Det våras

Ett inlägg om en riktigt bra dag på jobbet.

För en gångs skull ska jag inte gnälla. Jag har haft en riktigt bra dag på jobbet. Då känns det mesta lättare. Det känns nästan som vår i luften.

Vårträdet av förskolebarnens fyra årsträd.

Dagen inleddes med ett morgonmingel. Jag och kollegan K skulle dokumentera det hela – K i bild, jag i text. Det gick smidigt och dessutom var det både intressanta och roliga saker på dagordningen. Sånt gör ju också jobbet bra. Bland annat fick vi se exempel på årsträd som barnen på en av våra förskolor har gjort. Årets alla fyra träd är gjorda av återvunnet material och material som barnen har hittat ute i naturen. Jag gillade förstås mest vårträdet. För nu tycker jag att det är dags med vår! Blev lite orolig ett tag eftersom det var vitt på marken i morse när jag skulle åka, men nu i kväll har det mesta av det vita regnat bort.

Idag var jag inhoppande intranätredaktör och skrev två texter dit som jag också publicerade. Intranätet görs i en nyare version av vårt webbverktyg och bland annat har ett annat sätt att hantera bilder på. Därför kände jag mig lite rostig eftersom jag ju inte har jobbat med detta sedan KS kom tillbaka vid årsskiftet. Men det gick bra och jag är trygg i förvissningen om att KS gör om det h*n inte är nöjd med i såna fall.

Vidare grep jag mig an några bråkande externwebbsidor under dagen. Det finns en jätteduktig användare som tack vare allt strul nästan tappade lusten helt att jobba med detta. Jag lägger ner mycket tid på att peppa och supporta, lirka och trixa. Fast det hjälper ju inte fullt ut när användarens dator krånglar. Vid dagens slut var det hela tillfixat via min dator och jag tror att användaren trots allt var ganska nöjd. Särskilt som jag berömde och berättade att h*n jobbat med nåt av det svåraste i verktyget… Nu kan h*n nästan göra ”allt” annat! Jag tror h*n blev lite glad och stolt, faktiskt…

Yakitorin var otroligt smakrik. Och vacker, som synes.

Lunchen blev supertrevlig eftersom M lockade ut mig och T på en kortpromme. Vi traskade ner till sushistället. Jag är ju inte överförtjust i sushi, så jag tog yakitori i stället. Inte är spetten som på thaistället nära förra jobbet, men hela rätten är rent fantastiskt god och smakrik. Mycket ingefära och starkt så det öppnar alla kanaler i övre luftvägarna.

M och T är båda kloka och jordnära personer. Du vet, såna där människor som man tycker att man kan öppna sig inför och som man tror att man har känt hela livet. Jag träffade dem båda första gången i slutet av november förra året.

Direkt efter lunch hade jag så äntligen ett samtal med min chef om framtiden. En annons på tjänsten ska gå ut de närmaste dagarna och jag är välkommen att söka – precis som alla andra. Men eftersom en rekrytering ofta tar tid blev jag erbjuden en månads förlängning, det vill säga mars ut. Det passar mig perfekt. Det ger mig ytterligare en månads lön och det ger mig ytterligare en månads tid att söka jobb på. Och det värmde dessutom lite i hjärtat när tre av kollegorna på positivt sätt kommenterade förlängningen när chefen informerade om den via e-post!

Resten av dan gick som en dans, i princip. Under morgondagen är det en del pusslande på startsidan med både nya nyheter och nya toppnyhetspuffar som ska ut. Men jag har kollen. Faktiskt.

När jag åkte hem lyssnade jag som vanligt till Niclas Wahlgren på radion. Jag tycker att han är härlig som radiopratare, bland annat för att han är så glad och för att han bjuder så mycket på sig själv. Härom kvällen fick han göra Världens Enklaste Sportquiz via en kollega. Tror han satte två rätt av fem – ungefär i min klass, alltså.

Det var dessutom lite, lite ljust när jag susade E4:an hemåt. Det våras, tro det eller ej…

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag

Ett inlägg om ett TV-program.

Det enda braiga på TV en lördagskväll just nu är Stjärnorna på Slottet. Det är dessutom en riktigt bra svensk TV-produktion. För som vanligt blir jag positivt överraskad av de flesta ”stjärnor” och inser att de inte alls är varken märkvärdiga eller knäppa utan precis lika intressanta som människor i allmänhet. Igår kväll bänkade Fästmön och jag oss för att se Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.

Claes Månsson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Andreas Hillergren/ SVT.)

Det jag gillar mest med den här omgången av serien är att det inte är så många ståhejiga äventyr stjärnorna ger sig ut på. (Inte alls typ som när Jonas Gardell tvingade Kjerstin Dellert att ställa upp och roa lokalborna etc. Den gången han själv vägra att ta emot en fiollektion. Den gången jag tappade lusten för honom totalt.)

Claes Månsson ville lära sina medstjärnor att dansa tango, helt enkelt. Och som gubben i lådan dök Ann Wilson upp och hade lektion. Så enkelt och så roligt! Alla deltog och alla njöt.

I övrigt lärde jag mig hur man skalar en hummer. Men det viktigaste var nog att jag fick en bild av Claes Månsson. Jag hade liksom ingen föreställning alls om honom, eftersom han är satt i kategorin komiker. Såna gillar inte jag. Claes Månsson blev nu – förstås! – ett undantag! Ett av skälen till detta är att han berättade så öppet om sin scenskräck, ett annat när han pratade om sin svåra sjukdom. Han kunde liksom lika gärna ha dött eller blivit en grönsak…

Claes Månssons dag får högsta Toffelbetyg!

Nästa gång är det Leif Andrée som är huvudstjärna. Honom har jag inte nån bild av heller, egentligen, mer än det jag har fått se nu i de två avsnitten av säsongens Stjärnorna på Slottet. Jag gillar hans hår och hans skratt och tycker att han ser snäll ut.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dryyygt…

Ett inlägg om tillvarons dryghet.

Igår var det en dryg dag. På många sätt. Jag känner att jag varken får tillräcklig stimulans eller återkoppling från nåt håll.  Jag är van vid fullt ös, medvetslös. Nu går dagarna i varandra och för det mesta är de lika tråkiga. Det är lätt att tappa sugen. OCH NU VILL JAG INTE HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Jag älskar att jobba. Jag älskar att ha mycket att göra. Det gör det extra svårt att inte få jobba.

MEN… jag fick goda knuffar och puffar från en ny bekantskap på Twitter, både i söndags och igår. Det är jag glad och tacksam för! Detta resulterade dessutom i att jag igår sökte ett jobb jag kanske skulle ha missat annars samt tog kontakt med en reklambyrå och föreslog en träff. Det trista var bara – ja, för det måste ju alltid vara nåt trist – att ingetdera möttes med nån form av återkoppling – eller ens notifieringar att jag nått fram. Då är det lätt att tystna.

I natt hade jag svårt att både somna och sova. Vid femtiden i morse gav jag upp. Satte mig vid datorn och knappade in min första aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det tog över en timme. Onödigt jobb – jag har alla efterfrågade uppgifter i en Excel-fil, men filer kan man inte skicka in till ett webbformulärsystem. Nu är rapporten avlagd, i alla fall och uppdraget utfört  – till nästa gång. En tyngd tillfälligt avlyft från mina axlar. Jag har fått en bekräftelse via e-post att rapporten har kommit fram. Jag kan släppa detta – tills nästa månad.

Dagens utsikt från balkongen.

Idag lär jag fortsätta städningen från igår. Den jag tappade lusten för. En av mina största rädslor är att bli apatisk. I det tillståndet vill jag inte hamna! Så jag städar väl lite mer idag.

I eftermiddag ska jag prata med min bank om försäkringar. Nån ringer mellan klockan 13 och 15. Därför blir det nog ingen promenad idag förrän efter samtalet. Möjligen. Jag behöver gå och handla också, filen håller på att ta slut. Skulle behöva kolla läget med mamma, men det får jag göra framåt kvällen. Jag är orolig för henne när hon inte mår bra. Det är svårt med avstånd ibland. Vid andra tillfällen kan det vara rätt praktiskt.

Några pengar från reparationsfonden har inte hittat till mitt konto än. Det suger! dök upp under natten! Prisa Gud för 2 700 kronor!!! Jag äter ur det som finns i frys, kyl och skåp, men saker och ting tar ju slut. Jag har 400 kronor i plånboken att hushålla med. Nästa utbetalning från a-kassan kommer den 24 oktober. Kan du se problemet? OCH NU VILL JAG INTE HELLER HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Det är tur att jag kom på att jag har krediter på flera av mina plastkort. Det är sånt jag går runt på.

Jag är inte heller tillräckligt desperat än för att nappa på folks skambud på fina prylar jag säljer. En del människor är rent oförskämda när de prutar! Skulle aldrig falla mig in att ge bort en sak för halva det pris jag ursprungligen har begärt. Lite kan jag tänka mig att gå ner i pris, men inte 50 procent. Skäms på dig att komma med såna förslag!

Det ser ut att bli ytterligare en tuff dag idag. Fast var så säker på att jag tänker göra allt för att mota bort det svarta och dumma tankar. Såna jag hade igår. Att bara få somna in och aldrig vakna mer… Det skulle lösa många problem. Det skulle underlätta för somliga. Just nu hänger livet på en skör, skör tråd, i ärlighetens namn. Men jag ska spotta upp mig och ta nya tag och roa människor. Det tycks vara min lott i livet att vara klassens clown. När jag inte är det vänds ryggar mot mig. Det gör ont. Det gör mig ilsken. Det gör mig motiverad att fortsätta leva – bara för att retas. Men tro inte för en enda sekund att det är lätt eller roligt.

Vilka demoner kämpar du med idag??? Eller kämpar du inte alls??? Du vet att jag gillar att läsa vad du har för dig! Skriv gärna några rader, så stillas min nyfikenhet och jag känner mig mindre ensam!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardag

Onsdag. Mitt i veckan. Vardag. Snart ska gränserna mellan dagarna suddas ut igen för min del – om det inte sker ett mirakel. Och jag vet inte om jag tror på mirakel längre.

Nåt mirakel i sikte?

Jag försöker fungera normalt, men har varit rätt seg och zombieartad på jobbet idag. Höjdpunkten var förstås lunchen med ”Lisbeth” som jag tycker kan sätta psykolog och medierådgivare på sitt visitkort/CV. Det gjorde gott att få resonera med denna kloka kvinna – som för min del har ordet vän påtryckt på sitt kort sen tidigare.

Intervjun gick bra, även om journalisten hade glömt bort var vi skulle ses. Jag fick ändå ett gott intryck av AB, jag noterade en observant person, intresserad av att göra ett bra jobb. Såna människor är pärlor i stora organisationer! Man kan bara hoppas att deras chefer ser dem likadant.

Under eftermiddagen gjorde solen ett gästspel. Just nu är den väg ner bakom husen, men den är ännu synlig. Jag har kommit hem, jag har inte brutit ihop – än – idag. Har ägnat mig åt vardagssysslor som att gå ut med soppåsar och starta en maskin tjockis-svart. Mina krukväxter har fått vatten.

Fästmön skickade en bild på hennes och barnens middag som väl var… ska vi säga… lite trist, men ändå mat. Jag skickade ett svar med texten

Min middag.

och ingen bild bifogad. Nej, jag är ingen köksperson, det tar emot, jag vill inte, jag vill inte äta ensam heller. Jag har tappat lusten och orken för länge sen.

I kväll är det näst sista delen av När livet vänder klockan 20.30 i SvT2. Jag ska titta och försöka ta in att det finns de som har det tuffare än jag. Jag, som bara vill ha… vardag.

Livet är kort. Och om jag har överlevt flera tumörer ska jag väl försöka överleva det jag är uppe i just nu också.

Read Full Post »

Blöt Lucia

Ja, nu ska vi inte tolka rubriken snuskigt! Med blöt menar jag här regnig. Det regnar och regnar och regnar och jag önskar att jag hade köpt en regnjacka i stället för en dunjacka. Den hade säkert blivit billigare än de 499 pix med alla rabatter jag fick ge.

Sur-Tofflan surar över vädret och jackinköp.

                                                                                                                                                     Fästmön var gullig och fixade mat – tortellini med ostsås –  när jag kom hem från jobbet. Det ska inte vara så, det ska vara så att jag gör maten när hon är här så hon får slippa. Men för tillfället har jag tappat lusten till det mesta. Dock inte till Anna, hon får mig fortfarande att skratta när jag gråter och det är inte illa pinkat!

Det här med maten är ett kapitel för sig. Jag är inte så hungrig nu för tiden, så idag hade jag med mig två mackor till lunch. Men sen när jag såg hur god mat en av mina kollegor satte fram till sig kunde jag inte låta bli att undslippa

Å va gott det ser ut!..

Varpå Lisbeth, min kollega som egentligen heter nånting helt annat, förbarmade sig över mig och bjöd mig kycklingsallad med currydressing som stod i kylen. Gott och tack!

Men sen behövde jag äta lite igen i kväll, alltså. Det blev mycket mat kvar, åtminstone en rejäl matlåda till lunch! Och medan Anna och jag satt där och smaskade föreslog jag (!) en tur till Stormarknaden. Jag behövde nämligen börja handla julmat och Anna behövde handla julklappar.

Sex julöl på Systemet, blev det, samt fyra kassar julmat. Men först fick vi forcera en gigantisk klunga folk som hade placerat sig mitt i köpcentrumet. För att glo på… ja, gissa vad!

När vi kommit hem igen och släpat in alla kassar hade vi aparmar båda två. Nu återstår bara några få saker som skinka och lite sånt. Jag tänkte att mamma får se ut en, jag äter ju inte gris. Matpengen som återstår för december månad är nu cirka 109 kronor. Tjolahopp, liksom!

Anna hade varit på diverse ärenden i och runt stan idag och den sötnosen hade inhandlat luciafika. Det passade perfekt att inta efter den gruvliga och utmattade shoppingen – som naturligtvis avslutades med en liten avstämning. Varför blir det alltid avstämning när man storhandlar???

Tomtepepparkakorna var lika söta som de ser ut!

                                                                                                                                                              Vi kollade på inspelningen av gårdagens Den som dräper. Tack och lov att det finns inspelningsbara DVD-apparater! Jag kan inte titta på program på TV4, jag blir galen på all reklam som avbryter upplevelsen hela tiden.

Regnet tilltar och jag gissar att vi lär somna till smatter på taket i natt. Anna sov dåligt natten som var, jag sover numera som en sten. Tror jag hoppas på att inte vakna mer. Lite ironiskt fick jag en olycksfallsförsäkring för fritid att betala idag. En olycka skulle lösa många problem, för flera personer. Ingen nämnd, ingen glömd, så att säga.

Regnet tilltar. Inte en gnutta snö på marken utanför, bara lerig gräsmatta och en julgran.

                                                                                                                                                                 I morgon ska jag avsluta dan med att intervjua fru Chef1. Det blir en upplevelse, för hon har en av de vassaste hjärnor jag har haft närkontakt med!

Read Full Post »