Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tennis’

Phlip Zandén är en skådespelare jag tycker mycket om, så honom var jag riktigt nyfiken på när jag satte på TV:n klockan 20 för att se Stjärnorna på Slottet: Philip Zandéns dag. Jag kan inte på rak arm säga var jag har sett Philip Zandén, men jag vet att jag har gillat det mesta han har gjort.

Philip Zanden

Philip Zandén var jag nyfiken på. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Philip Zandéns dag
började med pocherade ägg… Därpå blev det frukost som inleddes med prat om barndom. En barndom som präglades av solsken, men också alkoholism och självmord, en tonsättarmorfar, en barnslig pappa och en närvarande mamma.

Första aktiviteten efter frukost innebar en cykeltur och en korg. Eftersom Philip Zandén deklarerat att det bästa i livet är gratis bar det av till skogs för att plocka svamp. Svamp, som inte satt fast… När Ewa Fröling fått en pinne i brasan halkade samtalet in på danska. Philip Zandén berättade om sin karriär och om äktenskapet och barnen – och kriser och skilsmässa. Det mesta tycks hända vid dörrar och på trösklar. Därpå blev det tennis, synnerligen spännande mixmatch.

Under fördrinken till middagen sköts kanon. Middagsbordets färger gick i blått och silver, mycket vackert! Samtalet kretsade kring att lämna barn och hur ont det gör, men också kring Philip Zandéns varierande roller som skådespelare.

Efter middag och presentutdelning blev det sång av stycke, tonsatt av Philp Zandéns morfar.

Det blir högsta betyg! 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Ewa Frölings dag.
Här kan du läsa mina ord kring Claes Malmbergs dag och Lill-Babs dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Alldeles nyss nämnde jag musikern Ted Gärdestad i ett inlägg om en bok vars titel ursprungligen är en titel på en Ted-låt. Och precis nyss läste jag i lokalblaskan att Teds bror Kenneth kommer till Lötenkyrkan i morgon kväll för att prata om sin bror och om den sjukdom Ted plågades av: schizofreni.

När Ted fick sin diagnos vet jag inte. Men som Kenneth berättar var schizofreni en sån skamlig sjukdom att den inte nämndes av varken läkarna, i familjen eller av Ted. Ted förnekade att han hade schizofreni. Och det är den här skammen som Kenneth menar är livsfarlig. Skammen att ha en psykiatrisk sjukdom. Kan man få bort skammen kanske många sjuka kan få hjälp i tid och lära sig att leva med sin sjukdom  – även om den är psykiatrisk. Det är därför Kenneth är ute och pratar om sin bror och schizofrenin. Ted kan nämligen inte själv prata, för han tog livet av sig midsommardagen 1997.

När jag var i tonåren lyssnade jag en hel del på Ted Gärdestad. Jag har ett par av hans skivor, till och med i vinyl. För mig var Ted den evige tonårigen. En ung man med djupa funderingar, men också en sprallig och fräknig rödtott. Men lycklig var han inte. En sökare genom hela livet, snarare.

Ted var alltså sjuk. Han hörde röster från onda makter, ibland också musik som hindrade honom från att komponera. Prestationsångesten blev till scenskräck. Ted blev otroligt rädd för att röra vid föremål som andra hade rört.

I morgon kväll i Lötenkyrkan kan du lyssna på Teds bror Kenneth när han pratar om sin bror, schizofrenin och den livsfarliga skammen. Ted Gärdestad blev bara 41 år. Hur blir man av med den livsfarliga skammen kring psykiatriska sjukdomar???

Ted Gärdestad föddes 1956 – samma år som tennisstjärnan Björn Borg. Och Ted och Björn spelade faktiskt tennis. Men musiken tog över och redan 1971 fick Ted ett skivkontrakt hos Stikkan Andersson. Året därpå debuterade han med skivan Undringar. Sen följer en tid med melodifestivaler, teater, giftermål och barn. På 1980-talet blir han medlem i Bhagwan-rörelsen i USA. När Olof Palme mördas går det rykten om att Ted är mördaren. I slutet av 1980-talet får han en psykos och blir arresterad. Under 1990-talet gör Ted comeback och han gifter sig igen. Men kring mitten av 1990-talet går det utför. Han krockar med sin bil och får svåra skallskador. År 1996 gör Ted sin sista spelning och året därpå tar han livet av sig. Ted Gärdestad blev bara 41 år.

Read Full Post »

Jag har ALDRIG varit nån sportfåne – inte av nåt slag. Varken en sån som utövar nån sorts sport eller som tittar på nån sport på TV. Nej fyyyy, jag minns alla tråkiga helgeftermiddagar och kvällar när jag var barn och de vuxna jag umgicks mest med – mamma, pappa och morfar – satt klistrade framför TV:n för att det var tennis, ishockey, fotboll eller nåt annat liknande.

Som du kanske förstår var jag också urkass på gympan i skolan. Jag tyckte att bollspel var rätt OK och jag VAR nog hyfsat bra på vissa spel – men mest för att det var så roligt att reta dem som verkligen var fanatiska. I en parallellklass till min på gymnasiet fanns det en tjej som hette Anita och hon var en sån sportfåne. Det var extra kul då att ”hugga” henne lite hårdare än nån annan med innebandyklubban eller tackla henne lite tuffare på handbollen. Hon hade nämligen otur att tvingas ha gympa med mig under tre år. Det gillade hon INTE. Jag gillade INTE basket för där var det svårt att tjuvnypas – jag blev foulad tämligen omgående…

I kväll var det både fotboll och friidrott på TV. Även i närområdet finns sportfånar – och det hördes. Och då är inte ens Sverige MED i fotbolls… eh, EM? VM? Ja, det tävlingen där det är final i morgon.

Men i kväll insåg jag också att det var en fördel med att det var sport på TV, för mamma ville självklart titta. Och då kunde jag göra nåt som jag tyckte var betydligt roligare: läsa en bra bok, äta godis (men först sen solen gått ner) och ringa till Den Mest Älskade!


Sport? Nej tack! Jag föredrar en rejäl godispåse och en bok!

                                                                                                                                                      Fast boken jag läser just nu är definitivt inget litterärt mästerverk, godiset var kletigt och när jag pratade med Anna hördes… SPORT! Dock inte från TV utan från ett gäng östeuropéer som spelade badminton i hettan på Annas innergård! Galningar, sägar jag! Men här har också funnits två gäng som har spelat tennis på tennisbanan under dan. Hur pallar de???

Det jag har insett är att sportfånar utövar sina laster oavsett väder och vind. En normal människa kanske inte skulle ge sig ut på värsta löpturen när termometern visar mellan 30 och 35 grader, men se det gör sportfånen!

Nåt jag ofta har undrat över varför just den allra, allra smalaste tjejen måste ut och spatsera när den allra, allra fetaste Tofflan gör det? Det är INTE roligt att möta denna vältränade sak och känna sig som ett fetto… Och då ska du veta att jag äter inte mycket godis som jag skulle kunna! I kväll blev det faktiskt bara några bitar – ögat ville nog ha mer än munnen.

Det är alltså INTE sant det Elias har sagt till sin pappa att

Tofflan, hon köper en Marabou Polka VARJE DAG.

Neeej, varannan, men inte varje! Äh, skämt åsido, periodvis blir det lite mycket godis, främst choklad, men däremellan betydligt mindre.

EN sak är emellertid sann – och det säger Elias ofta – det är att

Tofflan, hon GILLAR INTE sport!

Och så brukar han retas genom att rabbla alla kanalers sportevenemang den aktuella dan… Hmmm… Tror pojken att han ska få nån födelsedagspresent när han fyller åtta om ett par veckor..? 😉

Read Full Post »

Det var väl ingen som var trött i morse? Denna härliga, gråa måndagsmorgon när det regnade så skönt och klockan var en timma för lite… Fästmön skuttade upp duktigt strax efter klockan sex (fem), medan jag fick sova en stund till. När jag var klar i badrummet och passerade vardagsrummet låg Elias i fåtöljen och sov… Fritz, däremot, satt upprätt på en stol i köket och åt frukost och verkade nästan pigg.


Idag är det en rätt grå dag… Isbanan utanför regnar bort. Snart står det väl inte på förrän folk spelar tennis eller basket här igen.

                                                                                                                                                        Det blev den vanliga morgonsvängen, det vill säga fritids/skolan – Annas jobb – mitt hem. Hörde nyss på radion att två bomber har briserat på tunnelbanan i Moskva – vilken fruktansvärd måndagsmorgon jämfört med min… Jag ska INTE klaga mer.

Blir hemma några timmar nu innan det är dags att tuffa in till stan, leta billig parkering och traska till frissan. Skönt att få håret fixat, det hjälper till att höja humöret.

Read Full Post »