Mina bästa saker

Ett inlägg om lite av det bästa i tillvaron just nu.

 

Min bäste vän just nu.

Snart har halva min semestervecka gått. Största delen av tiden har gått åt till att ha ont, att inte kunna röra sig, att gnälla, kippa efter andan för att det gör så ont etc. Men jag har skrivit en del, det har jag. På fredag hoppas jag kunna tvinga Fästmön att läsa fem kapitel. Kanske är jag lite optimistisk, men… Det är mitt mål. Hade jag varit frisk skulle det ha varit minst det dubbla. Men jag kan liksom inte sitta tillräckligt lång tid åt gången vid datorn för att skriva. Vissa texter mår inte bra av att sönderhackas med avbrott av smärta var tionde minut. Jag vet att ryggen blir bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Fast då är min skrivtid som sämst, för då är jag trött. Min bästa tid är på förmiddagen.

Min bästa ställning.

Igår stolpade jag iväg till Apoteket Hjärtat intill Tokerian. Mitt mål var att köpa antiin-flammatorisk gel, för jag insåg att jag behöver nånting som biter bättre på ryggen. Apoteksmannen var ensam och überstressad. Jag trodde att jag skulle svimma innan det blev min tur. Han hörde knappt vad jag frågade. Men jag kom ut med en tub Diklofenak gel. Den kan jag applicera upp till fyra gånger om dan. Igår blev det två gånger. Den gör nytta! Sen kör jag med mina övningar också, förstås. Har insett att den ställning där jag slappnar av bäst är i skräddarställning, på golvet. Lite svårt att äta där bara, dårå. Men det gör inget för banta är nåt jag verkligen behöver göra. Verkligen!

Vi hade våffelorgier här igår. Vissa såna här temadagar tycker jag att man verkligen ska ta fasta på. Ja ta fasta på, inte fasta på. Våffeldagen är en sån dag. Åt jag sju eller åtta våfflor? Jag minns inte. Sen undrar jag varför jag ser ut som om jag är i nionde månaden…

Ryggen var hyfsad igår kväll, idag är den lika jäklig som igår på dan. De mest basala ting blir som obestigbara berg för mig. Till och med att gå på toa är svårt – särskilt när toarullen lossnar från hållaren och rullar iväg. Vem kan jaga rätt på den? Vem kan ens böja sig ner och plocka upp den? Inte jag, i alla fall. För övrigt tror jag aldrig att jag har tappat så många saker på golvet som just nu – bara för att det är lögn i h-e att plocka upp dem.

Palettbladet blommar i alla fall – en annan bra sak.

Dagen är grå och trist idag. Anna skrev på morgonlappen till mig att det var snöblandat regn när hon klev upp. Hon är duktig som ger sig iväg i alla fall utan att gnälla. Framåt 16.30, när hon slutar idag, hoppas jag att ryggen är så pass OK att jag kan hämta henne. Vi behöver också åka en sväng till Himlen för att hämta lite saker och så ska vi väl ha nån mat. Gissar att det blir smalismat från MacJack (<== jag är mycket ironisk).

Det är ett antal saker jag skulle behöva fixa, men ryggen sätt stopp för dem. Jag börjar bli lite orolig för en viss födelsedag framöver, har inte många idéer och skulle behöver ge mig ut för att se mig omkring. Bara det att jag inte klarar det just nu – och i nästa vecka jobbar jag igen. Vidare finns ett par ekonomipunkter på min agenda som jag tyvärr inte heller pallar att ta tag i, liksom inköp av ny dator. Jag är fortfarande en fruktansvärt irriterad och icke tålmodig sjukling!

Livet är kort.

Read Full Post »

På plats i vardagen igen

Uj uj uj… Det känns konstigt att sitta vid stora skrivbordet på jobbet igen. Men jag är mycket imponerad av mig själv, för jag kom ihåg lösenordet och kunde logga in på jobbdatorn – efter tre försök. Och då behövde jag inte titta på min fusklapp!

Kom ihåg lösenordet.

Förmiddagen ägnar jag åt att gå igenom mejl. Först en snabbgenomgång och en bedömning av vad som måste prioriteras. Därefter genomläsning, vidaresändning, bokningar… Två viktiga möten är redan inbokade den här veckan.

Min S-favorit har varit här och grejat med min dator eftersom vissa filer och mappar har migrerats under sommaren. Känns så bra att få sånt fixat omedelbums – och utan att jag bad om det. S såg ett mejl från mig till alla på institutionen, tror jag, och insåg att jag är tillbaka. Passade på att ge S ytterligare ett jobb, nämligen att fixa min laptop så att jag kan börja använda den snarast.

Hade förstås svårt att somna igår, så det blev väl högst fyra timmars sömn. Lär vara helt slut i kväll. Men annars gick det bra att gå upp klockan 6.10 – typ fyra timmar tidigare än jag har stigit upp den senaste veckan… Jag borde nog ha ”tränat” och förberett mig för tidigare sänggång och tillhörande tidig uppgång, men jag ville njuta av kravlösheten under semesterns sista dagar.

De flesta verkar vara tillbaka här på institutionen idag. Det är kul att träffa alla igen. Jag har förstås mest bara vinkat till folk genom glasväggen, det är bara S jag har pratat med. Förmiddagens fikarast höll jag på rummet, vid datorn.

Det var ensamt i morse vid frukosten, ingen som inspirerade mig till roliga ämnen att blogga om. Jag får försöka komma på saker ändå att skriva om. Och jag kan ju börja med att skriva att jag högt skrek

Idiot! 

i bilen i morse på väg till jobbet. Jag skriker ganska ofta just det ordet i bilen, men i morse menade jag det verkligen. Man kan väl inte bli annat än urförbannad när en busschaufför, en yrkeschaufför, alltså, svänger ut rakt framför mig när jag kommer på huvudled. Hur är det med trafikkunskaperna, egentligen???

Såväl frukost som färd till jobbet avlöpte emellertid väl. Och jag kom ihåg att sätta på mig jobbuniformen som inte består av solkigt tjockis-svart linne och shorts alt. tunna mjukisbrax. Det klämmer lite här och var, kan jag meddela. Magen är som den är och som jag skrev igår i ett inlägg lär jag få vänta på hjälp… Under tiden tar jag en dag i taget, försöker se framåt och så ler jag. För det sa M på Arbetsförmedlingen åt mig att göra.

Du ska le. Le ofta!

sa M.

Det är ord jag har tagit fasta på. Och faktum är att det funkar att le! Inte nåt fånleende som mr UtanKänslaFörDetVerkligenRoliga utan ett som når upp till ögonen. För jag är glad att vara tillbaka i vardagen igen. Mycket!

Livet är kort.

Read Full Post »