Sista april, bärsärskagång och förtvivlan

Ett lite tungt inlägg.

---

 

April vid Fyrisån – men inte Sista april. Då är här fullt av fyllisar och forsränningsflottar.

I morgon är det Sista april här i Uppsala. Tack och lov ligger New Village inte i centrala stan, för där brukar råda krigstillstånd en sån dag. Jag minns min förrförrförrförrförra arbetsplats mitt i centrum. Det var nästan omöjligt att telefonera en Sista april. Den man pratade med i andra änden trodde att man befann sig i ett krigshärjat land. Jag är så glad att jag slipper såväl krig som Sista april – och min förrförrförrförrförra arbetsplats!

Fästmön mår bättre, men är fortfarande klen. Jag har därför åtagit mig att storhandla. Till helgen kommer de två yngsta hem. Yngsta bonusdottern med kille kommer på middag på lördag. Det ska bli så roligt att träffas igen, det var några månader sen sist. Yngsta bonussonen träffade jag ju i söndags, men det är alltid mysigt att träffa honom också.

Anna och jag ska inte ut och festa i morgon. Jag ska handla hem lite gott att äta i stället. Det blir matjessill med potatis, gräddfil och gräslök mitt på dan och räkor och vitt vin till kvällen. Den 1 maj, det vill säga på fredag, kan Anna inte vara hemma från jobbet längre. Hon inleder sin friskskrivning med en lång dags arbetspass. Skönt sen att hon är ledig lördag och söndag.

En fördel med att vara arbetssökande är att man inte behöver ha dåligt samvete gentemot kollegor eller arbetsgivare när man är sjuk. Det ser jag på Anna att hon har – trots att hon har varit så himla sjuk. Men det är en pressad situation på hennes jobb och det finns uppenbarligen inte så gott om vikarier att ringa in. Jag tror att de har ringt från jobbet nästan varje dag för att höra när hon kommer tillbaka i tjänst.

Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet…

Men att inte ha nåt jobb och vara sjuk kan i stället innebära att ingen saknar en alls. Man kan ligga hemma och ruttna i värsta fall utan att nån bryr sig. Det är jobbigt att tänka på, nästan för svårt. Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet, ett ställe vi hör till tack vare våra kompetenser.

Ibland är tillvaron för tung för många. Häromdan läste jag om en ung man som gått bärsärkagång på Arbetsförmedlingen på en av länets orter. Han hade gått dit för att diskutera sin ersättning. Sen hade han blivit arg och slagit sönder saker. För detta dömdes han till dagsböter. Jag undrar hur han ska kunna betala dem… Jag försvarar inte mannens beteende – varken våld eller att slå sönder saker hjälper. Men jag förstår så väl hans förtvivlan, den bor även i mig vissa dar. Det enda man vill är att jobba, men… Med de regler vi har idag är det i princip omöjligt att jobba ens lite grann om man skulle kunna. På sätt och vis är det OK att ersättning ryker från den lilla a-kassan, men att ersättningsdagar också ryker för en timmes jobb, det känns inte OK! Så det är ju inte så konstigt om det finns arbetssökande som jobbar svart för struntpengar. Jag tycker inte att svartjobb är OK, jag tycker att man ska göra rätt för sig och betala skatt. Men ibland har nöden ingen lag. Själv är jag tacksam att jag inte är där riktigt än.

Den gula orkidén från A sätter lite färg på en annars ganska grå dag.

Det här inlägget har jag skrivit medan jag har väntat på ett telefonsamtal. Ja, jag väntar på flera telefonsamtal men just detta har jag väntat på i ungefär två timmar nu. Under tiden har jag inte bara skrivit, jag har surfat runt på nätet och försökt ta till mig lite nyheter. Dagens största hittills tycks vara att man från och med den 1 november inte längre ska kunna köpa Alvedon i sin livsmedelsbutik. Skälet är att flera unga tjejer, framför allt, har försökt skada sig själva med Alvedon. Dumt på många sätt, tycker jag, som en gång i min ungdom inte dog av 75 Sobril och en förpackning insomningstabletter. Frågan är hur långt vi kan skydda de unga. Jag menar, så länge det inte ens finns staket vid järnvägsspåret i Gamla Uppsala, så…

Den här dan är lite grå och lite tung. Jag har i alla fall en helt underbar gul orkidé att titta på. Den gör dan lite mer färggrann. Men vad gör DU för att sätta färg på DIN dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad – och kanske inspirerad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Semesterfredag

Ett inlägg om ledighet.

Idag är det fredag, vardag och jag har semester. Det är den sjunde dan i rad jag är ledig, för jag var ju ledig förra helgen också. Jag har verkligen, verkligen försökt att slappa och vila – emellanåt. Bara denna lyx att få läsa böcker och äta gott, sitta en stund vid datorn och… Nej, jag blir avbruten ganska friskt, men ändå. Jag har försökt att vila. När jag tänker på jobbet får jag ont i huvet. När jag läser jobbmejl får jag ont i magen. Så idag har jag inte läst några jobbmejl.

Nä, fråga inget.

Det får vänta, jobbet, tills måndag. Då jobbar vi femtimmarsdag och jag ska jobba på distans, hemifrån. Jag tänkte sätta upp jobbdatorn vid min ände av matsalsbordet. Och tjänstemobilen får vara påslagen mellan klockan åtta och 13. Sen stängs maskineriet ner igen för nyår.

Idag ska jag ut och försöka fiska kräftor till nyår innan jag hämtar Fästmön från jobbet när hon slutar klockan 14. Det blir ICA Heidan som får ett besök, för Tokerians kräftor var slut.

Jag klev upp vid tio idag. Då hade jag legat och läst Lyckliga gatan en god stund i sängen. Boken är både otäck och spännande – och framför allt lättläst. Mamma vaknade nog när jag stökade lite försynt. Hade tvätt att vika och lägga in i lådor. Disken från igår plockade jag förstås inte undan förrän mamma var uppstigen, det slamrar ju lite.

Ska se om jag får tag i Annas snälla mamma idag för att tacka för julklappen. Det var så roligt att få nånting oväntat och nånting fint, dessutom! Sen låg det ju en chokladask med i paketet och det gjorde ju inte heller ont, så att säga.

Keramikplattan från Annas snälla mamma och L.

Mamma hade tänkt gå över till Tokerian på egen hand idag och jag hade tänkt tvätta bilen. Dessvärre sätter vädret stopp för detta. Det har regnat hela natten och det regnar fortfarande. Såg på appen att det ska vara sånt här väder fram till nyårsafton – då får vi snö. Men på nyårsdagen är det regn igen.

Det blir ett stilla nyårsfirande för min del här i New Village med mamma. Det känns konstigt att inte fira med min älskade, men hon ska både jobba och vara med sina vuxna barn. Och jag är ju med mamma.

På söndag är vi bortbjudna på fika på eftermiddagen. Jag får med mig både mamma och Anna och det ska bli kul. Min nästanbror och hans fru är så himla gulliga!

Den 2 januari börjar jag pendla till jobbet igen. Det känns skönt med en mjukstart och bara två arbetsdagar till att börja med. Intranätredaktören, som har varit långtidssjukskriven, kommer nog tillbaka i tjänst då också och det ska bli trevligt att träffas. Dessutom blir det lite skönt att bara få göra en persons jobb framöver och inte två…

Riksfärdtjänsten kommer på lördag före trettondagsafton nån gång och hämtar mamma. För min del blir det städning sen den helgen och så äntligen, en helt ledig dag på måndagen – trettondagen. Och faktum är att Anna är ledig den dan också, så vi kanske kan hitta på nåt tillsammans bara vi två.

Vad händer hos dig framöver???

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i kvarten: Tack, ni gjorde mina dagar!

Häromdan mötte jag en person i en jobbkorridor som undrade hur det var med min hälsa. Jag tackade och sa att det har varit tufft, men nu är jag frisk. Då säger personen:

Bra! Jag tycker nämligen att det är så viktigt att ha en kommunikatör här på institutionen! Kommunikationsfrågor borde prioriteras! Jag är glad att du är tillbaka i tjänst.

Jag blev själv inte bara glad utan också så rörd att jag nästan fällde en tår, men jag behärskade mig. Tog i stället orden till mig och gömde dem i mitt hjärta. Tackade igen och sa att orden gladde mig. Gladde… Gjorde mig överlycklig!

Idag mötte jag en annan person, i en annan jobbkorridor. På snabb engelska hasplade personen ur sig (jag har försökt översätta):

Jag vet inte hur länge du är kvar här och hur upptagen du är, men vi skulle vilja ta med dig som kommunikatör och kommunikationsinsatser i en ansökan vi ska skriva. Skulle det vara OK för dig?

Inte vet jag riktigt vad jag svarade, jag blev väldigt paff. Redogjorde för att jag ju är här till och med den 31 mars och sen vet jag inte. Men självklart tackade jag och svarade

Gärna!

Nu är ju ansökningar för forskningsmedel ett lotteri, som personen uttryckte det i nästa mening, och detta ger inga som helst garantier för fortsatt arbete. Men ändå. Jag blev glad för jag kände mig behövd och efterfrågad. Igen. Två personer på mindre än en vecka vill ha mig med i gänget.

Livet är kort.

Read Full Post »