Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tecken’

Ett hoppfullt inlägg.


 

En halvsidesannons från Svenska kyrkan, Stockholms stift. Och mitt i texten ett uttryck för hopp. Det ser jag som ett tecken och tar till mig av.

Ge inte upp även om det tar tid

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om paket.


 

På dagens agenda stod bland annat att hämta ett paket i Årsta av alla ställen. Nog för att jag har vänner där, men… På avin stod Kung Markatta som avsändare, vilket gjorde mig en aaaning… konfunderad. Men nyfiken, förstås! Skulle inte du bli det om du hade ett paket att hämta?! Fast markatta är ju en apa och mig veterligen har jag inga apor i min bekantskapskrets.

Två bruna paket

Två bruna paket fick jag idag – och det är inte ens julafton!


Paketet visade sig innehålla
två ekologiska och miljösmarta produkter. Jag får ju, särskilt när det är kallt, ofta eksem på händerna av diskmedel och rengöringsmedel. Det är inte alltid det funkar att använda handskar när jag diskar eller städar. Och en del rengöringsmedel har jag fått allt svårare att använda eftersom mina luftrör inte kommer överens med dem. Produkterna kommer från Ecover och sägs, enligt följebrevet, vara miljösmarta – det vill säga snälla mot både miljön och oss som använder dem. Jag ska nu få testa diskmedlet Lemon & Aloe Vera samt en allrengöring, båda på bekväm sprejflaska, förstås. Diskmedlet är så nytt att det inte ens finns på Ecovers webbplats. Lite märkligt, bara, att webbplatsen enbart är på engelska när produkterna ska säljas i Sverige… Ytterligare lite märkligt var att paketet levererades ända bort till Årsta. Inte så miljövänligt, för jag fick ta bilen dit.

Men nu ska jag inte gnälla, för när jag kom hem hittade jag ytterligare ett paket fast i min postbox. Det var en nyligen prisbelönt debutdeckare, utgiven av förlaget Historiska Media, som precis som de ekologiska varorna ska provas och recenseras på en blogg nära dig.

Medan mörkret faller och Ecoverprodukter

Varor att prova och recensera.


På min utflykt idag 
passade jag förstås också på att handla lite klappar till en familjemedlem. Det ena paketet var inte alls roligt att slå in – vilket jag också skrev på etiketten… Sån är jag! Det fula ordet dolde jag bakom andra tecken än bokstäver. Och så får vi hoppas att julefriden infinner sig – till julafton, i alla fall…

Julklapp med ilsken etikett

”Jag har slagit in det här *$§”@ paketet själv…” står det julefridigt nog på etiketten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

VägmärkenFör två veckor sen i morgon var Fästmön och jag på kyrkogårds-vandring på Gamla kyrkogården här i Uppsala. Det var en vandring med fokus på författare. Och även om Dag Hammarskjöld mest är känd för större saker än författarskap, blev vi ståendes en bra stund vid hans grav, för övrigt den sista på vandringen. Såväl guiden som en av deltagarna hade mycket att berätta om FN:s general-sekreterare, han som omkom i en flygolycka 1961. Därför tog jag det som ett tecken när jag nån timme efter avslutad vandring hittade hans postumt utgivna bok Vägmärken i en av boklådorna vid floden. Endast 60 kronor gav jag för den. I kväll har jag läst ut den. Men den kommer inte att hamna i nån hylla utan på mitt lilla coffeetable, bland andra spännande böcker jag då och då tar upp och bläddrar i.

Vägmärken består av sentenser, citat ur Bibeln, dikter, levnadsregler… En sorts dagboksanteckningar, kanske. Eller tweets, om Twitter hade funnits på den tiden. Inte helt enkla att tolka är de, men många av dem fastnar. Det är därför jag inte tänker stoppa in boken i nån bokhylla utan låta den ligga framme. Det här är egentligen inte nån bok man läser från pärm till pärm.

Toffelomdömet blir det högsta. Och jag är inte mindre nyfiken på Dag Hammarskjöld efter att ha läst den här boken!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett varierat inlägg.


 

Igår slutade Fästmön jobba klockan 16. Jag åkte och hämtade henne och sen började det… storhandlingshelvetet på Tokerian. Alltså vi var inte hemma förrän klockan 20. Fast då hade vi förstås också levererat alla kassar och ställt in mat i kylen i Himlen, hämtat ett paket, tankat och ätit snabbmat också.

Men ändå. Snabba ryck är det inte när vi storhandlar. Anna går omkring med en roman över de varor som ska inhandlas. Jag, som ju är mannen i familjen (<== ironi av det interna slaget), sköter framförandet av fordon, det vill säga varuvagn inne i affären, fullastad bil utanför samt pistolen. Med pistol menar jag scanner. För att roa mig själv ibland låtsas jag att scannern är en vattenpistol som jag riktar mot folk som står i vägen för vår framfart. Anna skäms. Jag utbrister i onomatopoetiska ord, passande en vattenpistol.

Igår tror jag Anna slog rekord. Jag misstänkte starkt att vi hade fått med oss hela affären hem. Det hade vi inte. Det var ett bröd som smet, så det lämnade vi kvar. Nån bärhjälp i Himlen fick vi inte heller. Storbarnen jobbade, de yngre var hos sin pappa. Inte konstigt att vi har aparmar.

Bröd på rymmen på Tokerian

Bröd på rymmen på Tokerian.

 

Aparmarna till trots så har jag inga större problem med dessa lemmar. Det är fötterna som är ONDA just nu. Hälsporren på högerfot, som jag trodde jag hade lyckats hålla i skick, dunkar nu med full styrka. Ungefär som Sabaton igår kväll på Vaksala torg, metal, som vaggade mig till sömns tack vare rätt vindriktning. Skillnaden är bara att Sabaton, som lustigt nog i sammanhanget är den del av en rustning som täcker foten, är ljuv musik i mina öron. Hälsporre är a pain in the ass foot. Jag stretchar och gör tåhävningar och rullar med tennisboll i fotvalvet och använder skoinlägg sen 2012. Inget hjälper. Som grädde på moset har jag fått ont i vänsterfoten också, fast på ovansidan. Märkligt. För du ska veta att jag går i rejäla gympadojor, inga fjantiga pumps eller så. (Pumps är fjantiga på mig. På dig kanske de inte är det.)

Därför tänker jag unna mig ett skönt och masserande fotbad i kväll. Jag köpte ett härligt fotbad för fem och ett halv år sen, strax före Katastrofen. Man kan inte påstå att jag har överutnyttjat det. Jag längtar redan… Du som inte har ett fotbad att njuta av kan i stället njuta av fina bilder och en recension av Sabatons konsert igår av Uppsalanyheters utsända. Om du vill.

Men nu måste jag ge mig ut i cyberspace och leta lediga jobb. Idag har de inte precis landat i mitt knä med ilfart idag. Det gjorde däremot skrivartonern från inkClub! Jag beställde toner i onsdags och igår, torsdag, låg en svart toner och en färgtoner i min postbox. Det kallar jag ilfart!

Vilken kraft Fortune cookie

Kan denna vara ett tecken på att det sker ett mirakel i jobbsökeriet idag..?


Dags att pytsa upp
en senapsmugg java till sällskap på jobbletarresan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett Gott Nytt År-inlägg med såväl tramsiga inslag som allvarliga.


Jag har varit en tur
till Tokerian. Det fick mig att slå ner rumpan på min trasiga skrivbordsstol framför datorn och författa några rader. Det var nästan lika mycket folk på Tokerian idag som igår. Nästan lika hysteriskt. Och nästan alla såg… arga ut. Eller bar på… annorlunda saker.

portföljbärare

Arg portföljbärare?


Det blev ett tecken för mig.
Ett tecken för att 2014 ska bli

ett bärande år.

För mig och för dig. Det ska inte brista. Det ska bära. Tänk på det.

Tack till dig som har följt med mig under hela min resa eller under delar av min resa – även om jag ju inte har bloggat för läsarnas skull utan för min egen. De flesta av er som läser har lyft mig många gånger när andra har slagit mig till marken. Jag vill tacka för stödet samtidigt som jag önskar de nedslående ett bättre och framför allt ett eget liv än att hänga på min blogg, som ju skildrar mitt liv.

Ett riktigt gott slut på 2013 och ett riktigt gott nytt år 2014!


Livet är kort. Och bara en enda sak är säker: vi ska alla dö.

Read Full Post »

Ett inlägg om en förhoppningsvis inte ljusare, men lite bättre dag. Och om snälla människor.


Det var en riktig skitdag igår.
Man får ha såna har jag bestämt, för det är helt klart onaturligt att gå omkring och skratta med munnen de stunder den inte häver ur sig positivismer 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Genom gråt och tårar lär man sig också att uppskatta dagarna när det känns lite annorlunda. Dagar när man faktiskt kan skratta – en liten stund, i alla fall.

Det förlösande skrattet kom närmare midnatt igår. Jag tröstade mig med en chokladbit och Fästmön med nån liten sötsak också medan vi glodde på Ett herrans liv. Du vet den där färdigskrattade, brittiska komediserien om prästen Geraldine Granger som är lika hög som hon är bred. Igår var hon mediestjärna, vilket fick mig att skratta igenkännande. Inte för att jag själv är nån sån, utan för att jag har sett såna som tror sig vara stjärnor på mediehimlen ett antal gånger. Beteendet är inte unikt, men väldigt skrattframkallande. Så får du möjlighet, titta på prällen! She rocks!

Ett herrans liv

Herrens förlängda arm Geraldine Granger. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)


Igår skred vi över
mitten på oktober redan. Jag har nu varit arbetssökande i över två och en halv månad. Det suger. Jag ägnar en mycket stor del av mina vardagar åt att leta och söka jobb. Responsen är inte resiprok, om man säger så. Som kommunikatör vill man gärna få respons – på nåt sätt. Framför allt vill man erhålla återkoppling. Tvärtemot vad somliga tror, vill jag faktiskt inte vara åldersfixerad. Men jag vill veta varför min breda bak min gedigna bakgrund med bred erfarenhet som kommunikatör inte räcker till. Om jag bara får veta vad som fattas kanske jag kan komplettera med nån utbildning eller så. Till exempel.

Bokprojektet ligger på is igen. Jag har väntat på att förlaget ska höra av sig post bokmässan. Nu har det gått så lång tid att min synopsis kanske inte föll på förlagsmänniskornas läppar trots allt. Och jag vägrar lägga ner en massa arbete på det som kanske inte blir annat än nåt nytt för byrålådan/usb-stickan!

Gårdagens namn i almanackan var Finn. Det såg jag först idag. Därför tog jag det som ett tecken och mycket riktigt hittade jag två verkligt intressanta tjänster att söka. Ingen av dem här i stan, men båda inom ett område i min kommunikatörsroll som ligger mig varmast om hjärtat – tillgänglighet för ”ALLA” i samhället till information.

Finn

Igår var det Finn, det tog jag som ett gott tecken för idag.


Och alldeles nyss damp
det ner en fin rekommendation på LinkedIn från en av mina före detta frilansare. Jag läser om mig själv:

Hon är skicklig på att skriva, oavsett om det är nyheter eller krönikor eller liknade. Hon är duktig på att skriva med målande och inlevelse i texter. Hon kan även skriva i klarspråk inom nyheter så att alla förstår vad det handlar om . 
Hon är en tidpresstålig och lojal människa.

TACK, B, för detta!

Som grädde på moset kom just ett samtal på mobilen om att det är blommor på väg till mig. Till mig! Men snälla människor vad jag blir rörd!!! Tack på förhand till ”den skyldige/a”!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att ditt ansikte faktiskt avslöjar dig.


Det här med pokerfejs
är nånting jag har jobbat på under åren!  Som ung hade jag svårt att visa känslor. Som ung vuxen fick jag skit för att jag var så kall. Som äldre vuxen fick jag kritik för att jag visade för många känslor. Vem sa att det var lätt att vara människa..?

Peter och Vargen

Arg Toffla. Totalt befriad från pokerfejs.


Som vanligt gäller väl
att lagom är bäst när det gäller att avslöja vad man känner. Men positiva känslor är ju för det mesta helt OK – så länge vi inte snackar om glädje som i skadeglädje. För även om skadeglädje är den sanna glädjen, det vill säga den är positiv för en själv (man kanske har vunnit över nån i en tävling, till exempel), så är den ju rätt… taskig, på lätt svenska.

Den amerikanske professorn med det svenskklingande namnet Paul Ekman har studerat ansiktsuttryck. Han har bland annat kommit fram till att det finns sju ansiktsuttryck som är lika världen över:

  1. sorg
  2. glädje
  3. rädsla
  4. ilska
  5. avsmak
  6. förvåning
  7. förakt

På ett ungefär, i alla fall. Ibland försöker vi dölja våra spontana reaktioner, men det finns små, små tecken som avslöjar oss. De kallas för mikrouttryck och är såna som snabbt drar över ansiktet och försvinner. Falska leende, för att ge ett konkret exempel.

Den som ljuger avslöjas på bland annat sina ögon och sina mikrouttryck, men också på kroppsspråk, gester och tonfall. Spännande!

Jag är skitdålig på att ljuga, så jag ljuger inte. Inte medvetet, i alla fall. Däremot har vi väl alla vår version av sanningen ibland. Känslor har jag väldigt svårt att dölja – såväl glada känslor som ledsna eller arga. Det går nog inte att förändra mig, men jag kan fortfarande träna för att bli bättre på att välja mina strider. Precis som många andra jag känner (till).

Hur är du? Har du pokerfejs eller tycker du själv att du avslöjar dina känslor alldeles för lätt? Brukar du lyckas eller misslyckas med dina lögner?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där jag tar i lite.


Äh, inte har jag blivit nån friskus
på gamla dar, heller! Men det är skönt att skena ut och gå. Jag mår så mycket bättre av ljus, frisk luft och framför allt: hemifrånkommandet.

Med tjejen på Runkeeper som sällskap gick jag ungefär tre och en halv kilometer idag. Och så slog jag nytt hastighetsrekord i genomsnitt – trots att jag stannade och tog hela elva bilder! Ändå gick jag snabbaste kilometern på sämre tid än igår, fast de övriga på bättre tider. Det berodde mycket på att ingen av fötterna gjorde särskilt ont idag. Underbart! Igår kväll hade jag ganska ont och satt och masserade fötterna. I kväll blir det nog massage i fotbadet! Det är mina fötter sannerligen värda. I övrigt brände jag en halv chokladkaka, ungefär i kalorier. Det är bra, det, inför kvällen.

Dagen är ganska grå och trist. Tänkte först gå utan solbrillor, men tog med dem. De åkte av och på. Först var det rätt mörkt…

Buskar och väg

Mörkt längs vägen jag gick.


Idag hade jag ett mål
och jag hade en helt utstakad väg att gå. Faktum är att den kändes förvånansvärt kort. Jag gick både lite nya vägar och lite gamla. Gamla vägar, som jag en gång kände så väl. För så där en 30 år sen…

Röda löv

Tur att det finns vissa som lyser upp vägen!


Vädret var som sagt omväxlande.
Nästan ända fram till mitt mål var det soligt.

Solen på väg bakom moln

Här är solen på väg bakom molnen.


När jag kom ut
efter förrättat ärende hopade sig molnen ovanför Guds hus. Ett tecken?

Mörka moln ovanför kyrkan

Mörka moln ovanför Guds hus.


Sen kom regnet.
Inte hårt, inte kallt, men lite lagom svalkande. Och vått. Jag drog upp luvan och kände mig som Döden i Det sjunde inseglet

Lite trist var det att gå ensam idag. Hade kunnat tänka mig sällskap, för en gångs skull. Kände mig… en aning hängig…

Hängig röd växt

Även denna var lite hängig.


Men alla vägar bär till Rom,
sägs det. Mina vägar bär hemåt igen.

Nypon

Vart bär dessa?..


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvarons turbulens.


Idag har det varit…
en rätt omtumlande dag. Den började som vanligt med jobbsökeri och bloggeri. På eftermiddagen åkte jag iväg till Gamla Uppsala där jag skulle träffa en intressant person att intervjua för en artikel för Uppsalanyheter. Posten hann precis levereras till min postbox hemma. Jag tog med den och öppnade den på en bänk, i skuggan under ett träd, medan jag väntade på mitt intervjuoffer. Det var en ganska lustig kombination, håll med om att den är lite… dökul…

Inte flera mord ForLife

Inte flera mord och ForLife… Dökul post, eller hur?


Även om jag mest läser
och ser deckare på film, som ofta handlar om ond bråd död, väljer jag livet! Tro för 17 inget annat!!!

Intervjun gjordes på teckenspråk. Jag kände mig väldigt rostig, men upptäckte att många av tecknen fortfarande fanns kvar! Sen är mitt intervjuoffer en person som jag har jobbat med i många, många år. H*n är mycket förstående över mina fumliga tecken – och dessutom är h*n väldigt bra på att läsa på läpparna… Så du får inte heller tro att jag är totalt teckenspråkig – det är jag inte!!!

Det blev ett trevligt återseende och vi hade mycket att avhandla. Det har hänt ganska mycket i våra liv sen vi sist satt ner och pratade. Men intervjun var ju huvudorsaken till att vi skulle ses. Vi hade väl precis kommit igång när min mobil ringde. Jag bad om ursäkt och svarade. Det blev riktigt märkligt, för jag blev mitt i min intervju kallad till en EGEN intervju! En anställningsintervju, dock. I morgon, redan. Jisses, det är nog först nu som jag känner att jag är nervös…

Eftersom det är en ganska lång resväg blir jag därför borta större delen av dan. Och om jag skriver nåt om intervjun blir det viktigaste sagt under lösen. Det passar bra för det är verkligen dags att byta lösenord också! Ska bara komma på nåt lagom knepigt…

Ytterligare glädje blev det när jag noterade en utbetalning under morgondagen från a-kassan på nästan 5 000 kronor. Synnerligen välkomna pengar! Jag hoppas nämligen kunna bjuda ut Fästmön på försenad sex-år-sen-första-dejten-firande i helgen.

Ikväll har jag en snabb dejt med Anna vid 21-tiden när hon slutar. Jag har lovat att skjutsa hem henne från jobbet. Men innan dess hoppas jag kunna lägga in min artikel – kanske lägga ut också..? OCH förbereda mig inför morgondagens intervju. Jag har plockat fram intyg och en referenslista samt kontaktat referenter. Nu ska jag läsa in mig lite på ”företaget”. Jag ska bli intervjuad på två ställen, så det gäller att vara alert… Andra delen av Maria Wern får jag se… i natt..?


Livet är kort. Och jag väljer det. Livet, alltså.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk dokumentär om en schimpans.


Igår kväll fastnade Fästmön och jag
framför ett TV-program på SvT1. Och det var inte Ernst Pysslar Ihjäl Sig utan den brittiska dokumentären Project Nim (2011).

Project Nim

Project Nim. Och Nim är schimpansen på bilden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Icon.)


Dokumentärfilmens huvudperson
är schimpansen Nim, men faktum är att filmen nästan lika mycket handlade om människorna runt omkring honom. Nim föddes på 1970-talet och ansågs vara en högintelligent primat. Som sådan utvaldes han därför att delta i ett projekt om språk. Syftet var att se om schimpanser kan bilda meningar genom att de har får lära sig teckenspråk.

Nim lärde sig vissa tecken och precis som vi människor uppfann han egna tecken. (Det kallas för språkutveckling och precis som i talade språk finns det naturligtvis inom olika teckenspråk!) Men var det rätt att låta honom växa upp i en rent mänsklig miljö, han var ju trots allt schimpans?

Nu när jag har sett filmen är mitt svar nej. Visst är forskningen intressant, men det här var snudd på djurplågeri. För när forskningspengarna tar slut återförs Nim till en bur nånstans. Han blir förstås olycklig – dels för att han är van vid människor, men också vid ett visst mått av frihet. En bur blir aldrig frihet.

Nej, den här historien är väldigt sorglig, även om Nim lockar fram skratt då och då. Han är väldigt charmig och söt och minst lika manipulativ som en människa…

Det blir högsta Toffelbetyg för Nim, men inte för projektet som sådant!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »