Posted in Personligt, Vänner, tagged ändra, barn, göra, käraste vännen, krama i tanken, omtänksam, ord, saga, sorg, tanka, tankar, tröst, tröstevän, tunga on 13 juni 2015|
Ett kramande inlägg.
Det finns inget jag eller nån annan kan säga eller göra som ändrar nånting. Men jag tänker på dig och kramar dig i tanken i din sorg, som är alltför stor att förstå.
Den omtänksammaste av de omtänksamma. Min tröstevän… Vännen med de få, men tunga orden. Ord, som jag bär med mig, alltid. Hur ska jag kunna trösta dig i morgon? Alla tankar till dig och barnen!
Min trösteväns ord bär jag alltid med mig. Men hur ska jag trösta vännen i morgon?
Livet är kort.
Posted in Diskutabelt, Familj, Krämpor, Personligt, TV, tagged Ann Heberlein, annan syn på tillvaron, arbetssökande, avgrund, bergsklättring, bipolaritet, bipolär, cancer, depression, deprimerad, diagnos, doktor i etik, dokumentärserie, egna, ekonomi, författare, framtid, frågor, funderingar, hantera, ingen större hjälp, inte vara sin sjukdom, känna sig, klättra uppför, lömsk, lillfinger, liv, maniska perioder, Mina två liv, observant, omdöme, orolig, prata, präst, samtal, sjukdom, skämmas, spännande, stark start, svar, Sveriges Television, symtom, tankar, teolog, tillstånd, trovärdighet, tyngd, värdelös, vård, verktyg on 28 maj 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.
En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.
Eftersom Ann Heberlein själv är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:
Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.
Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…
Det är ett lömskt lillfinger!
Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.
Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.
Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.
Det här programmet får högsta Toffelomdömet.
Livet är kort.
Posted in Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Personligt, tagged Återbruket, ännu billigare, baxa hem, bästefåtölj, bättre och positiva spår, bekväm, Chilli, choklad, diverse ärenden, dröm, en kasse mat, falla för frestelser, förvaringsutrymme, fotpall, fredag, göra nåt åt, gratis, halva priset, handla på kredit, hålla masken, högt pris, hundring, ingen inkomst, ingen lämplig hylla, jobbarhelg, Jysk, kaka, kattlampa, kokos, kontorsstol, lön, lösenskyddat inlägg, ledig, loppis, loppistur, Myrorna i Boländerna, omöjligt, pengar, pris, privat, puff, ratt, reapris, roll on-deo, rygg, second hand, shopping, skriva, slå ur hågen, smaka som en dröm, solskenshumör, svart, svindyr, tankar, textmässiga underverk, tjänste, träning för självet, världens bästa on 26 maj 2015| 2 Comments »
Ett inlägg om att hålla masken och om att drömma – det är gratis!
Ibland får man försöka hålla masken. Just den här masken finns på Återbruket igår och kostade endast strax över 100 kronor.
Igår hade Fästmön ledig dag efter sin långa jobbarhelg. Vädret var kasst och ingen av oss var på solskenshumör heller. Jag funderade mycket på allt det jag skrev i gårdagens lösenskyddade inlägg. Det är svårt att göra nåt åt vissa saker. Ja, inte bara svårt, omöjligt.
Därför gällde det att få tankarna på bättre och mer positiva spår. Vi åkte till Jysk där Anna hade sett en puff som hon övervägde att köpa till sin nyligen inköpta bästefåtölj, den som kostade en hundring på Myrorna i Boländerna. Vi var ju en tur på diverse ärenden – privata såväl som tjänste – i fredags och det var då hon såg den. Tanken är att hon vill använda som fotpall, men förvaringsutrymme är heller aldrig fel. Och nu hade hon mer tur – det var reapris på puffen så den blev ännu billigare än den faktiskt redan var från början!
I fredags hade jag sett och provat världens bästa kontorsstol också på Jysk. Ja, den var världens bästa för mig och min dumma rygg. Tyvärr hade den inte världens bästa pris utan var verkligen svindyr – den kostade 2 500 2 499 kronor. Men å så bekväm den var och som sagt, rätt för min rygg. Titta bara så fin!
Världens bästa kontorsstol. Men svindyr…
Den här stolen skulle jag kunna skriva textmässiga underverk i. Men… är den svindyr, så är den och det är bara att slå den ur hågen. Priset var alldeles för högt. MEN IGEN… Naturligtvis hade ju även denna nedsatt pris igår…
Världens bästa kontorsstol nedsatt till halva priset.
Ja, hade jag jobbat och uppburit lön skulle jag inte ha tvekat en sekund! Jag tillbringar så mycket tid med att skriva vid datorn att jag verkligen skulle utnyttja stolen mycket och bra. MEN IGENIGEN… Har man ingen inkomst så har man inte. Stolen fick stå kvar. Men lite grann finns den i mina drömmar, tillsammans med den där kattlampan jag såg på Chilli i fredags. Fina grejor, men tyvärr inte för mig. Det är bra träning för självet att inte falla för frestelser och handla på kredit. Drömmar, däremot, är ju gratis…
Jättefin – och svindyr den med! – läsande katt-lampa på Chilli.
Efter Jysk tog vi en kortare loppistur, men jag såg ingen lämplig hylla att försöka baxa hem. I stället la jag mina pengar på en kasse mat, en roll on-deo för tio kronor och… jaa, en kaka med choklad och kokos. Den smakade som en dröm, men den var förstås inte helt gratis den heller…
Kakan, med smak av choklad och kokos, var naturligtvis inte gratis. Men god!
Tack Vännen för samtalet i förmiddags!!!
Livet är kort.
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vänner, tagged 1950-talet, aioli, alkohol, allmän beskrivning, ansökning, anställningsintervju, avocado, axel, änglaservett, äta, begravning, besiktning, betala för dyrt, Bil 3:an, bilverkstad, byta en lampa, C-vitamin, citron, Corren, CV, dammvippa, dillkruka, du ska inte tro att du är nåt, duka, extra trist, fetaost, fil, finna ro, Folknykterhetens dag, foto, frys, gilla, hålla tummarna, helgdag, helgfrukostar, hemlig förälskelse, holländska hallon, Instagram, inte svårare att fylla, intetsägande, jobba, kärlek på lasarett, köra olagligt, körsbärstomater, kliva upp, koka, koka ägg, kollega, Kristi Himmelsfärdsdag, kristlig, lägga mig, läsa, lång och tråkig dag, ledig, ligga i luften, Linkedin, litteratur, livet går vidare, ljuslykta, måltidsdryck, müsli, medicinhistoria, middag, midnatt, mimosasallad, mjölk, mobilkamera, mobilsurfa, natt, när torsdag blir söndag, njuta, olika syfte, ovanligt, plikttrogen samhällsmedborgare, prövning, profession, räkor, rena handdukar, ro, rynkor, samhälle, se ut, selfie, sjukhusmiljö, skönt med ledighet, skiva, smutsa ner, somna om, spanska blåbär, stärkt sköterskeuniform, svarta oliver, ta en bild på mig själv, tankar, tända ljus, tidning, till ära, torrt vitt vin, Toyota, trött, tunna skivor rökt kalkon, tyst, underkänd, vakna, vardag, vardagsrum, vänta besked, viktigaste projekt, Wordfeud on 15 maj 2015| 22 Comments »
Ett inlägg om helger och om att försöka finna ro.
Folknykter och kristilig middag med mjölk och änglaservett igår.
Det är svårt med helgdagar. För den som jobbar kan det vara skönt med ledighet – om man nu är det en helgdag. För den som inte jobbar blir en helgdag extra trist. Det liksom ligger i luften när en torsdag blir söndag att dagen blir lååång och tråååkig och rätt… intetsägande och tyst. Ändå är inte helgdagar svårare att fylla än vardagar för mig.
Helt ledigt tog jag inte heller utan gjorde det jag skulle som den plikttrogna samhällsmedborgare jag är. Men jag unnade mig mycket läsning igår. Jag kröp in i Livet går vidare, in i en sjukhusmiljö från 1950-talet, med stärkta sköterske-uniformer och hemliga förälskelser mellan olika professioner. Boken är emellertid inte bara
kärlek på lasarett
utan så mycket annat. Medicinhistoria, till exempel. Och en allmän beskrivning av ett samhälle från ungefär samma tid som den gamla tidningen jag hittade häromdan.
Tände ljus i mitt vardagsrum igår kväll. Just denna ljuslykta har jag fått av vännen M en gång.
Till middag åt jag tunna skivor rökt kalkon och mimosasallad. I kylen hittade jag en bit fetaost, svarta oliver och körsbärstomater. Måltidsdrycken blev mjölk – det var ju Folknykterhetens dag igår, inte bara Kristi Himmelsfärdsdag. Men den senare till ära dukade jag med änglaservett. Lite kristlig är jag allt.
Jag har svårt att finna ro. Ändå är jag trött jämt. På kvällen tände jag ljus i vardagsrummet och satt och njöt av min bok. Spelade lite Wordfeud. Inte ett skit att se på TV. Tyst i huset, för ovanlighetens skull. Var det därför jag inte fann nån ro?
Selfie den 15 maj 2015 – med rynkor och allt.
Satt och lekte med mobilkameran och tog en selfie som jag skickade upp till Instagram. Fjorton personer gillade bilden av mig. Fjorton personer… Jag själv är inte överdrivet förtjust i selfies. Det är väl den där lille som sitter på axeln och säger
Du ska inte tro att du är nåt!
Men jag försöker ta en bild som jag kan använda i mitt CV, på LinkedIn och i ansökningar. En bild som visar hur jag faktiskt ser ut – med rynkor och allt…
Natten blev en prövning. Jag gick och la mig vid 23-tiden, läste ytterligare en stund och släckte före midnatt. Klockan två vaknade jag och låg vaken en stund innan jag somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan fem. Då mobilsurfade jag och läste fram till klockan sju när jag klev upp. Såna är mina nätter numera.
Dagens viktigaste projekt att är åka till bilverkstan för att få hjälp att byta en lampa. Clark Kent* blev ju underkänd i besiktningen och ska vi ut och fara med honom i helgen vill jag inte köra olagligt. På vägen hem stannar jag för att köpa en flaska torrt vitt vin till kvällens räkor. Min älskling kommer nämligen hit idag. Räkor med tillbehör kan vi äta båda två och det är enkelt att bara koka ägg, skiva avocado och citron och ställa fram dillkrukan och aioli. Till helgfrukostarna har jag betalat alldeles för dyrt för spanska blåbär och holländska hallon, men vi behöver få i oss C-vitamin.
En liten tur med dammvippan ska jag ta samt hänga upp rena handdukar som vi kan smutsa ner. Lite fil och müsli ska jag få i mig innan jag åker till verkstan. Äggen kokar jag när jag kommer hem, räkorna får ligga i frysen till dess också. Min helg rullar på och kanske får jag mer ro när Anna är här.
Idag går mina tankar till vännen som ska gå på en kollegas och väns begravning samt till vännen som väntar besked efter en anställningsintervju. Jag håller mina tummar för er båda, även om syftena är olika!
Vad gör DU den här helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan så blir jag lite gladare!
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Posted in Diskutabelt, Ironi, Personligt, tagged annan sökande, ansökan, eftermiddag, ingnussad grädde på, inte glad, jobba, journalist, klarspråk, läsa, märkligt, media, mejl, myndigheter, queen V, redaktör, retas, rikstidning, slut, snurrar i hjärnan, språk-omos, tack, tankar, tillsätta tjänsten, väldigt glada, we are not amused on 27 april 2015|
Ett inlägg om klarspråk.
Det är otroligt många tankar som snurrar i min hjärna kring klarspråk just nu. Det är inte bara myndigheter som har svårt med det. En journalist (!) på en av våra stora rikstidningar skickade detta mejl till mig nu på eftermiddagen:
Hej,
vi är väldigt glada för att du vill jobba på [XYZ]. Nu är processen med att tillsätta tjänsten som [ÅÄÖ]redaktör klar. Tjänsten har gått till en annan sökande.
Tack för din ansökan.
Eh? Först är vi (EN persons namn finns i slutet på mejlet) väldigt glada och i nästa mening går jobbet till nån annan. Som ingnussad grädde på språk-omoset tackar man för min ansökan.
Men hallå! Skärpning! Så här skriver man väl inte! Eller..? Varför är ni väldigt glada att jag vill jobba hos er när nån annan har fått tjänsten? Retas ni med mig??? Vi är allt annat än glada här borta!*
*We are not amused, som hon queen V sa.
Livet är kort.
Posted in Familj, Krämpor, Personligt, TV, Vänner, tagged Adidas, aprilsol, Arne Anka, Östermalm, äta, åksjuka, ögonlock, ösregn, banan, bästefåtölj, bebisspråk, befängt, besöka, biljett, blå himmel, blogg, bussresa, centralen i Uppsala, connection, dålig, deckare, dinglande ben, dotterdotter, drömma, en hållplats, extra ensam, förändras inte, förfalska, författare, författarfrukost, fika, flicka, for me to know and for you to find out, fota, fredagskväll, fredagsshoppare, fullsmockat, gå bort alldeles för tidigt, glasögonprydd, gro, hålla vad jag lovar, hem, huvudvärk, illamående, infria, intryck, kaffekvart, kö, kök, köpa middag, körsbärsträden i Kungsträdgården, kläder, konditori, krångla, läsa, lätta moln, löfte, lösenskyddat, litteratur, loppistur, lunch, mackor, Mannen utan hjärta, medieföretag, morgontåg, mormor, nitisk, nya skor, nybryggt kaffe, nyfiken, ond fot, orolig, patentverk, på resande fot, På spåret, Pocket shop, promenera, resa, rulltrappa, rumpa, Sara Stridsberg, shopping, skrida till verket, skriva, slänga sopor, slippa mig, sluta jobba, smyglyssna, snurra, soffa, spännande, spärrvakt, ställverk, Stockholm, strålande väder, surdegsbulle, svag accent av östgötska, tankar, telefoni, The Team, titta, toa, torsdag, trött, Troll, tunga som bly, tunnelbanebiljett, Uppsala, utan att slafsa och spilla, verkstad, Willys on 18 april 2015| 12 Comments »
Ett resande inlägg.
På resande fot…
Ja jag har varit på resande fot. Det är därför jag inte har bloggat. Jag ser ju att både troll och vänner oroligt/nyfiket besöker min blogg, men jag skrev att du skulle slippa mig resten av dan igår efter det enda inlägget – och det gjorde du! Jag försöker att hålla det jag lovar, även om jag inte alltid klarar att infria DET löftet (att hålla vad jag lovar, alltså).
Hur som helst, resan gick bra på ett fullsmockat morgontåg. Vankade runt på Östermalm i Stockholm i ösregn och det är inte så mycket mer att säga om det. Jag värmde mig med en surdegsbulle och nybryggt kaffe innan jag skred till verket, det vill säga jag skred inte till nåt ställverk eller patentverk eller ens en verkstad eller huvudvärk utan till ett medieföretag.
Under kaffekvarten smyglyssnade jag intresserat till en mormor med liten dotterdotter som fikade vid bordet bredvid. Mormor använde inte nåt bebisspråk. I stället anade jag en svag accent av östgötska. Den lilla flickan, glasögonprydd, satt med dinglande ben och åt sin bulle utan att slafsa och spilla. Det var en sån connection mellan de två att jag kände mig extra ensam. Och tänkte på min egen mormor, som gick bort alldeles för tidigt. Men jag mindes också att mormor och jag brukade gå på konditori då och då. En del saker förändras uppenbarligen inte – och när det gäller somt är det inte så dumt.
Men det var alltså efter kaffekvarten jag skred till verket uppför en backe. Vad som hände där tänker jag inte skriva så mycket mer om, för…
it’s for me to know and for you to find out.
Ett och annat ytterligare ord släpps i ett lösenskyddat inlägg senare. Jag kan emellertid avslöja att Arne Anka var med mig på toa.
Mitt presskort och min bok behövdes båda två igår.
Tunnelbanebiljetten krånglade när jag skulle hemåt igen. Hade det inte ösregnat skulle jag självklart promenerat och gjort som alla andra som är i Stockholm just nu: fotat körsbärsträden i Kungsan. Men det regnade fortfarande och jag ville komma hem. Den nitiska spärrvakten tog god tid på sig att ringa efter hjälp. Kön bakom mig växte. För en enda hållplats resa. Till sist tror jag att vakten insåg hur befängt det var och släppte igenom mig. Och min biljett var naturligtvis helt OK, jag är inte en sån som förfalskar saker!!!
På tåget blev jag smått illamående, men jag kom långt i min bok på gång trots åksjukan. Den är riktigt spännande och jag kan inte förstå att jag har fått för mig att nån av författarnas andra böcker var dålig. Inte heller hittar jag nåt jag har skrivit om nån annan av deras böcker. Kanske har jag drömt?
Bussresan hem gjorde mig inte mindre illamående, så jag slängde om kläder och tog mig ett par mackor. Tänkte att det kanske var lunch som fattades. Nja, det hjälpte inte mycket. Jag hann i all fall att hämta Fästmön när hon slutat jobba. Vi for till Morgonen och sen till Himlen där vi fikade och jag åt en banan. Sen slängde vi sopor och for in till Tokerian för att köpa middag. Träffade Trevlige F bland alla trötta fredagsshoppare. Hemma i New Village damp vi sen ner på våra rumpor och blev sittande – först i köket, sen i soffa respektive bästefåtölj. Lite läsning och The Team på TV fick avsluta fredagskvällen. Mina ögonlock var tunga som bly, tankarna snurrade emellertid efter dagens intryck och nånting har börjat gro inuti.
Här är några bilder från min gårdag:
Idag är det strålande väder i Uppsala! Himlen är blå och bara några få lätta moln finns att skåda. Aprilsolen har hittat hit igen och vi ska åka på en loppistur för att titta på grejor, inte köpa nåt.
Men vad ska DU göra idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Som vanligt svarar jag på alla publicerade kommentarer!
Livet är kort.
Posted in Diskutabelt, Personligt, TV, tagged alkohol, amerikansk, anklagas, anmäla, Annika Lantz, artikel, Özz Nûjen, älskad, åsikter, beröra, bild, blandade reaktioner, Dagens Nyheter, debatt, diskussion, Emanuel Karlsten, förhållande, förtal, fruktansvärt jobbigt, gör en höna av en fjäder, handla om, hårdhudad pajas, höjt tonläge, hylla det fria ordet, in absurdum, inte gilla, inte intressera, irritera sig på, journalist, kargt krigsområde, Karin Adelsköld, känd, känna mig, känna sig accepterad, känna sig kränkt, klimatet ändrades, kommentarsfält, kontrakt, kränkande, kräva, kväva, lägre i tak, läsa, låg nivå, lösryckt mening, lekplats, leta, mamma, med flit, media, medvetet såra, missuppfattas, motreaktioner, namn, offerkofta, ord, orka, påhittat, plattform, politiskt, poppa upp, provocerande, röra sig i gränslandet, rivas, samhälle, satir, säkert, sätta fingret på saken, såra, söka hjälp, sjuklig fixering, skämt, skämta, skitstormen, skriva, slagträ, sociala medier, ståuppkomedi, storm, supa bort jobb, svenska komiker, Sverige, tankar, tar ingen skit, tänka efter före, text, tråkigt, TV-program, tvinga, tweets, Twitter, Twitterkonsensus, uppfattas som kränkande, ur kontext, utsatt, växa, vård, ventil, vill missförstå, vinna politiska poäng on 08 april 2015|
Ett inlägg om kränkthet.
Typiskt kränkt.
I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.
Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.
Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:
Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]
Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.
Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.
Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:
[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.
Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…
Livet är kort.
Posted in Familj, Krämpor, Personligt, TV, tagged Östergyllen, ärenden, balkong, beige, ben, bil, bro, by night, byhålebil, första hem, fint folk, flytta, foto, frisk luft, fullmåne, glömma, grav, Gröna Nöden, grönt, hus, husgavlar, inte imponerad, klia, konstiga bett, kvällspromenad, lampskärm, lax, leda, ljus, mamma, mörkt, mejl, mobiltelefoni, Motala, När livet vänder, ny arbetsgivare, packa in, påskafton, påskdag, påskliljor, pina, pinna på, rollator, rygg, sedvanlig vardagsadministration, Sjögatan, spegla sig, stabil, tankar, tänka på, trött på skröpligheter, tuff, utflykt, utomhus, vacker, vägbeskrivning, Vättern, Vätterpromenaden, våren, verklighet, vintertid on 02 april 2015| 8 Comments »
Ett promenerande inlägg.
Det blev en kvällspromenad igår efter att vi hade tittat på Ann-Sofie i När livet vänder. Tänk att 30 minuter program kan ge en så mycket att tänka på! Det var skönt med frisk luft för tankarna. Rygg och ben tackade för att de fick röra på sig efter en dag tillbringad mest i bilen – och lite i och ur. Mamma pinnade på så bra, vilket glädjer mig. Den nya rollatorn är stabilare än den gamla och fungerar till och med hyfsat utomhus på vintertid.
Vi gick längs med Vätterpromenaden en bit och sen upp till Sjögatan där lilla Tofflans första hem fortfarande står kvar. Då var det grönt, men sen många år tillbaka har huset en beige färg. Men det kallas än idag Gröna Nöden och sägs vara bebott av ”fint folk”. (Det var väl därför vi flyttade…)
Det var mörkt när vi gick ut, men jag tog ända några bilder från kvällspromenaden i Metropolen Byhålan. Här är en del av dem:
Idag då? Jag pinade mig upp efter cirka fem timmars sömn för sedvanlig vardagsadministration. Senare blir det ett par ärenden på stan för min del. Kanske packar jag in mamma i bilen för att jaga en lampskärm samt en tur upp till graven med påskliljor. Vidare har jag fått i uppdrag att gå ner med saker i källarförrådet och att göra fint på mammas balle*. Lax ska inhandlas till påskafton, för det glömde jag köpa igår. Och… jaa, däremellan ska jag klia på några konstiga bett jag fick i förrgår. Jag messade över några bilder till Fästmön igår kväll, men hon blev inte imponerad, mest äcklad. Gissar att hon var trött på skröpligheter efter en tuff första dag med ny arbetsgivare.
Vidare ser jag fram emot att få en vägbeskrivning per mejl som ska leda mig och mamma till en vän på påskdagen. Det är en utflykt jag verkligen ser fram emot! Östergyllen är så vackert på våren och utflykter på landet är härliga.
Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så blir jag glad! Det är roligt att läsa vad du gör!
*mammas balle = mammas balkong
Livet är kort.
Posted in Personligt, TV, Vänner, tagged Anja Kontor, Antikrundan, augusti 2014, avsked, avsluta, axel, barn, bevisa motsatsen, bisättning, bit för bit, dö, död, döden, december, ett ännu större brott mot livet, extra ledsamt, farväl, fastfrusen, födelse, föräldrar, förgänglighet, framtiden, gråt, höra fåglar, huvud, i mina ögon, inte rättvist, intervju, jobb, kämpa, komma hem, kort, kropp, livet, livsberättelse, luckor, När livet vänder, Nissan, nyår, obegripligt hemskt, onsdag, operation, otroligt viktigt, pappa, pusslas ihop, reflektera, se framåt, sjuk, snäppet värre, son, sorg, stanna upp, styckmördad, svårt att andas, svårt att ta in, ta hand om, tankar, tatuering, text, uppdatera, Uppsalanyheter on 18 mars 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?
Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?
Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.
Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.
Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.
Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet. Födelsen och livet, förgängligheten och döden.
Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:
Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.
Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.
Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)
Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
Livet är kort.
Posted in Böcker, Familj, Gult, Krämpor, Personligt, TV, tagged 22/11 1963, Anja Kontor, armar, bank, barn, blåsa, blek nos, fantastiska färger, förna, fötterna, fet röv, fot, fotriktiga skor, frysa, gångtunnel, gåstavar, göra ont, grus, gubbe, hals, halv stam, hantera, helg, himmel, humor, hundar, inomhus, is, jackficka, kaffe, klarblå, klicka förbi, klotter, lä, läsa, ledig, leka, lila, litteratur, livet, livskraftig, lova, lunchrast, marssol, mattant, mål, När livet vänder, nätverkande, nävar, njuta, passera, prata, rasta, Runkeeper, senior, skrik, skrika, snö, sol, solbrillor, son, stavas, stinkig cigg, stund, styckmördad, sur, svettas, tankar, text, traska, träbänk, tystna, tystnad, underbar, ungar, uppvärmd, varma, varmare, varmt skönt, väderapp, vända, vända hemåt, växa vilt, vår, vinter on 18 mars 2015| 2 Comments »
Ett inlägg om en liten stund.
Idag är det om möjligt ännu varmare, även om himlen inte är riktigt klarblå. Tråkigt att sitta inomhus, så jag grabbade tag i min bok på gång, satte solbrillan på näsan, klickade igång Runkeeper (stavas med ETT k, Gunilla!) och tog mig ut. Målet var att hitta en bänk i lä där solen kunde värma min bleka nos medan jag läste en stund.
Marssol idag igen.
Jag gick och jag gick. Men inte f*n hittade jag nån bänk där det var varmt och skönt och inte blåsigt. I stället såg jag snö, is och grus på ett ställe. Det slog mig att väderappen har ”lovat” snö till helgen. Så typat! Min och Fästmöns enda lediga helg tillsammans på fyra veckor!
Snö, is och grus, såg jag och inte nån plats för en skönt stund i solen.
Humöret sjönk, foten gjorde ont och jag frös vid halsen och svettades om armarna. Kände mig lika sur som den här klottrade gubben jag mötte i en gångtunnel. Och då hade jag vänt hemåt igen.
Den här klottrade gubben ser lika sur ut som jag kände mig.
Men så stod den där, bara, träbänken gjord av en halv stam och uppvärmd av solen. Efter 40 minuters traskande, med tankar som malde kring morgonens nätverkande och texter, hittade jag den. Jag slog ner min rätt feta röv, halade upp boken ur jackfickan och satt i hela 20 minuter och läste i solen.
En stund i solen med min bok blev totalt 20 minuter lång.
På avstånd hörde jag ungar som lekte och skrek. (Varför skriker barn jämt – även sen de lärt sig prata?) Ett par seniorer klickade förbi med gåstavar i nävarna och fotriktiga dojs på fötterna. Nån hund rastades på avstånd. När lunchrasten var slut i den närliggande skolan tystnade skriken. Jag reste mig efter att ha njutit av tystnaden en stund. Passerade en mattant som kopplade av med en kopp kaffe och en stinkig cigg.
Plötsligt såg jag dem. Fantastiska färger, underbara, livskraftiga små krokusar som växte tämligen vilt. Jag la mig ner i förnan och knäppte en bild på de gula…
Gul krokus.
… och sen fotade jag de lila…
Lila krokus.
Jag tänkte att
NU har det vänt, nu är vintern slut och våren här!
För övrigt vänder livet på TV i afton också. Klockan 20 i SvT2 samtalar Anja Kontor med Lennart, vars son hittades styckmördad. Hur i all sin dar hanterar man det???
Livet är kort.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
| 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
| 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
| 29 | 30 | |||||
Twingly-länkare
Powered byIP2Location.com
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 