Vecka 43: Bulle och Balle

Ett inlägg om den Tofflianska veckans höjdpunkter och dalar.

Torsdag och som vanligt dags att lyfta fram bra prylar (Bulle) respektive mindre bra prylar (Balle som i… inte balkong). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Bulle

• Vännen som hade tid att prata och som fick mig att lyssna (Du vet själv vem du är!)
• Cattis, FEM, Gunilla och alla andra härliga snuskor!
• Vännen Inger (som skickade så fina blommor när jag verkligen behövde få känna mig lite uppskattad!)
• Ett herrans liv (Fasen vad jag skrattar åt prällen!!!)
• Augustpriset (Spännande nomineringar!)

Balle

• Rökare som faller till föga för sin last utanför entréer (Gå nån annanstans, tack!)
• Kyla (Usch, nej, vill inte vinter!!!)
• Så kallade bekanta som är som löv och inte diamanter
• Känslan av att misslyckas (Den måste jag ta mig förbi!)
• Människor som inte kan ta en tillsägelse utan att jävlas tusenfalt i stället för att bara acceptera (Grow up!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Gifte vi oss?

Igår var det 357 par som drop-in-gifte sig på Skansen i Stockholm. Var vi ett av dem? Kolla nedan får du se!!!

Jag tog bussen in till stan. Ensam. Det gick bra, jag hade min bok med mig och blev bara lite irriterad på ett gäng unga killar som satte sig på olika ställen i bussen och skrek åt varandra. Som för att tala om

Här finns vi och vi kan låta högt!

Barnsligt. Fästmön åkte från jobbet. Medan jag inväntade henne glodde jag på begagnade DVD-filmer. Plötsligt stod hon bakom mig…

Vi hade inte många ärenden på stan, men skor skulle Elias få och det hittade vi. Sen kikade vi på lite kläder till oss själva också. Den här übersnigga pajaskostymen fastnade jag för, som du säkert förstår:

Übersnigg pajaskostym, nåt att gifta sig i?

Anna, däremot, fick syn på den vackraste huvudbonaden i hela världen.

Anna står upp för Sverige i sin brudkrona?

Vi sprang lite kors och tvärs och äntligen blev det tillfälle för mig att använda glassogrammet jag hade fått av snälla Syster Dyster för nästan ett år sen… Det var bara veckor tills det skulle frysa inne. Det blev en härlig Magnum Mandel, TACK!

Glassogrammet från Syster Dyster var nästan ett år gammalt…

Det här med CCS fotcreme tycks vara svårt. Endast ett apotek av tre för den, men till sist lyckades jag hitta den. Anna köpte en tub också. Och på väg till nästa rastställe passade jag på att inhandla en burk bodybutter också. Där har man tagit bort texten på locken och ersatt den med pictogram. Som om jag inte skulle begripa varken engelska eller franska. Hmpfff!.. 👿

Bodybutter med pictogram från Bodyshop samt fotcreme från CCS, inhandlat på apoteket Uplands Vapen.

Därpå styrde vi stegen till min vän Greken på Storken för nu var vi kaffesugna. Och sugna på nåt litet till. Medan Anna stod och valde bland alla läckerbitar köade jag till toa. Vid ett bord intill träffade jag två gamla bekantingar som jag hälsade på. Det blev inte tredje gradens förhör, men väl 20 frågor. Svaren, gissar jag, levereras direkt till Uppsalas största skvallerkärring. Men det skiter jag i för jag har inget att dölja.

Vi fick plats på uteserveringen. Jag tog en bulle. Den var stor.

En stor bulle.

Anna tog en kolakaka med såna där frön i som ser ut som torkade snorkråkor. Den var också stor. Vi delade på allt. Varje bullhalva blev ändå som två normalstora bullar…

Kaka och bulle – ska det fikas så ska det!

Vi strosade lite i stan, men affärerna började vid det här laget stänga. Det blev en liten titt bland böckerna i bokstånden vid ån samt en tur in till en affär med svindyra designprylar. På båda ställena var det irriterande ungar som var i vägen. Funderade på om jag skulle ta upp ett annat handarbete än att sticka, eftersom jag fortfarande är osäker på hur man slutar…

Broderi, kanske?

Vid det här laget hade jag jätteont i min vänstra häl, så vi hasade upp till Åkanten där vi tog en vätskepaus. Där satt vi och försökte klura ut somligas släktförhållanden och jag förfasade mig över en tjock bak som knappt doldes av en kavaj. Inte sniggt.

Mörkerrädsla på Åkanten? Lamporna var tända fast det bara var eftermiddag.

Åkanten har stans mysigaste läge, men tyvärr räcker det inte med mysigt läge och det goda rykte krogen en gång hade. En ung man fjantar runt i kavaj och låtsas vuxen. Som besökare känner man sig nästan som en unge när man vid ingången tvingas vänta på lov från kavajmannen att få sätta sig nånstans. Herregud, det är en uteservering, inte en Guide Michelin-restaurang! Ett annat sällskap fick för övrigt tillsägelse (!) om att barnen som var med inte fick äta sitt medhavda lördagsgodis eftersom detta inte var inköpt på stället. Maj gadd!!!

Nä… vi tog tåget till… Annso, av alla människor! Fast vi skulle till Gary. Eller vi var hos Gary men den lilla fågeln var utflugen på semester. I Annsos vård kände vi oss emellertid trygga och kunde äta upp det presentkort jag fick till födelsedagen av fakultetskollegorna! TACK, RARINGAR!

Vi tog tåget till… Annso. Fast Gary.

Vi hittade ett bord där storbilds-TV:n tack och lov var skymd. Jag menar, hade vi velat se SPORT *får kräkreflexer* hade vi ju kunnat göra det hemma och inte på krogen. Medan vi studerade menyn tog vi var sin öl. Jag tog en flaska Sol med en limeklyfta i. Detta öl ska inte hällas upp i nåt glas utan halsas!

Sol på flaska ska halsas.

Anna avnjöt ett tjeckiskt öl med en massa konsonanter i. Ja, inte i ölet i sig, alltså, utan i ölets namn.

Öl med många konsonanter.

Öllistan innehöll för övrigt en mängd lustiga sorter som jag inte har hört talas om. Kolla bara!

Lustiga ölsorter.

Jag tänker inte besvära dig med en massa matbilder den här gången, men jag kan säga att menyn var härligt somrig! Man fick välja vad man ville ha grillat – kött, fisk, vegetariskt. Därtill kunde få pommes frites samt en härlig buffé med potatissallader, pastasallader, grönsaker, såser med mera. Suveränt gott! Vi skippade pommesen och försåg oss av buffén till våra grillade kycklingfiléer. Vårt sällskap till maten blev självaste… Paul Newman!..

Newmans eget vin drack vi till maten.

När allt var uppätet och urdrucket tackade vi för oss och sprang (!) till bussen hem. Så nej… Vi gifte oss INTE på Skansen igår.

Read Full Post »

Tumult, trivsel, skallebank och blå himmel

En salig blandning kan man säga har inlett min dag. Av nån anledning har några trista typer valt att ge det största sovrummet till ett av sina barn. Rummet ligger precis i anstlutning till mitt. Jag kan ju naturligtvis inte förstå hur man väljer att göra detta och i stället tränga ihop sig två vuxna och ett litet barn i ett mindre sovrum, men det är deras val. Hur som helst får detta barnrum naturligtvis konsekvenser för den som bor i en lägenhet intill.

Det är inte kul att bli väckt när man har sovmorgon (en av två per vecka som jag har numera) av ungar som skriker och lever rullan, ett riktigt tumult var det, med start nånstans mellan klockan sju och halv åtta. Jag vaknade till detta oljud med skallebank och klåda i öronen.  Skallen fick en Ipren, öronen har kliat som tusan, men det verkar inte vara eksem eller nåt. Det var väl bara allergi mot oljuden nedanför. Som grädde på moset släppte nån ut sin unge på ett sånt där fordon med hårda plastjhjul kvart i nio. Jag tror att Fästmön har kallat det Bobbycar. Ungen åkte naturligtvis runt gräsmattan på framsidan – där det är asfalt. Det sprakade i mitt huvud, kan jag säga… Och då hade ju redan insett det fåfänga i att försöka få en lugn morgon, så jag var uppe. Gissade att föräldrarna inte orkade ha barnet ifråga inomhus längre. Så praktiskt att det kan väsnas utomhus i stället.

Inget av mina favoritfordon, inte på asfalt, i alla fall.

                                                                                                                                                             Det är intressant att skrattande män blir vräkta för att det är nåt kul på TV, men föräldrar som låter sina småttingar rasa tidiga helgmorgnar får man inte ens framföra åsikter till om detta till föräldrarna. Då är man en surkärring och gnällspik och föräldrarna slutar hälsa. Jag har gett upp för länge sen. Och kanske är morgonen ett straff för att jag tittade på TV i sovrummet fram till midnatt i natt – med låg volym. Och jag skrattade inte. Jag sov. Jag var utmattad efter att ha lyssnat på tre ungars, den ena bor  i ovan nämnda barnrum, skriktävlingar på tennisbanan igår kväll. Tänk dig, tre ungar som bara skriker rakt ut. Men då fick tydligen även en av föräldrarna nog och det var första gången jag hörde en tillsägelse offentligt. Till det egna barnet. Annars har samma förälder varit hur snabb som helst att ge andra barn tillsägelse när de skriker på baksidan… Det egna barnet har fått skrika hur mycket det har velat.

När jag har dött ska jag komma tillbaka till dig och spöka genom din TV! Moahahahahaaaa……….

                                                                                                                                                               Länge sen var det för resten som jag trivdes här där jag bor. Under min svåra tid har jag, som alltid, försökt hålla hårt om en fast punkt i tillvaron, ofta min lägenhet. Jag hoppas att jag kan släppa det hårda greppet snart.

Himlen är lovande blå idag och vad jag förstår ska den så vara även i morgon. Det kanske blir en tur i svampskogen, dårå. Jag behöver verkligen frisk luft och ljus, det har varit några riktigt trista gråvädersveckor på sista tiden! Åker ut till Förorten vid lunchtid, gissar jag. Det är lite skönt att inte behöva stressa iväg en morgon, så jag tar det lite piano.

Mina stackars krukväxter har jag försummat sen jag började ”jobba”, men idag har de fått sig rejäla slurkar. Till och med kaktussamlingen har fått några droppar. Visst är det för resten smart att ha en kaktussamling i gästrummet? Gästerna stannar inte så länge… 😉

Nu blir det lite sedvanliga morgonbestyr innan avfärd. Lokalblaskan var så tjock att den nästan inte hade gått att vika i tidningshållaren utanför ytterdörren. Gissar att den emellertid inte är full av spännande nyheter utan bara reklam, trist nog. Jag har haft lokalblaskan i bortåt 25 år nu. Hade guldkort som DLF* snodde för mig för några år sen. Men jag hade inte så stor nytta av kortet, så det gör inget. Det här året är nog första gången jag har övervägt att inte fortsätta min prenumeration på tidningen. Jag tycker att den har blivit så tunn och innehållslös, reklamen tar över. Och kulturdelen är trist och tråkig. Samma personer skriver om samma företeelser på samma sätt, ungefär. Det blir inte intressant i längden.

Nu ska den superintressanta Tofflan fylla på sin tomma javamugg och i alla fall bläddra igenom tidningen. Det kan ju stå nåt intressant i den. Alla tjatar om Bokmässan just nu och jag blir bara irriterad eftersom jag inte har möjlighet att vara där.

                                                                                                                                                             *DLF = Den Lille Fjanten, en samling otrevliga personer i ett annat liv

Read Full Post »