Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tidspress’

Det var inte alls meningen att vi skulle sitta uppe halva natten igår. Men vi fastnade båda två vid filmen Don’t say a word (2001) på SvT1. Fästmön hade sett den förut, jag känner igen delar av den, så jag har väl också sett den. Hur som helst, vi fastnade och fick ett par läskiga timmar.

Dont say a word

Lite missvisande titel, men annars så…


Michael Douglas spelar, för övrigt lysande, en psykiatriker
med en liten dotter och fru. Frun har brutit benet och är sängbunden i nån sorts märklig metallställning. En dag inträffar det mest fruktansvärda: nån tar sig in i deras hem under natten och kidnappar dottern. Dessvärre är det ingen vanlig kidnappning, för gärningsmännen vill inte ha pengar. I stället vill de att psykiatrikern lockar ur en ung patient några siffror. Siffror, som ska leda dem till rikedom…

Det här blir en katt-och-råtta-lek. Fadern ska under tidspress försöka locka ur en psykiskt sjuk människa nånting som hon har ägnat flera år åt att förtränga. Ska jag vara lite kritisk tycker jag att det går väldigt lätt för honom att få den unga tjejens tillit. Det känns inte riktigt trovärdigt. Lite missvisande tycker jag också att titeln på filmen är. Det är ju just motsatsen alla inblandade önskar att den unga patienten ska göra.

Men det blir ett högt betyg, för den här filmen var riktigt otäck och spännande!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Å, så fina fönstren blev! Nu är det bara resten kvar… Fast även om det är mycket att göra känns det OK – jag har ju ingen tidspress på mig. Jag var ju ute i Himlen i kväll och kom hem strax före nio, så jag har inte gjort så väldigt mycket åt röran här hemma. Men jag har…

  1. varit ute en vända till soprummet med plast (höll på att snava och ramla nerför trappan)
  2. tagit bort lite mer plast
  3. möblerat tillbaka i sovrummet så att jag slipper rulla ur säng på fel sida

Det enda jag känner mig osäker på är persiennerna. När jag var till soprummet såg jag utifrån att de var alldeles genomskinliga trots att de var nerfällda! Provade att vinkla åt andra hållet och då blev det bättre utifrån. Frågan är om det blir tillräckligt mörkt i sovrummet… Jag har ju haft både persienn och svart rullgardin där. Nu läste jag i pappren att man inte får ha rullgardin av mörkläggningstyp eftersom glaset kan bli så upphettat att det kan ta eld när solen steker… Jisses… Kanske gör så att jag låter det bero ett tag. Då kan jag också använda de gamla hålen för gardinstången så länge i sovrummet. Ska jag sätta en rullgardin under måste gardinstången höjas. Hålen i vardagsrummet funkar också igen, men kök, arbetsrum och gästrum måste få nya hål.

Hälen är ordentligt ond nu och jag är trött som 17 efter en lång dag. Det blir en snabbrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag tandborstar och hoppar i säng.  I morgon kl. 9 ska jag vara på Sjukstugan i Backen och jag längtar inte ett dugg. Jag är bara rädd. Men det värmer att Fästmön och så många av er andra tänker på mig. Det värmer mer än ni tror och mer än jag kan uttrycka. Så jag säger det ord som bäst visar vad jag känner inför er omtänksamhet:

Tack.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag orkar inte med folk. Det är så här att jag börjar isolera mig igen. Jag pallar inte att bonda med folk som jag sen inte ska umgås med. Det blir för jobbigt. Nu låter det som om jag har förhållanden till höger och vänster. Det har jag förstås inte. Men när man vill tillhöra ett sammanhang och inte får det blir det jobbigt.

All kraft går fortfarande åt till att ta mig ur sängen om morgnarna. Att försöka fungera ”normalt”. Att inte bryta ihop var eller ens varannan sekund. Autopiloten är inkopplad. Den är känslolös. Fast i morse blev jag lite upprörd när typsnitten fortfarande inte var installerade på min dator.


Snurrigt med typsnitten.

                                                                                                                                                                 Att bli ilsken kanske är ett tecken på att jag trots allt lever. Likaså den molande magvärken. Så nog känner jag lite. Och nog har jag svårt att låta bli att inte framföra åsikter, tankar och idéer i vissa sammanhang.

På jobbet försöker jag nu febrilt få till ett nyhetsbrev innan jag ska ha semester för jul. Jag blir konstant avbruten av folk som tycker att jag ska ta hand om just deras ”bebisar”. Förståelsen för tidspressen jag arbetar under är obefintlig.

I helgen köpte jag en julklapp för många hundralappar. Blev något förbannad när Fästmön messade från stan att samma julklapp finns i en affär där, men tvåhundra spänn billigare. Detta innebär att vi ska åka och byta julklapp nummer ett i kväll. Jag åker från jobbet och hem och hämtar Anna och julklapp och sen halvvägs tillbaka till jobbet igen. Tvåhundra spänn är för mycket pengar.

Nej, jag är inte särskilt sprudlande idag. Jag var jättelåg igår och sken upp först framåt kvällen när jag fick hämta Anna från jobbet. Hon kan till och med få mig att skratta när jag gråter!


Ingen kraft att interagera ens med en vänlig människa. 

                                                                                                                                                           Jag skulle ha lämnat tillbaka ett pussel igår. Det ligger i bagaget på min bil fortfarande. Jag hittade inte kraften att interagera ens med en vänlig människa. Förlåt.

Read Full Post »

Klockan blev lite mycket innan jag kom hem. Men jag fick ett spännande uppdrag av fru Chef1 och nu hoppas jag att allting runt omkring klaffar. Det är nämligen lite tidspress på det hela. För egen del fixar jag det nog, jag hoppas andra involverade känner sig lika… övertygade. Eftersom det handlar om att skriva är jag inte orolig. Jag kan ju inte leva utan det skrivna ordet – oavsett om det ska vara tyglat i en uppgift eller ledigt och talspråkigt som här på bloggen.

Jag hade förvarnat Fästmön och hon stod och skramlade i grytorna med en ugnsfast form när jag kom hem. Jasminris och lax med fetaost- och pestoröra i ugnen stod på menyn. Till det serverades körsbärstomater och svarta kalamataoliver. Ganska salt, men mycket gott. Och lätt. Nästan så jag skulle klara av det. (Om det inte vore för det här med spisen…)

Nya grannarna bullrar mest. I kväll stod en stor van här utanför porten igen. Uppenbarligen river de ut köket. Usch, vilket tråkgöra! Trevlig yngre man, möte jag i alla fall, en ung man som hade både vett och hyfs att säga

Hej!

till skillnad från andra

buron här i närheten 

som Anna har lärt mig säga. Ja, hon har lärt mig själva uttrycket, alltså. Troligen mycket lokalt, men det låter som en sort som är lite… värre än puckon. Om vi nu ska ge oss in på gradskillnader och ordbetydelse och etymologi…

Uppe hos oss blev det senare andra bullar. Vi såg på gårdagens avsnitt på Den som dräper på DVD:n. Det är verkligen en skitbra, men mycket våldsam, dansk polisserie! Till den drack vi kaffe och åt var sin kanelbulle. Ja, det är sånt som tanter gör! 😉 Ser på våld och doppar bullar i kaffet.


Jag älskar kanelbullar! Men den här, som Elias och jag såg på Upplandsmuseet i somras, går inte att äta. Det är för övrigt Elias arm och finger på bilden.

                                                                                                                                                            Jag måste bara avslutningsvis reflektera över olyckor på väg till och från jobbet. I förra veckan noterade jag tre. Igår kväll såg jag veckans första krockade bil stå vid vägkanten på gamla E4:an, i morse såg jag en bil i ett dike på ena sidan, en bil med punka och intryckt vänster framflygel på den andra. Ärligt talat börjar jag bli riktigt, riktigt rädd… Hur kör folk??? Jag menar, jag kör ju bäst i hela Uppsala världen, men det hjälper ju inte mig om alla runt omkring kör som biltjyyyvar…

På tal om världen, nu ska jag se mig om i den. Bloggvärlden, alltså.

Read Full Post »