Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”You look great…”

Det är inte mycket man pallar så här på fredagskvällen. Men jag stod faktiskt inte ut med mina dammiga golv. Kom ju på att jag har en alldeles underbar tingest i mitt städskåp – en swiffer! Jorå, även Tofflan kunde förr i tiden gå på TV-reklam. Det här städredskapet är emellertid toppen mot damm – själva tingesten är lätt, man kommer åt på såna där jobbiga ställen som under och bakom soffan och framför allt: den är tyst!

En swiffer.

Jag köpte min swiffer för ganska många år sen och jag vet inte om den fortfarande finns att få tag på ute i handeln. Men bra är den och underskattad av mig! Nu har jag emellertid återfunnit i gömmorna och nu ska den få tjänstgöra ända tills trasorna tar slut. För frågan är ju om det finns nya trasor att köpa…

Ett annat favoritstädredskap jag har är den mindre dammsugaren som jag fick av mamma. Den älskar jag! Om swiffern fixar de dammiga golven, fixar dammsugaren de smuliga golven.

Ett favoritredskap.

Men… och det är nu snart jag kommer till poängen med det här inlägget… Så här på fredagskvällen är man ibland så trött att man bara vill grina. Då plockar jag fram en Snickers och…

Nej det gör jag INTE! Jag tog mig i kragen och gick ut med sopor. Som belöning skulle jag hämta in ett par starköl för att ställa på kylning. Det var då jag insåg att jag verkligen inte är städmanisk – trots att jag försöker ge sken av det. Ölplattan står nämligen i förrådet. Och i förrådet är det så fullt att det bara finns en ruta om typ 30 cm² att stå på. Resten är belamrat. Från golv till tak, till och med på väggarna.

Nu ska du faktiskt inte få se eländet, men däremot denna påse som grannen, som jag delar förrådsrum med, har ställt utanför sitt förråd. Jag fick mig ett gott, internt skratt när jag såg texten, för mitt förråd ser allt annat än GREAT ut…

”You look great…” OBS! Det är grannens påse och grejor runt om som faktiskt står på gemensamt utrymme i förrådsrummet. Men med tanke på att de är fyra och jag en tycker jag att det faktiskt är OK om de tar det utrymmet… 

Kanske borde jag ställa mig på nån bakluckeloppis nånstans nån gång och försöka kränga en del saker. Mycket är det nämligen inte fel på. Jag har till exempel

• gamla vinterjackor (för små/trasiga dragkedjor)
• ett par mattor (fel färger för mitt hem)
• uppslagsverk (från 1800 kallt)
• blomkrukor (till förbannelse…)
• en massa ungdomsböcker, typ Kitty, Tvillingdeckarna, Fem med mera (och till och med mammas gamla Kulla-Gulla och pappas Bill-böcker…)
• delar från ett par tidigare perkolatorer (reservdelar!)
• en gammal dator (jag orkar inte bära ut den till kärlet för elektronikskrot)
• pärmar från studietiden (massor av bra papper om krukskärvor från Kreta och Gustaf Fröding, för att ge dig ett hum om bredden)
• leksaker (som jag av nåt skäl skaffat mig som vuxen – förutom den gamla Televinkendockan från 1960-talet)
• bordtennisracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)
• badmintonracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)’
• lovikkavantar (jepp, hemstickade, som mammakusinen B:s mamma har stickat. Tyvärr är det hål i samtliga…)

… med mera. Ja jisses… Bakluckeloppis var det. Och ”you look great”… Handlar inte om mitt förråd, inte…

Livet är kort.

Read Full Post »