Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tät’

Nu har jag vatt på rövarstråt, ja jag har vatt och plundrat…

Ja ja, sångrösten är sisådär så det är tur att den här bloggen inte hörs. Men jag har varit på julgransplundring IGEN, denna gång i Himlen.

Fästmön hade bakat saffranskaka dagen till ära. Och så grävde hon fram en burk Lonkakolor och en chokladask.

Lonkakolor Paradis Saffranskaka

Lonkakolor, chokladask och saffranskaka.


Plötsligt var vi inte ensamma
runt bordet, alla barnen utom Johan, som inte var hemma, dök plötsligt upp. De påminner lite grann om min hund Nellie, som alltid hörde när matte, husse eller lill-matte prasslade med godispapper…

Anna är smart, för hon såg till att vi fick ”gottpåsar” FÖRE själva julgransplundringen så att vi sockerstinna skulle orka riva ner skiten plocka ner alla 70nånting kulor ur granen.

Gottpåse

Min ”gottpåse”! Kakan var ljuvlig!


Efter fikat försvann alla barnen.
Kvar var bara Mamma och Mammisen Tofflan. Konstigt fenomen, det där… Jag plockade av kulor i massor och sen blev jag så trött att jag måste sätta mig i soffan och titta på. Det fanns mycket vackert att beskåda…

Kulor o söt bak

Röda kulor i kalsong kartong och en väldigt söt bak. Nej, det var inte alls fel att julgransplundra från soffan heller.


Även Tomtegubben himself
fann för gott att titta på. Han jobbar ju bara en dag om året och det är lååångt till den dagen nu.

Tomtegubben övervakade

Tomtegubben himself.


Annas gran köptes ny in till julen.
Förr om åren har hon haft riktiga granar – som har barrat hur mycket som helst. Anna har nämligen 25 grader varmt i sin lägenhet – året om. Den nya plastgranen var verkligen jättefin och tät och när den var klädd och tänd såg den riktigt riktig ut!

Fru Gran

Fru Gran.


Nån svängom med Min Sköna
blev det inte, utan Min Sköna fick ta en vals med Sin Gröna i stället.

En dans med Sin Gröna

En dans med Sin Gröna.


Granen var inte så lätt att få isär
och hjälp måste tillkallas i form av Storasyster, eftersom Mannen i Huset (= jag; jag kör ju bilen) fortfarande är för klen efter sin operation. Men Anna kämpade på ett bra tag själv först.

Anna monterar ner granen

Anna kämpade på ett bra tag själv först, medan ett nyfiket tomtepar kikade på henne från Läskiga Fåtöljen.


När alla grenar var kramade
och böjda mot stammen fick slutligen granen plats i sin kista kartong. Och där får den vila tills det är dags i december igen…

Jag halkade på knöliga vägar hem till mitt. Sju grader kallt har vi just nu. På New Zealand har jag hört att det är 32 grader. Varmt… Jag har telefonerat med min mor och beklagat mig över att operationsärret är irriterat och skavigt. Nu är det snart dags att micra lite mat. Tog fram en matlåda med spaghetti och italiensk kycklingfärssås från frysen i morse. Kanske blir det ett glas rött till så att jag får upp värmen. Hemma hos mig är det nämligen inte 25 grader varmt just nu.

Min kväll avslutas med En pilgrims död på SvT1 klockan 21. Det är en serie i fyra delar om mordet på Olof Palme. Serien baseras på Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall.

Händer det nåt mer upphetsande hos dig i afton, tro???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.


I kväll kommer Anna
och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…


*Clark Kent = min lille bilman

**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck


Livet är kort.

Read Full Post »