Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tala fritt’

Avskalat. Modigt. Sorgligt. Och ändå hoppfullt och livskraftigt. Så vill jag sätta mina ord på den tredje delen av När livet vänder. Det program där Anja Kontor möter Ulrika som förlorade sitt enda barn i en trafikolycka.

frostigt löv på gräs

Ett löv dör och faller av sitt träd, det sker varje år. Men barn borde inte få dö före sina föräldrar.


Ulrika körde själv olycksbilen.
Med i bilen fanns en kompis och hennes barn. Alla blev skadade, men de båda pojkarna dog. När Ulrika berättar om olyckan gör hon det i presens. Det enda som hörs är hennes röst. Ibland pausar rösten och vi får se på naturbilder i rutan, nån gång lite musik till. Men det är avskalat, det är jobbigt, man kommer inte undan. Barn borde verkligen inte få dö före sina föräldrar. Och hur klarar en förälder av att gå vidare?

Det klart att Ulrika själv ville dö när hon fått veta att sonen Jonathan hade förolyckats. Som tittare får vi inte veta hur lång tid det tar innan det vänder, innan Ulrika gör en deal med sig själv om att inte dö utan fortsätta leva.

Men hon gör dealen och hon lever idag. Hon har flyttat från huset på andra sidan Vättern till en lägenhet i Uppsala, nära kompisen som var med i bilen vid olyckan, kompisen som också förlorade en son. Man skulle kunna tro att vänskapen gått sönder, att skuldkänslor skulle ersätta vänskapsbanden. Men Ulrika och hennes kompis har blivit ännu tajtare – de två är ju de enda som vet hur det känns.

När Anja Kontor frågar var Ulrika tror att sonen finns nu, svarar hon att hon tror att han finns i nån sorts himmel…

[…] en plats där tiden står stilla […]

En mycket stark halvtimme, som knappast kan ha lämnat nån som tittat oberörd (om tittaren då inte har ett hjärta av sten). Anja Kontor är lysande, hon låter huvudpersonen tala så gott som fritt, passar in med några frågor då och då för att leda berättelsen vidare.

Det här var ett riktigt bra TV-program, jag är alldeles matt. Nu ska jag försöka se de två tidigare programmen, som jag missat, på SvT Play. Totalt blir det åtta program.

Det känns fånigt att sätta Toffelbetyg på nånting så bra, men jag gör det ändå. Och självklart blir det det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är lite kortare för en del.

Read Full Post »

Sicken dag det har varit! En riktig KOntrasternas dag! Den inleddes med diverse jobb kring forskartexterna. Hela sex av 30 har svarat och kommit med ändringar och tillägg. För att ha lite koll på vad som är gjort och inte gjort fick jag fixa till ett Exceldokument med uppgifterna. Utöver textbearbetning och inväntan av förslag på projekt ska det fotas. Och översättas från engelska till svenska.

Och HEPP! så blev det lunch… Jag hade en god låda med het tacokycklingfärs med mig från Fästmöns frys. I min egen frys hittade jag en påse kokt spaghetti. Jag lät dem gifta sig på en tallrik i micron. Helt OK, fast mängden färs var ju liiite större än mängden pasta…


Mycket färs och lite pasta! Men gott och hett var det!

                                                                                                                                                         Anna, ja… Hon jobbar kväll i afton och har försökt byta med nån kollega eftersom det är föräldramöte för Elias. Tyvärr utan framgång. Dessutom hade hon ingen som passade pojken så det var bara att släpa honom med sig till jobbet på eftermiddagen när han slutat skolan. Inte idealiskt, men ibland blir det så. Jag ska sms:a om en stund och kolla hur det går, i värsta fall får han komma hit en stund. Fast jag har lite saker jag behöver göra i kväll, så det blir nog inte så kul här heller… Trist när det blir så där, men Elias är duktig och det funkade bra i somras att han var med nån gång. Skillnaden då var väl att mamma jobbade på kontor och nu jobbar hon med människor…

Min eftermiddag då? Jo vi skulle ut och fota en ko-karusell. Jag ska i ett kommande inlägg förklara vad det är. Nu blev det emellertid inte så att korna släpptes på, så vi fick prata lite med dem och ta några foton i stället.


Den här ryggkliaren för kossor är en suverän uppfinning, tycker jag.

                                                                                                                                                                Carl, min handledare, berättade att kossor inte har så bra lokalsinne. Eller rättare sagt, de har inte så bra minne. De är vanedjur och att lära dem byta utgång, till exempel tar tid…


Den här kossan hittade inte grinden så att hon kom ut, så hon käkade lite i stället.

                                                                                                                                                              På vägen ut passerade vi kalvarna. De var väldigt linslusiga och kelsjuka. Carl kliade dem så han blev alldeles svart om handen.


Två linslöss och kelsjuka kalvar blev fotade och kliade av Carl.

                                                                                                                                                              Så for vi tillbaka till kontoret. Vi hade bra samtal i bilen och det känns skönt att både Carl och jag kan tala fritt med varandra. Det underlättar förståelsen för så mycket annat som påverkar oss – i tjänsten såväl som hur vi är som personer. Och jag måste säga att det går förvånansvärt bra att dela kontor! Det enda som är jobbigt är när en av oss pratar i telefonen – av förståeliga skäl, kanske..?

Sen sa Carl att jag löser uppgifterna han ger mig för snabbt. Men jag kan ärligt säga att översättningarna blir en utmaning som lär ta tid… Resten av eftermiddagen ägnade jag åt dessa. Jag har ju som sagt fått in sex texter att jobba med och jag hann göra två idag. I alla fall grundöversätta dem. Men det känns långt ifrån OK, så jag får se hur jag löser detta.

Carl är borta på tjänsteärende tisdag och onsdag så då har jag kontoret för mig själv. Funderar på att hitta på nåt bus, men det kanske jag inte ska göra om jag vill få ett goda referenser i framtiden…

Nu sitter jag här i arbetsrummet hemma och luktar ko. Tröja och jeans hänger på vädring på ballen*, för tro det eller ej, det slutade regna idag också och framåt kvällen kom solen. Jag måste nog försöka få in balkongmattan och täcka över möblerna i helgen som kommer. Vi sitter ju liksom inte där ute längre.

Dags att hoppa in i duschen så att jag inte

luktar bonde

som Elias brukar säga till sin morfar att han luktar. Ja, finkänslighet finns det inget som heter i den här familjen… Men ärlighet… Och det är inte fy skam det heller!

                                                                                                                                                           *ballen = balkongen

Read Full Post »