Rörig natt, solig dag

Ett både rörigt och soligt inlägg.

---

 

Tur att jag hittade ett par gamla läsglasögon i jobbväskan. Annars hade jag inte kunnat jobba så bra…

Den gångna natten var jobbig. Eller snarare rörig. Först drömde jag en konstig dröm i vilken jag drog in en kvinna på jobbet. Hon hade en gigantisk och väldigt lynnig son som uppträdde hotfullt mot henne i drömmen. Bara det att han var lika gammal som hon är i verkligheten. Drömmar… Sen vaknade jag flera gånger av att benen krampade. Enligt boken jag började läsa igår har jag troligen diabetes typ 2. Det är i vart fall diagnosen som Wallander får när han är konstant trött och törstig, dricker mycket och har nattliga kramper i benen… Ja, ja, jag vet att jag borde gå och ta lite tester, men… för tillfället laddar jag för tandläkarbesöket på måndag morgon.

En kan inte påstå att morgonen blev mindre rörig än natten. Jag satt och läste alldeles för länge vid köksbordet och kom därför iväg sent till jobbet. Då hamnar en i bilköer och kommer försent. Jag anlände hela fem minuter över åtta till parkeringen utanför jobbet. Inne på kontoret skalade jag av mig ytterkläderna och packade upp jobbväskan med kalender, bok och… eh… nej! Terminalglasögonen låg kvar hemma! Då var det tur att jag hade mina gamla läsbrillor kvar i väskan. Häromdan funderade jag på att plocka ur dem, men så lät jag dem ligga kvar. Reservglasögon är ju aldrig fel att ha med sig. Idag var det helt rätt!

Jag såg solen idag genom några skitiga, men hela, persienner på jobbet…

Natten hade varit kall och det var imma upp på halva fönstren där hemma. Men det är inget fel, påstår männen i BRF-styrelsen och fönsterleverantören. Jag väntar bara på när de ska komma och för tredje eller fjärde gången fixa de irriterande små saker som fortfarande, efter 3,5 år, inte är OK. Det handlar om allt från persienner som har varit trasiga typ hela tiden till ett läckage från en fönsterventil som uppenbarligen gör det kallt i hemmet på vintern och stekande hett på sommaren. Garantin går snart ut…

Morgonen var i vart fall solig och det passade ju bra eftersom jag träffade en riktig Solstråle idag på lunchen! Inte trodde jag till exempel att jag skulle bli glad av att prata om Det Som Hände, men det blev jag. Jag uppfattades nämligen inte som ”fel”. Det var roligt att få nyheter, även om alla nyheter i sig inte var roliga. Livet far inte varsamt fram ens med de unga. Då är det starkt att orka kämpa!

Jag har tragglat med en lay out hela dan idag. Varje gång jag trodde att jag var färdig hittade jag nåt mystiskt fel som jag behövde kolla. Den stackars författaren kände sig nåt lite terroriserad. Samtidigt är det ju viktigt att det blir rätt.

I kväll ska jag se När livet vänder och Maria Wern på TV.

Under eftermiddagen fick jag återigen erfara att livet inte är rättvist, varken för mig själv eller för andra. Tyvärr är det ingen tröst att vi är flera drabbade, det gör det hela bara ännu mer sorgligt. Det är tur att det finns goda arbetskamrater lite varstans här i världen. För goda chefer finns det dessvärre färre av. Jag hade i alla fall glädjen att träffa en av den senare sorten idag. Arbetskamraterna var färre eftersom de var ute på vift.

I kväll missar jag inte När livet vänder klockan 20 i SvT2. Det tycker jag att du som har läst det här inlägget ända till slutet inte heller ska göra. Temat för kvällens program är självmord och det är Sara som berättar. Självmord är nåt vi bara måste våga prata om. Men helst ska vi våga bry oss och agera innan nån tar livet av sig. Efter programmet kan du chatta. Det vill säga mellan klockan 20.30 och 21.30 kan du prata online med både programledaren och producenten Anja Kontor och Caroline, som är volontär på Mind Självmordslinjen. Jag kanske kollar in chatten en stund, men klockan 21 ser jag Maria Wern i Tv4. Mitt liv är lite rörigt just nu och jag behöver koppla av med fiktiva brott.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måste fler körkort dras in?

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.

---

 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…

Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens, enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och så blev det höst…

Ett höstlikt inlägg.

---

 

Det blåser i björken idag och regnet vräker ner. Äntligen är det höst!

Plötsligt ersattes värmen och solen av regn, blåst och rusk. Men jag klagar inte, jag älskar ju hösten. Det är då man får tillåtelse – även från sitt stränga jag – att kura inomhus med en god bok eller nåt annat trevligt. Och regnet söver mig så gott på kvällarna att jag slipper somna till ljudet av sovrums-TV:n.

Men i natt hade jag lite svårt att komma till ro. Klockan var cirka tio minuter i ett när jag försökte skicka in mitt tvåveckors kassakort till a-kassan. Det gick inte. Hos a-kassan var det fortfarande vecka 38. I morse vid sjutiden gjorde jag ett nytt försök. Då gick det bättre. Därefter sökte jag ett par jobb och så ringde jag a-kassan. På den senaste specifikationen står det nämligen att jag har deltidsarbetat 8,5 dagar. Jag undrade helt enkelt om a-kassan kunde berätta för mig vilket deltidsarbete jag har. 

Hum nja. En tålmodig och trevlig kvinna (kors i taket, ett undantag på a-kassan!) försökte förklara. Och jag tror att jag fattar fast jag tycker att det är idiotiskt. Det har alltså dragits 8,5 deltidsdagar från de 75 som jag har rätt till eftersom jag dels blev arbetslös en tisdag och dels utförde två skrivjobb vecka 36. Skrivjobben tog vardera 20 minuter, men jag är alltid tvungen att sätta upp minst en timme per skrivjobb. Hade jag bara jobbat en timme, det vill säga 20 minuter i verkligheten, så hade varken dagar eller ersättning dragits från min a-kassa. Men nu var det två. Och då är det, enligt bestämmelserna ett deltidsarbete. Kontentan är alltså att det är farligt och dumt att försöka jobba lite grann där man kan eller försöka jobba och skaffa sig aktuella arbetsprover och nåt nytt att sätta upp på sitt CV och LinkedIn. Man förlorar ersättningsdagar på detta.

Att avsluta en heltids visstidsanställning en måndag är inte heller bra. En sån vecka anses du ha jobbat deltid, nämligen, eftersom du i samma vecka som du har jobbat din sista dag också har ansökt om ersättning från a-kassan de fyra andra arbetslösa dagarna den veckan. (Enligt a-kassan är en vecka fem dagar lång. Det är i alla fall max antal dagar du kan få ersättning.) Så om du ska sluta din visstidsanställning, se till att du slutar en fredag. Eller allra helst en söndag. 

Man får inte vara idiot om man ska förstå a-kassereglerna… Jag är mer än normalbegåvad enligt tester – och ändå fattar jag ingenting…

Man får inte vara idiot om man ska fatta det här med a-kassereglerna. Jag blir förbannad, för det handlar om skitsummor. Men att dagar försvinner känns inte alls bra och rätt. Nu är reglerna som de är och det är bara att foga sig. Det går ju inte att leva på a-kassan i alla fall, så jag fattar inte varför jag blir så upprörd. Jo, än så länge kan jag betala mina räkningar, men jag kan inte göra nåt mer. Allting utöver det får jag ställa åt sidan – såsom medicin, kontaktlinser, presenter till familjemedlemmar som fyller år. Den 30 september kommer månadens matpeng in på mitt ICA-kort. Till dess ska 120 kronor i kontanter, 170 kronor på ICA-kortet och två bonuskuponger à 25 kronor på ICA räcka till mat. Och det kommer det att göra, det är ju en förmögenhet. Och ja. Jag har kredit på både ICA-kortet och mitt bankkort. Det utnyttjar jag bara i krislägen och nu är det ett sånt – mina linser är slut och mina glasögon funkar typ hemma, men är för svaga.

Och ja just det! Det är ju tur att jag redan har kreditkort! För som arbetssökande får du ju inte ansöka om några nya sådana. Det är du helt utestängd ifrån – vilket ju är korrekt. Hur ska du kunna betala tillbaka det du ”lånar” om du inte har nån inkomst?

Nej, nu är det slut på dagens gnäll. Jag ska utföra lite hushållssysslor och därefter grotta ner mig i tre månader av mitt liv, det vill säga skriva bok. Avslutningsvis blir det dusch och hårtvätt, för nu är vattentrycket bättre.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frida, modig tjej som borde få upprättelse

Ett inlägg om min yngsta bonusdotter.

---

 

Du ska veta att jag tvekade länge med att skriva det här inlägget. Jag älskar alla mina fyra bonusbarn, men jag är inte deras förälder och lägger mig inte i deras liv om de inte ber om det. Alla fyra barnen har en mamma och en pappa som i mina ögon gör ett gott arbete som föräldrar. Sen snart sju år tillbaka finns jag i deras liv som extra vuxen. Det har nog inte alltid varit så lätt.

Mina bonusbarn 2009

Tre av bonusbarnen var i tonåren när vi träffades första gången. En jobbig tid för alla, tonåren. Det händer ju så mycket saker både i och utanför kroppen! Kompisar är viktigare än familjen. Frigörelsen från mamma och pappa är ett faktum.

Frida på skolavslutningen 2009.

Frida var nyss fyllda 13 år när vi sågs den där första gången. Jag var livrädd. Killarna hade jag träffat först och Johan, som var äldst, var helt OK med att jag kom på besök. Elias, som var minst, tyckte att jag var en rolig lektant som kom då och då för att främst umgås med honom. Och fika. Men tjejerna… Det var riktigt, riktigt tufft – för oss alla. Särskilt som vissa personer hade spridit rykten och förtal om min person till deras pappa – som givetvis undrade vad det var för människa som nu plötsligt skulle börja umgås med hans barn.

Men i min nya familj finns inga korkade personer. Alla är tänkande individer och som sådana väljer de att ha egna åsikter och fatta egna beslut. Äldsta bonusdottern Linn och jag hade ett bra samtal och dessutom lyckades jag få bort några besvärliga fläckar från hennes favoritbyxor. Sen var vi kompisar! Ungefär. (Riktigt så enkelt var det inte, men…)

Frida då? Yngsta bonusdottern. Vem var hon? Det slog mig tämligen omgående vilken klipsk tjej hon var! Vilken otroligt rolig humor hon hade! Bara det att hon körde med sina ironiska, torra och ganska råa skämt… Som en vuxen, som på min nivå.

Sen fanns det sidor hos Frida som var… annorlunda. Fast det visste jag inte nåt om och jag kunde inte se det själv. Hon var som vilken tjurig tonårstjej som helst. Men hon gick i särskola, fick jag veta. Jag fattade… ingenting.

Så småningom, när jag kom in i familjen, såg jag de där annorlunda sidorna. Det var sidor som inte var så annorlunda i mina ögon. Jag har alltid upplevt Frida som en person med extremt hög integritet. Hon har aldrig varit särskilt fysisk. Jag är likadan. Är det konstigt, det? Men det jag framför allt såg var att Frida inte mådde bra. Under de två sista åren i grundskolan var det tufft. Vi pratade en del då, jag och Frida, och jag fick känslan av att hon inte trivdes. Hon läste engelska i en ”vanlig” klass och var bäst i den. Men eleverna i den klassen var inte särskilt snälla mot Frida.

Frida tog studenten den 5 juni 2013. Men hon fick inte betyg i alla ämnen.

Under vårterminen i nian mådde Frida dåligt. En skolpsykolog kopplades in. Först då, när hennes skolgång var så gott som klar, fick vi alla svart på vitt att Frida inte alls hörde hemma i särskolan. Hon gjorde tester som visade att hon var normal-begåvad, men också tester som visade annor-lunda resultat inom vissa områden. Hon fick dia-gnosen Asperger. Utveck-lingsstörd var hon inte.

Nio år i grundsärskola gjorde att Frida inte var behörig att söka vanligt gymnasium. Hon började så småningom Sisyfosarbetet med att försöka läsa in grundskolekompetens i de huvudämnen hon behövde för att kunna läsa vidare. Det var oerhört kämpigt. Inte underlättade det heller att reglerna ändrades under resans gång. I stället för att läsa in sex eller åtta ämnen var det plötsligt tolv som gällde. Och det var ju faktiskt övermäktigt.

Hur Fridas föräldrar känner är en annan sida av myntet. Säkerligen är det många tankar som far igenom dem. Tankar om de hade kunnat agera på något annat sätt än de gjorde. Men de valde att tro på skolan som inte ville utreda Frida senare, när hon gått i särskolan ett tag. För det var ju i skolan de så kallade experterna fanns. Eller..?

Jag vet inte vad Frida vill, ska och kan göra med sitt liv. Hon är otroligt modig som har anmält sin skola till Skolinspektionen. Att få igen grundskolan och det skollivet går naturligtvis inte. Att få kompetens till att söka högre utbildningar verkar också svårt.

Men hon kan få upprättelse. Hon kan få svart på vitt även från skolan att hon har varit felplacerad. Hon kan få en ursäkt. Jag tror – fast jag vet förstås inte! – att det är främst det Frida vill ha. Sen får vi som finns runt omkring henne stötta henne vidare i sitt unga vuxenliv.

Frida har inte läst den här texten, men hon har gett sitt medgivande att jag skriver om henne och hennes anmälan till Skolinspektionen.

 

Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Fridas anmälan till Skolinspektionen.

Här kan du lyssna på Frida när hon själv berättar för Radio Uppland om sin anmälan.

Här kan du läsa vad SvT Uppland skriver på nätet om Frida.

Här kan du läsa vad Upsala Nya Tidning skriver på nätet om Frida.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Resurrection

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll hade jag glömt bort att de två första avsnitten (av åtta) av Resurrection skulle visas på Kanal 5. Men jag bänkade mig just i tid för att se nåt som gav mig riktig ståpäls…

Det hela inleds med att en liten pojke i röd tröja vaknar upp i ett vatten – i Kina. Han är amerikan och förs till USA, där han tas emot av en immigration officer, Marty. I tröjan står det att han heter Jacob. Först talar han inte, men skriver att han kommer från Arcadia i Missouri. Marty ringer dit, men enligt den lokala polisen finns det ingen pojke där som är försvunnen. Då åker Marty och Jacob dit och Jacob visar honom till ett hus. I huset bor hans föräldrar. De får en riktig chock. För visst är Jacob deras son, men det är 32 år sen han drunknade… Vad ska man tro? Det tas tester på Jacob och enligt dem är han den han utger sig för att vara. När så ytterligare en död person återvänder blir förvirringen total. Men Marty och Maggie, vars mamma dog samma dag som Jacob, beslutar sig för att ta reda på sanningen.

Den här TV-serien påminner naturligtvis om den franska serien Gengångare som gick förra sommaren på SvT. Även den var väldigt ryslig. Och samtidigt rörande. För hur skulle du själv reagera om nån du älskar, som du vet är död, plötsligt återvände livs levande..?

De först två avsnitten av Resurrection får högsta Toffelbetyg! Titta och rys! Om du vågar… 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En ny torsdag (och hur kul är den..?)

En ny torsdag är det idag. En dag som aldrig har varit tidigare. Om jag har svarta dagar brukar dessa antingen infalla på tisdagar eller torsdagar, men igår frångick jag min vana och mådde skit en onsdag. Man måste variera sig lite. Annars läste jag faktiskt nånstans häromdan att det gjorts en undersökning som visar att folk (läs: svenskar) mår sämst på tisdagar. Vad det beror på fanns det inga svar på, men gissningsvis handlar det om att det är väldigt långt till helgen när många är lediga, eller nåt.

Fredagar är annars en dag jag har svårt för, om vi nu ska grotta ner oss i svåra dagar. Då har folk aldrig tid. Det är faktiskt sant. På dan jobbar de som aldrig förr – så att de kan sluta tidigare, eller nåt, och på så vis förlänga helgen. Bara det att de ju säkert är helt slut när de kommer hem och somnar före Aktuellt, typ…

Här är en trött kille som har somnat på väg i säng…

                                                                                                                                                               På min förra arbetsplats var det lite flygande arbetstider. Det fanns regler kring sånt som mellan vilka klockslag man skulle vara på jobbet och hur länge man måste jobba varje dag. Fast som bekant tycks ju regler finnas till för att brytas. Detta innebar att arbetsdagarna blev kortare och kortare förmånga och ingen hade nånsin nån aning om när nån kom, ungefär. Lite Norénpjäs över även detta ställe, onekligen. Och på fredagar var vi väl högst två som jobbade, den uppkäftiga (jag) och en kollega som också tyckte att man skulle arbeta när det var arbetstid.

I morgon bitti blir det emellertid inget sova av. Då blir det tidig uppstigning, snabb fixning av hygien och påklädning och sen underbar skönsång för vår 16-åring (det är hon som är så pigg på morgnarna – NOT…) Så efter jobbet* i eftermiddag ska Anna och jag åka och handla bakgrejor och ingredienser till födelsedagsbarnets önskemiddag. Middagsönskemålet fick vi tvinga ur tjejen i fråga i morse, det är inte alltid lätt att önska när man FÅR önska… På fredagskvällen kommer sen pappa och mormor för att fira. Moster och morfar kommer kanske nån annan dag (i helgen?).

Så här pigg var Frida förra året, när hon fyllde 15.

                                                                                                                                                               I morse låg jag i sömnen och grubblade på Arbetsförmedlingen. Läste igår att de enligt regeringens budgetförslag ska få en massa nya pengar – så att de kan anställa fler handläggare (!). Förhoppningsvis blir det emellertid några handläggare som är intresserade av att hjälpa oss som är över 25 bast och som inte kommer sättande med tester för unga personer som ännu inte påbörjat sin eftergymnasiala utbildning, typ. Been there, seen that… etc. Det var fruktansvärt förnedrande att behöva svara på frågor om mina intressen. Vadå intressen??? Det var (är) väl inte hjälp med formulering av nån kontaktannons jag behövde(behöver) utan ett jobb..?

Ja idag är jag visst inte heller på nåt ljust och glatt humör NÄR JAG KÄNNER EFTER… Känner mig seg av infektionen – förkylningen vill inte ge med sig och hostan är allmän retlig. Kanske är det ingen bra idé att känna efter utan nu tar jag en mugg java och parkerar mig vid köksbordet med lokalblaskan. Och tänder lampan! Här är mörkt som i graven idag och det regnar. Ingen snö som utlovats än sån länge! Alltid nåt att vara tacksam för…

                                                                                                                                                *Singularform därför att bara en av oss har ett jobb.

Read Full Post »