Ett hissigt och dissigt och inte så fnissigt inlägg.
Torsdag och då levererar jag som vanligt en lista över den gångna veckans toppar (knopp) och dalar (knäpp). Nu händer det ju inte så väldigt mycket i mitt liv för tillfället. Men jag lever. Och livet, min vän, det är en gåva!
Gåtor och seriemördare brukar ge en viss spänning i litterär form. Därför grabbade jag tag i Månpockets utgåva av Tänk på ett tal, John Verdons debutdeckare, en dag i november förra året. Jag köpte den och den fick följa med hem. Låg till sig i min att-läsa-hög, för jag ville ha nåt riktigt spännande att se fram emot.
Den pensionerade polisen Dave Gurney kontaktas av en gammal skolkompis, Mark Mellery. Mark har fått ett mystiskt brev och känner sig hotad. Men han vill inte blanda in polisen. Dave börjar nysta i det hela, trots hustrun Madeleines missnöje. Plötsligt finner sig Dave vara en deltagare i ett märkligt spel, men också i jakten på en seriemördare.
Den lovade så mycket, den här boken. Men nej. Tyvärr. Inget av löftena infriades. Jag kan inte förstå hur en bok kan kallas
[…] beroendeframkallande thriller […]
och
[…] Otroligt fängslande, fantastiskt skriven och helt enkelt den bästa bok jag har läst i år”. […]
av de recensenter som lyfts fram på bokens omslag. För den här boken är för mig ett riktigt sömnpiller! Jag har tragglat med den alldeles för länge. Jag har haft svårt att komma in i den. Den är seg, trots att jakten på just en seriemördare borde vara fartfylld.
Nä, det blir ett lågt Toffelomdöme och troligen ingen mer John Verdon för mig. Hur kunde Månpocket ge ut denna???
PS Varför jag läste den överhuvudtaget? Ja jag ville ju trots allt veta vem mördaren var samt mördarens motiv.
Annandag påsk är det för alla, men vardag ändå för somliga. Det vill säga människor som arbetar inom vården, typ som Fästmön. Vi har nu haft fredag kväll, lördag samt söndag ledigt tillsammans. Vi har ätit och druckit gott, haft sällskap av de två äldsta ”barnen”. Jag har haft skitont i ryggeländet och Anna, den stackaren, har stått för det mesta av matlagningen. Tanken var att vi skulle hjälpas åt. Tja, jag skalade väl lite potatis och räkor på påskafton, det var mitt bidrag. Anna har diskmaskin, så den skötte det mesta av disken, turligt nog.
Inte blev de två jobblediga dagarna nån jättevila för min älskling, men vi har försökt att slappa lite då och då, var och en på sitt sätt. Igår kväll satt Anna och äldsta bonusdottern på ballen* och fikade, medan jag låg inomhus och kved och gjorde detsamma (fikade, alltså). Äh, jag gnäller inte om ryggen för att nån ska tycka synd om mig. Att jag stönar och gråter IRL är kroppens egna reflexer. Här på bloggen skriver jag av mig smärtan. Den lättar faktiskt lite av det. Att skriva ger mig nåt att göra en stund, nåt som, trots att jag skriver om värk, tar bort tankarna på smärtan. Bloggen har alltid fungerat som min ventil. Är det inte den ena åkomman så har det varit den andra. Gratis terapi!
Häromdan kom jag att tänka på just terapi när jag helt oförhappandes träffade på en före detta chef i Förorten. Märkligt nog har vi inte setts under alla år Anna och jag har varit tillsammans. H*n, chefen, alltså, har ju bott där ute h*n också. Nu behövde inte jag söka terapi för den chefens skull, men det var en turbulent tid då, för cirka tio, tolv år sen. Mest för chefens del. Några år senare var det vi andra som drabbades och behövde terapi. En del av oss.
Tamburmajor. Eller Anna, dårå, för den som inte ser det.
Mitt på dan idag var det två packåsnor – eller tamburmajorer, som Anna brukar likna sig vid – som tuffade in till stan. Vi blev stadsbor igen. Jag hade min ryggsäck och Lapdancen samt en påse böcker, Anna hade två väskor, ett antal jackor (man vet ju aldrig hur vädret blir) och en kasse med mat som de hemmavarande inte äter och som vi därför medförde hit. Här blir vi nu i knappt två veckor. Jag är fortsatt sjukskriven nästa vecka. Lagom till min födelsedag går sjukskrivningen ut och mitt mål är att jag ska åka och jobba om en vecka. Hur nu det ska gå. En dejt med naprapaten väntar däremellan. Blir ryggen inte mycket bättre snart får jag helt enkelt lov att ringa doktor Jan igen. Men målet är, som sagt, att jag den 28 april åker och jobbar. Det är nämligen min tredje sista arbetsdag innan jag slutar på nuvarande ställe.
Anna började sitt jobb klockan 14 idag och jag skjutsade henne. Det är nog helgens varmaste dag. Jag såg massor av promenerande och cyklande människor. Själv går jag med skinnjacka, livrädd att ryggen ska bli värre. Passade på att handla lite förnödenheter på vägen hem på ICA Heidan. En del som jobbar där är ganska… oförskämda. Andra är trevliga. Hemmavid mötte jag Lucilles Gäng. Vi terapeutade oss om det som hände den 8 april. Vi har alla ganska lika åsikt om vad vi hörde och vad vi tänker om det hela.
Mamma har fått ett samtal och jag har betalat min bensinräkning som tycks ha levererats på långfredagen (märklig postutdelningsdag). Nu blir det en stunds läsning – dels min sedvanliga dagsrunda hos de bloggare jag följer, dels min bok på gång (som bara är urtrist). Anna ska inte hämtas förrän klockan 21, tyvärr, tycker jag dårå. Men vem vet, Anna kanske vilar upp sig på jobbet..?
Boken jag läser just nu är väl inte precis i Nobelprisklass. Men det är helt OK för tillfället. En guldtand Ett guldkorn hittade jag alldeles nyss, i alla fall:
[…] och återvände till ämnet på samma sätt som tungan söker sig till en trasig tand. […]
Nej, det hjälper mig inte ett dugg att sitta här hemma och glo. Det hjälper inte ett dugg heller att få veta att det alltid finns människor som har det värre än jag – det vetjag, men det skiter jag i just nu, i ärlighetens namn. Jag har fullt upp att överleva varje dag, ifall nån ville veta det. Eller det kanske de flesta skiter i också. Vad vet jag, vad vet jag.
En Twitter-vän har tänt en hoppets låga som skulle kunna ge nånting kortsiktigt. I övrigt är det pitch black. Idag har jag inte hittat ett enda jobb att söka. Inte ett.
Eftersom Fästmön hade några ärenden idag hängde jag på. Behövde tanka bilen ifall, ifall jag ska… åka nånstans längreän i stan, så jag skulle ändå ut. Dessutom är det skönt att känna sig lite behövd, för att skjutsa Anna i bilen underlättade på flera sätt idag.
Vi tog oss till Stormarknaden där jag tittade på konstiga – och då menar jag verkligenkonstigaleksaker!.. Vad sägs om… Dumma mej, till exempel?
Dumma mej – en passande leksak för undertecknad.
Och så ÄNTLIGEN fick jag chansen att göra ett nytt försök att filma grisen. Jag fattar inte hur människorna som arbetar i leksaksaffären i fråga står ut hela dagarna… (Du måste ha ljudet på!)
Inne i sagda leksaksaffär fanns ännumer prylar som LÄT väldigt illa. Fast den här saken åker fett upp på min önskelista till tomten! Notera att jag trycker på en knapp, det är INTE jag som låter!
Ingen av leksakerna på filmerna fick följa med hem utan i stället införskaffades ett högst ordinärt spel som ska bli en present i helgen.
Mycket folk i rörelse gjorde att vi for vidare ganska snart. Nästa mål blev Röda korsets second hand-butik i Boländerna. Där visste jag sen tidigare att det finns gott och billigt fika, så vi slog till med var sin mugg underbart kaffe.
Kaffet smakade ljuvligt!
Slog på stort och tog var sin havrekaka till. Måste ju fylla på med lite energi.
Havrekaka till kaffet. Fikat på Kupan, som Röda korsets second hand-affär heter, kostar nästan ingenting!
Nytt på Kupan, som Röda korsets second hand-affär heter, var ett litet vintagerum. Det var dock flera olika 1900-talsårtionden som trängdes där. Men utanför möttes vi av 1960-talets största pingla, Marilyn Monroe. Hon var dock intetill salu!
1900-talets största pingla!
Anna gjorde ett riktigt fynd som vi sen for ut till Himlen med. Det var mest här som behövdheten kom in. Det är gott att kunna hjälpa till, att hjälpa sin älskade lite praktiskt.
Själv fyndade jag som vanligt böcker, bland annat en bok av en av mina svenska favoritförfattare, Göran Tunström. En Selma gav jag för dessa två:
Berömda män som varit i Sunne och Tänk på ett tal – för tillsammans 20 kronor.
Nu har det blivit kolsvart utanför och magarna knorrar. I kväll blir det körv och potatisklyftor till. Jag är glad så länge det finns mat att ställa fram på bordet.
Vad ställer/ställde DU fram på köksbordet till middag idag???
Inte bara ett nytt år har startat – ett nytt LÄSår har också inletts. Och vad passar väl bättre då än några tips från Månpockets pocketutgivning i januari, mitt urval?
Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman
En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck. Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabel
Tänk på ett tal av John Verdon
Dave Gurney, en pensionerad kriminalare, får en dag besök av en gammal kamrat från collegetiden som har ett ovanligt problem. Mark Mellery har fått ett mystiskt brev. Det är skrivet på vers och slutar med: ”Strax ska du få se hur väl jag känner dina hemligheter, tänk på ett tal vilket som helst upp till tusen och öppna det lilla kuvertet.” När Mark Mellery tänker på 658 och tittar i det förseglade kuvertet finner han exakt samma tal där och orden: ”Förvånar det dig att jag visste att du skulle tänka på 658?” Vem gömmer sig bakom avsändaren X Arybdis? Vem är det som kan läsa hans tankar? Vem är det som vet vilket tal han spontant skulle välja? I brevet antyds också Marks förflutna som alkoholist, en mörk period i livet som han trott att han för alltid lämnat bakom sig. Fylld av fruktan ber Mark att Dave Gurney ska hjälpa honom. Gurney är till en början mest road av det mystiska brevet. Men när Mark efter ett par veckor hittas död med uppskuren hals på sin egendom och flera mord inträffar, där offren fått samma typ av brev, finner sig Gurney plötsligt indragen i den dödliga jakten på en intelligent psykopat och seriemördare där även hans eget förflutna blir ett hot.
Dubbelexponering av Suzanna Dilber
En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron.
En ung skådespelerska har sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något.
Tyst i klassen av Björn Ranelid
Kristina Lilja växer upp med mor och far och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slår och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta.
Hon lyckas bryta sig loss, hon gör ett gigantiskt klassprång och blir så småningom präst.
Sverige forever in my heart av Niklas Orrenius
I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor ”familjen Kebab”. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: ”Sverige forever in my heart”.
Sverige forever in my heart innehåller 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gåtor och seriemördare brukar ge en viss spänning i litterär form. Därför grabbade jag tag i Månpockets utgåva av 
Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman
Tänk på ett tal av John Verdon
Dubbelexponering av Suzanna Dilber
Tyst i klassen av Björn Ranelid
Sverige forever in my heart av Niklas Orrenius
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 