korrekturfel ser jag också. Vidare hänger jag upp mig på att en professor stoppar en glasögonbåge i käften – det han stoppar i sin mun är troligen en glasögonskalm (en båge lär knappast få plats ens i en väldigt stor trut). Inte heller är det trovärdigt med en engelsman som inte vill ha nåt i sitt te (varken mjölk eller socker). Men var lugn – boken blir väldigt bra! Susanne Ahlenius lyckas bygga upp en spänning som håller fullt ut. Den kommer visserligen inte till mig förrän jag har läst två tredjedelar av boken, men den kommer. Och då blir det riktigt ruskigt!

Ytterligare pluspoäng får författaren där hon skriver dialog som sker på engelska men som återges på svenska. Jag kan nästan se dialogen framför mig på engelska. Och det är mycket bra språkligt sett! Vidare gillar jag bindningen vars omslag består av mjuk pärm med flikar, så kallat flexband. Inlagans lätt gultonade papper gillar mina ögon.

Jag tror att Susanne Ahlenius lär vara med i kampen om titeln Ny svensk deckardrottning de kommande åren. (Med kortare meningslängd!) Nu väntar jag med otåligt på Alice nästa uppdrag.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Tack för boken, Susanne Ahlenius!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett firande och vilande inlägg.


 

Elias 13

Vår tonåring.

Idag firar somliga Harry Potters födelsedag. Jag firade killen i förra inlägget i stället. Tänk att han nu har blivit 13 år. Tonåring…  En massa som händer i kroppen, på både in- och utsidan. Just nu läser jag Laura Palmers hemliga dagbok. Hon börjar skriva den som tolvåring, men redan då sker en massa saker som en på sätt och vis vill skydda barnen för. Fast de måste ju få göra sina misstag, de måste ju få prova. Och yngste bonussonen är än så länge ganska… försiktig av sig. Vad jag vet… Jag vet nog inte allt, förstås. Det jag vet är det jag ser – han har vuxit så snabbt på längden att vi vuxna runt omkring honom snart är kortare. Hur den lille pojken i förra inlägget ser ut just idag kan du se här ovan. Jag har hans tillstånd att lägga ut bilden.

Som vanligt får en en massa gott när en kommer till Himlen. Elias mormor hade med sig hallon från Slottsträdgården och Fästmön hade bland annat gjort chokladbollar – på smör. Vad hade jag gjort? Köpt tårtbottnar. Det var därför jag var tvungen att ta två bitar… (Sämsta ursäkten, eller?)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Många paket blev det och blommor. Pengar och en halskedja, choklad och spel samt både hårda och några mjuka paket. Jorå, det stod faktiskt kläder på önskelistan! Morfar, pappa, mormor, L och jag tyckte nog ändå att det var lite svårt att hitta på grejor, men vi fikade gärna i alla fall. Även storebror och äldsta storasyster var med samt mamma, förstås, som hade ordnat allt så fint.

Blommor från Slottsträdgården

Mormor och L hade med sig blommor också från Slottsträdgården.


Eventuellt ska jag hjälpa Annas snälla mamma och L 
med lite datorgrejor nästa vecka. Och så ska jag låna ut en bok, för Annas snälla mamma och jag har fått en gemensam favoritförfattare i Jojo Moyes. Det vi var överens om att vi gillar bäst är att författaren varierar sig så i sina berättelser.

I kväll bjuder pappa på grillning, men jag åkte hem till mitt för att tvätta, vila och ladda inför morgondagen. Jag bävar för folkmassorna, men jag hoppas att de dallrande nerverna kommer i ordning. För tillfället känner jag mig lite som den vissnade orkidéblomman som hade trillat av pinn stängeln.

Gul orkidéblomma

En blomma på min gula orkidé hade trillat av pinn stängeln.


Idag är det mer än tre månader sen
jag själv fyllde år. Men faktum är att det låg ett stort paket intryckt i min postbox. (Varför gör brevbäraren så? Boxen gick nästan inte att öppna eftersom posten blockerade låset.) Det gick emellertid väl och jag kunde glädjas åt paketet.

Paket

Ett stort  paket låg intryckt i min postbox.


Innehållet är förstås ännu mer spännande 
än själva paketet. Det är en bok jag har fått för recension av Kim M. Kimselius! Jag anmälde mitt intresse att recensera boken strax före sommaren, men eftersom jag inget hörde trodde jag att det var några andra som fått chansen. Därför blev jag glatt överraskad idag att få den här boken:

Att hitta glädje i skrivandet

Att hitta glädje i skrivandet heter boken jag ska recensera.


Den här boken ser jag fram emot att både läsa och recensera. 
Jag har faktiskt tappat glädjen i skrivandet just nu, det är mera som nåt jag bara måste göra (ungefär som ätaskitasova). Förhoppningsvis får jag inte bara en läsupplevelse här utan också lite pepp – samtidigt som självkänslan höjs nån centimeter för att jag blev en av de utvalda som får recensera boken. Två månader har jag på mig, men jag tänker börja läsa boken direkt efter min bok på gång just nu. Faktum är att jag gillade omslaget så mycket – och omslag och form är också nåt jag tittar på när jag recenserar! – att jag funderar över om min egen nästa bok inte ska få den här titeln:

With a touch of orange

Vacker titel på en bok, va?


Nej, nu måste jag packa 
innan jag fixar käk och försöker få ordning på insidan. Jag börjar väl med att stoppa ner denna i min ryggsäck…

 Regnbågsfluga

Regnbågsflugan behövs till morgondagens paraderande.


Ha en fin fredagskväll!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om troll och inre och yttre resor.


 

Man brukar säga att man inte ska göda troll på internet. Jag försöker låta bli, för jag tycker bara att de på ren svenska är så korkade. Dessutom är de fega eftersom de inte vågar stå för vem de är.

Do not feed the troll


I cyberspace har jag också nick.
Ett av dem ser du i titeln på den här bloggen. Ändå har jag aldrig dolt vem jag är – jag la tidigt ut bilder på mig själv. Och med den headerbild jag har just nu kan den normalbegåvade räkna ut ett och annat.

väntrumsvägg

Men tro det eller ej, det finns andra sorters troll på nätet än de flänga. När jag började twittra hösten 2010 var Trolluggla den första som vänligt hälsade mig välkommen. Genom åren har vi följt varandra, understundom främst på avstånd. Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi bor ganska nära varandra. Kanske handlar det om att vi är olika som personer och i somt har divergerande åsikter (jag kommer inte på nån just nu, men…). Trots detta har jag alltid har hyst den största beundran för Trolluggla som modigt står upp för sina åsikter utan att bli nedslagen av internettroll och annat oknytt. Ofta har Trolluggla stått ganska ensam också. Det känner jag igen från mitt eget liv och därför har jag helt klart tonat ner min ursprungliga kaxighet.

Vänlighet och mod, det är fina egenskaper hos en människa. Därför var det med bestörtning jag läste att Trolluggla har drabbats av det jag här på bloggen benämner Stora C. Men mod, är som sagt en av Trollugglas egenskaper. Därför kan du och jag och vem som helst följa hennes nyligen påbörjade trollresa. Så modig var inte jag när jag drabbades av lilla c, jag skrev bakom lösen. Sjukdom är nånting väldigt intimt och djupt personligt. Jag orkade inte få besök av internettroll i mitt sjukrum. Trolluggla vågar. Och nu ska jag följa hennes resa. Det kan du också göra genom att läsa bloggen TrollresanOrd i sig kan inte läka cancer. Men dina ord och mina ord i kommentarer kan ingjuta kraft och ännu mer mod i den här tuffa kvinnan. Hon som är mamma, farmor, svärmor och matte och som behövs i många år till.

Rött lönnlöv bland gröna i träd


Jag gillar inte uttrycket fuck cancer,
men drabbas man av Stora C får man svära hur mycket man vill. Från mitt håll kommer i stället Grynets ord till små och stora tjejer, jag tror att de funkar här också, Trolluggla:

Ta ingen skit!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »