Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tack vare’

Ett inlägg om veckan, månaden och lite annat.


 

Elias ogon

Världen största ögon. Bilden är nästan sex år gammal…

Nu ska vi inte göra några snabba tolkningar av rubriken. Det den avser är att det går mot såväl slutet på veckan som slutet på månaden. Tänk, snart är det juni och dags för skolavslutning! Förra året kunde jag inte delta i skolavslutningen eftersom jag jobbade. I år tänker jag vara med – om jag får. Och tro inte att det har nåt att göra med den traditionsenliga jordgubbstårtan som Fästmön gör, neheeej da! Jag har försökt vara med vid yngste bonussonens samtliga skolavslutningar och det är en rörande tillställning – om än jobbigt att stå rakt upp och ner så länge för mina onda fötter och i antingen stekande sol eller hällande regn. Nej, skolavslutningen är inget jag missar om jag inte är tvungen att vara på annat ställe. För rätt som det är är lillskrutten stor. Det går fort.

Idag har jag namnsdag. Inte för att jag känner mig som nån Jeannette, precis… Den enda som uppmärksammar det nu för tiden är min lilla mamma. Två namnsdagskort hade hon dessutom skickat – bara för att hon tyckte att hon skrev så fult (”glasögonen åkte av hela tiden”) i det första kortet. Lilla mamma då! På söndag är det Mors dag och mamma får sitta ensam. Men hon har i alla fall en ny och fungerande perkolator – som jag vet ALLT om vid det här laget. Den blev en förtida present, fast det låg också ett inslaget paket att öppna på söndag i påsen som snälla FEM vidarebefordrade åt mig.

Grattiskort från mamma

Två namnsdagskort sprättade jag upp idag från lilla mamma.

 

As o Js skrivbordsstol

Skrivbordsstolen från A och J, tillfixad, är till salu för 1 500 kronor på Helping Hand… Den lämnade FEM och jag in när vi var där i början av maj.

Vänner ja… De är en folkgrupp i sig. Den som har läst mitt lösenskyddade inlägg från igår kan se ett exempel. Jag förde en sms-dialog med vännen A igår eftermiddag medan jag fnulade runt på Helping Hand och hon hade råkat hamna på en sightseeingtur per tåg i Mellansverige tack vare (nej, inte på grund av!) en nedriven kontaktledning eller va 17 det nu berodde på den här gången. Det var nämligen så att jag och FEM lämnade in en skrivbordsstol där den där helgen när FEM var på besök här. Stolen hade jag fått av A och hennes man, men vi fick inte ordning på ryggstödet – trots att vi totalt var en fem personer som försökte… (Hade kunnat bli ett separat blogginlägg!) I övrigt var stolen jättefin och vi fick ett stort TACK när vi lämnade den. Att det blev just Helping Hand hade att göra med att FEM ju köpte en bästefåtölj där till sin sambo och vi behövde få plats för den i hennes bil. Och igår såg jag den blåa stolen som vi hade lämnat. Uppenbarligen hade nån med ingenjörsutbildning varit på den, för ryggstödet såg helt OK ut. Men prislappen… Jag baxnade!!! Och naturligtvis tog jag en bild och skickade över till min turistande vän A. Jag kan bara föreställa mig hennes fågelholksmin när hon tog emot bilden på mobilen…

I övrigt såg jag en del fint och fult på Helping Hand. Smartaste grejen var nog det kombinerade lilla nyckelskåpet/spegeln som säljs för 65 kronor. Naturligtvis inget som följde med hem till mig, jag har både nyckelskåp och spegel i min hall. Men ett litet tips för den som inte har nåt! Idag, fredag, har Helping Hand stängt, men på lördag är det öppet igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


I eftermiddag åker Anna hem till Himlen 
för att vara mamma på heltid i två veckor igen. Jag skjutsar hem henne, förstås. Hela bilen är full av grejor, trots att vi redan varit ute en vända till Himlen med saker. Vi storhandlade i onsdags och körde då även ut och packade in de fem matkassarna. Storhandling är aldrig roligt, men i onsdags var det nog värre än värst. De första 20 minuterna terroriserades vi kunder av ett meddelande på först svenska, sen engelska, som upprepades hela tiden. Det handlade om att ett brandlarm hade gått i byggnaden, men att det skulle undersökas innan kunder och personal behövde agera på nåt visst sätt. Tänk om vi hade varit nästan färdiga – och så hade vi fått lämna vagnen med alla kassarna och springa ut!.. Nej, jag vill inte ens föreställa mig och jag är glad att det uppenbarligen var ett falsklarm eller nåt test.

För egen del ska jag hasa över till Tokerian och köpa mig nån ordentlig mat till i kväll. Det blev varm korv boogie till middag igår. Tanken var att det skulle bli korv med bröd, men det fanns bara ett bröd kvar till de tre ganska så små kycklingkorvarna. Nä, det var inte särskilt mättande för en som hade hållit på med kroppsarbete och jagat skruvar under eftermiddagen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag hoppas att du får en fin helg! 
Själv förenar jag mig med familjen under morgondagen. Till dess ska jag skriva och skriva och skriva lite. Och försöka läsa ut min bok på gång! Jag är alldeles i slutet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det är lite tufft.


 

löparstart

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

  • aktivt söka jobb
  • leta lediga jobb
  • skriva skitbra ansökningar
  • försöka kommunicera med a-kassan
  • rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
  • gå på intervjuer
  • hantera nej på sökta jobb
  • ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

rökIgår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »