Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ta reda på saker och ting’

Ett färdigt inlägg.


 

Pronto är italienska och betyder färdig. Färdig är jag också med Pronto, en digital kommunikationsbyrå med en massa snygga anställda. (Inget fel i det!) Runt midsommar ställde jag upp på en kampanj anordnad av Pronto. Det var andra och sista gången för min del.

RekordvinnarenMitt första samarbete med Pronto skedde emellertid redan i november 2012. Eftersom jag är bokmal nappade jag på ett uppdrag som gick ut på att läsa en då nyutkommen bok, Rekordvinnaren av Pieter Tham. Jag blev lovad

[…] en mer spännande läsupplevelse genom att på ett lustfyllt sätt knyta samma fiktion och verklighet. […]

och jag skulle få

[…] en specialutgåva anpassad för dig och kommer att få möjlighet att uppleva hur det skulle kunna vara att själv vara huvudperson […]

För att få boken och den därtill hörande upplevelsen skulle jag naturligtvis blogga om boken. Boken handlade om en man som vinner mycket pengar på en lott och hur detta förändrar hans liv. Några dar efter att jag hade läst ut boken kom ett brev med snigelpost till mig med liknande innehåll som mannen i boken hade fått. Kuvertet innehöll dessutom en Trisslott. Redan där föll liksom hela kampanjen platt: brevet med lotten kom till mig alldeles försent. Jag var helt uppe i en ANNAN bok vid det laget. Nä, det funkar liksom inte med den här typen av utskick eftersom vi ju faktiskt alla läser olika snabbt. Boken fick för övrigt medelbetyg av mig (och då var jag snäll) och den fick ingen större uppmärksamhet nånstans i media eller så.

I början av sommaren fick jag ett nytt erbjudande av Pronto. Eftersom även det handlade om böcker beslutade jag mig för att nappa. Nån ersättning var det aldrig tal om precis som förra gången, ordet

volontär 

var vanligt förekommande i mejlen från Pronto. Däremot stod det också

[…] Som tack för sitt engagemang som volontär kan man få en fribiljett till Augustgalan. Som bloggare får man även en officiell &#8221badge&#8221 att märka sin blogg med. […]

Orden

[…] kan man få […]

visade sig betyda att alla bloggare deltog i en utlottning av en (?) biljett. (Hade Pronto tillstånd för lotteriverksamhet?)

Jag deltog i kampanjen Bokvalet genom att blogga om den. Främsta skälet var att jag tyckte att det lät som allt annat än lika villkor att digitala böcker har högre moms än andra böcker. Det tycker jag fortfarande, för övrigt. Ett annat skäl var naturligtvis den hägrande biljetten till Augustgalan. Jag fattade inte först att

[…] kan man få […]

betydde just det jag skrev ovan, att man som en av många (?) deltog i en utlottning av en (?) biljett.

Ja till sänkt moms på digitala böckerNä. Jag fick förstås inte den där biljetten. Och ja. Det är delvis därför jag skriver detta inlägg – jag är en dålig förlorare. Men… jag vill också lyfta fram hur viktigt det är att man tar reda på saker och ting innan man lovar att jobba gratis åt andra med till exempel marknadsföring.

För i Bokvalets fall visade det sig inte bara handla om nån liten orättvis moms. Det handlar om lagstiftning och EU-regler och om att digitala böcker ses som tjänster av EU och inte som varor. DETTA hade varit bra att få veta i förhand av kampanjarrangören. Eftersom jag spred kampanjen i alla sociala medier där jag har konton fick jag nämligen ta ett antal diskussioner också. Och blotta min okunnighet. Jag borde ha läst på innan jag bloggade. Jag borde kanske också ha fått bättre underlag…

Pin Ja till lika villkor för alla böckerVidare fick media (traditionell) underlag före kampanjstarten, medan vi bloggare (social media) fick underlaget samma dag som kampanjen startade. Lika villkor? Nä, inte särskilt. Nån tidsplan såg jag inte röken av. Det fanns heller inte preciserat i uppdraget när jag skulle blogga och i vilka ytterligare kanaler jag skulle puffa för kampanjen.

Som jag såg var DN först med en artikel om Bokvalet. Därefter kom vi bloggare. Det twittrades lite samma dag och nån dag efteråt. Sen hände ingenting. Eller i vart fall såg inte jag nåt mer om kampanjen Bokvalet. Med en tidsplan där Pronto hade preciserat när bloggarna – eller ett visst antal – skulle ut med sina texter – hade kampanjen fått större genomslagskraft. Vidare borde Pronto ha kollat av med bloggarna vilka andra kanaler de skulle använda, hur och när och kanske på så vis varit med och styrt. Nu fick kampanjen hyfsad uppmärksamhet i ett par dar. Och sen blev det tyst.

Eller??? Blev det tyst? Som medhjälpare i den här kampanjen hade jag önskat – förutom en biljett till Augustgalan – en redovisning hur det gick. Det enda jag fick var en inbjudan till ett evenemang i Stockholm, ett kampanjkalas. Den inbjudan kom ett par (2) dar före festen, vilket gjorde att jag inte kunde delta.

Nä, vet du… Nu är det pronto med Pronto för min del! För övrigt har jag fortfarande inte vunnit nån storvinst på Triss och jag har inte heller läst en enda digital bok. Jag håller mig till de gamla hederliga pappersböckerna. Och Augustgalan kan jag följa på webben, säkerligen, det gjorde jag förra året.


Från och med nu gäller för min del

  1. inget gratisjobbande
  2. ta reda på alla fakta och se till att få underlag innan jag tackar ja till medverkan i marknadsföring
  3. fortsätta skriva på bloggen om varor och tjänster som jag själv tycker är bra och har provat

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.


Konsulten i artikeln
säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…


På den tiden,
under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!


Nu är det inte bara jag som har förändrat mig.
Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!


Livet är kort.

Read Full Post »