Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘syn’

Ett smått sugande och sörplande inlägg.


 

Synsam

Jag gick till Synsam i Stormarknaden igen.

Tänk, nu är det ett dygn sen jag jobbade! Helgerna går så fort… Jag åkte lite tidigare från jobbet igår, för jag hade en dejt med en optiker. I höstas var jag ju hos Synsam på Stormarknaden (tack vare en viss Karl-Bertil!). Jag provade synen och optikern kom fram till att jag behövde betydligt starkare linser än jag hade haft. Och läsglasögon. Linser nätshoppade jag som vanligt för det är billigare. Plötsligt såg jag på långt håll… Men… jag såg inte på nära håll. Jag såg inte att läsa böcker eller sms eller Wordfeud… En bunt billiga läsglasögon inköptes från diverse ställen. Huvudvärken jag hade dragits med ett längre tag försvann så småningom, även om det tog en god stund att vänja sig. Men nu för ett par veckor sen kom den tillbaka. Jag kollade upp möjligheten att få terminalglasögon via jobbet och det var jag berättigad till. Min arbetsgivare betalar glasen samt bågar upp till 390 kronor. Så igår kollade jag synen igen med fokus på datorarbete och manusläsning bredvid. Jag hittade ett par enkla bågar för prick 390 kronor. Om en och en halv vecka, ungefär, får jag sms om att jag kan hämta mina nya brillor. Det ska bli skönt! Ögonen får nämligen jobba hårt om dagarna.

Påse från Partyland

Påsen från Partyland innehöll kräftservetter och en svindyr kräftlöpare i plast.

Och när jag kom ut från optikern, med min partypåse innehållandes kräftservetter och en svindyr kräftlöpare i plast i handen… vem står utanför att väntar på mig om inte Fästmön? Jag blev varm i hela kroppen när jag såg de där busiga ögonen! Vi åkte tillsammans hem till New Village för att ha kräftskiva. Jag hade förberett hemma med kräfttallrikar, kräftljusstakar och kräftknivar samt ställt fram snapsglasen av tenn som jag fick en gång när jag gifte mig. I kylen låg en flarra Östgöta sädes på kylning, medan kräftorna hade tinats där över natten samt på diskbänken under dan.

Nu tycker inte jag att det är särskilt konstigt att ha kräftskiva i januari, men det gör visst ”alla andra”. Ibland har folk en sån trist attityd, bara. Det som passar för mig kanske inte passar för dig. Till min kräftskiva var endast en gäst inbjuden – Anna. Vi sög och sörplade på de röda djuren. Rostade lite bröd till och mumsade på ostar som luktade som om bäst före-datumet var satt nån gång förra seklet. Jag tog en öl och Anna ett glas vitt. Fem snapsvisor och lika många snapsar tog vi. Inte blev vi uppkäftiga för det, bara varma och trötta… Jag orkade gå ut med kräftskalen till soprummet och vi kollade Shetland på TV, men sen var det tack och god natt!

Här är några bilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det kroppsliga.


 

Jag med läsglasögon och bok

Här läser jag med linser och läsglasögon. (Bilden är från i somras.)

Det här med att bli äldre… Jag trodde att jag skulle klara mig, men synen är mindre. Det vill säga, jag har varit närsynt sen tonåren. Glasögon började jag använda när jag kom till Uppsala för att studera. Sen blev det linser. Jag är inte mycket för att det ska synas (!) att jag inte ser perfekt. (Ehum, jaa… även en Toffla är fåfäng.) Synen har försämrats genom åren, jag har kollat den då och då. Linser köper jag på nätet, för det är billigare. Jag tänkte att nån gång ska det väl svänga – den där berömda långsyntheten ska anlända och den och närsyntheten ska ta ut varandra. HA! Det enda som har hänt är att jag fortfarande är långsint OCH har blivit blivit både närsynt och långsynt!!!

Nu har jag inte haft råd att gå till optikern på ett par, tre år, tror jag. I stället skaffade jag ett antal billiga läsglasögon och sen kör jag med det klassiska…

glasögon av, glasögon på.

En bra sak är att jag kan läsa i sängen utan varken brillor eller linser. Bara jag har bra belysning och håller boken ganska nära ögonen. Men ska jag läsa på dagarna, när jag har linser i, måste jag sätta på mig läsglasögonen med styrka +1 annars är det helt omöjligt att se bokstäverna. Riktigt problematiskt kan det bli när jag är ute och ska kolla sms eller mobilsurfa. Då har jag nämligen inte alltid mina läsglasögon med mig.

Mina vanliga glasögon har jag på morgonen, fram tills jag har tvättat mig och stoppat in linserna, samt på kvällen – från badrummet till sängen och om jag ska se på TV i sovrummet. Jag kan inte gå ett steg utan brillor eller linser, för jag ser inte ett smack. Men se (!) att läsa böcker utan hjälpmedel går…

Totalt sett (!) kan en väl sammanfatta att jag ändå har fått lite mindre syn. Det är i vart fall inte helt oproblematiskt. Fast jag gillar att kunna läsa utan hjälpmedel, det är en stor fördel.

 

Sen är det det här med hår…

Kapsyler med mustasch


När män blir äldre 
förlorar många av dem håret på huvet. Min pappa var ett undantag, han hade kalufs in i det sista. Kvinnor får också ofta tunnare hår på huvet. Mindre hår.

Jag har aldrig rakat mina ben, fast i somras var det nära, ska jag säga. För om en får lite mindre hår på huvet får en desto mer nån annanstans. Det som slog mig den här sommaren var att mina shortsben hade fått så mörka hår dessutom.

Pincett med strå

Triumf! Detta strå drog jag ut ur en liten förhöjd prick jag har till vänster ovanför min överläpp.

MEN, vad värre är… håret  ovanpå huvet har blivit tunnare och svårare att få styrsel på. Jag minns hur farmor alltid höll sitt hår på plats med miljoner små kammar, en sorts hårspännen utan spännen, för den som aldrig sett såna. Jag har kort hår, så det funkar inte på mig. Fast detta är inte det värsta ändå… På huvets framsida, det vill säga ansiktet, dyker det gärna upp hårstrån lite här och var. Plötsligt rycker Fästmön i nåt hon har upptäckt och jag skriker – av såväl överraskning som smärta.

 

Nu är ju emellertid inte min kära och jag alltid tillsammans. Det innebär att jag måste ta eget ansvar för oönskade hårstrån som dyker upp i ansiktet. Till min hjälp har jag min gamla frimärkspincett, den som följde med mitt första filatelikit, så att säga. Den funkar inte bara att hantera frimärken med, den funkar till hårstrån också. Det är nästan så jag tycker att det är roligt. Det gör så där sköntont att rycka ett strå och sen – med triumf – titta på hur långt och grovt – och kanske mörkt! – det är. Med läsglasögonen på näsan, förstås. För jag ser ju inte ett enda strå med enbart linser…

Och nu får DU gärna berätta om ögon och strån och andra tecken på att du inte är evigt ung genom att skriva några rader i en kommentar. Om du vågar. En del tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker mest att det är irriterande att inte se.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förbannat inlägg.


 

Peppi Pitkätossu

Det här har inget med inlägget att göra, men visste du att jag kan sjunga Pippi Långstrump på finska? I alla fall första versen och refrängen…

Jag tillhör dem som faktiskt inte gillar ingrepp i äldre, litterära verk. Jag står för det. Det gör mig inte till rasist. Jag tycker att man ska se böcker genom det timglas när de skrevs. Som Pippi Långstrump. Nu har man gått in och retuscherat originalet, för Pippis pappa kan år 2015 inte ha den titel han innehade när boken skrevs (1940-talet). Hos mig väcker det ett löjets skimmer.

MEN… jag vet att just n-ordet gör en massa människor illa nu för tiden och naturligtvis använder jag inte ordet när jag pratar eller skriver. Det jag vänder mig mot är att man gör just ingrepp i ett redan skrivet verk – ett verk, som var en bild av sin tid. Idag, nu, är en annan tid. Kan vi inte nöja oss med det?

Det här har skapat ett ganska stort rabalder i Sverige. Det blev rabalder för ett tag sen (hösten 2012) om en Tintinbok också. Därför är jag just nu väldigt, väldigt förvånad. Häromdan läste jag nämligen i Dagens Nyheter att Mein Kampf ska ge ut igen i Tyskland – och alla är så jävla tysta!!! Jag har inte hört en käft protestera. Har du??? Ja, Tyskland är ett annat land än Sverige, men…

Det är en kommenterad upplaga som ska ges ut och den kommer ut 70 år efter krigsslutet. För den som inte vet det är Mein Kampf den bok i vilken Adolf Hitler nedtecknade sin politik och sin syn på historien. Den består också av en självbiografisk del. Men nu är det även 70 år sen författaren dog och därmed slutar upphovsrätten att gälla. Och då vill Institut für Zeitgeschichte, ett historiskt forskningsinstitut i München, ge ut en kritisk upplaga av Mein Kampf.

Förra året, inför att upphovsrätten skulle sluta gälla, enades de tyska delstaternas justitieministrarna om att Mein Kampf inte ska kunna kunna ges ut i Tyskland i fortsättningen heller. Skälet är att boken strider mot lagar eftersom den innehåller hets mot folkgrupp. Men frågan är om detta gäller enbart för utgåvor som inte är kommenterade..?

Det här tycker jag är riktigt förskräckligt! Riktigt FÖRBASKAT förskräckligt!!! Boken är ett historiskt litterärt verk, men några nyutgåvor – med eller utan kommentarer – ska inte ges ut, enligt min mening. Kan du käbbla om Pippis pappa så borde du SKRIKA nu när du har läst detta. Det blir en rejäl, fet svart bak!

Svart bak

Nej! Beslutet att ge ut Mein Kampf får en rejäln fet och svart Toffelbak!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Medan mörkret fallerMedan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)

Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…

 

[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]

Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.

Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.

Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!

Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nervöst och lite irriterat inlägg.


 

Regntunga skyar

Höst ute?

Nej idag, på min riktiga, lediga dag den här veckan, blev det varken sovmorgon eller en FEM (<== gå tillbaka till sängen och läsa). Jag vaknade strax efter klockan sex och behövde gå på toa. Mötte Fästmön i hallen, utrustad med paraply. Det råder nästan höstlik stämning här med mörker, blåst och regn, så jag erbjöd mig att skjutsa henne till jobbet – jag var ju ändå uppe. Hon kunde sitta ner en stund till innan vi tuffade iväg i Clark Kent*.

Jag tror att jag är lite nervös inför sprutan jag ska ta idag. Jaa, jag veeet! Jag är larvig, men jag är väldigt rädd för nålar. Och en droppe blod så svimmar jag. Båda fobierna har kommit nån gång de senaste åren. Jag tror att de härstammar från en sjukhusvistelse 2010 när man upptäckte att mitt blod inte är som det ska. Då skulle jag stickas morgon, middag, kväll – och natt. Kände mig som en nåldyna och det var inte kul. Tills sist protesterade till och med min hud och mina vener genom att inte släppa in nålarna.

Kanske var det just för att det känns som höst där ute som jag tyckte att bloggen behövde fräschas upp lite. Bland annat bytte jag bakgrundsbild till ett blad med regndroppar på, men det syns inte så mycket. I headern har jag placerat en vacker stenbänk. Originalet står på Vätterpromenaden i Metropolen Byhålan – och har väl alltid stått där. Jag undrar hur många byxbakar och klänningsrumpor som har nött stenen… Häftig är bänken i alla fall, tycker jag!

The ShiningDet var en skön ledig dag Kristi Himmelsfärdsdag och namnsdag igår. Jag slappade verkligen! Mamma ringde och grattade mig. Och så var jag ute en sväng för att handla. Men jag passade på att läsa mycket – särskilt böcker som inte är så släpbara. På eftermiddagen grep jag mig an Doktor Sömn av Stephen King. Boken är en fortsättning på Varsel. Eller The Shining, som boken heter på originalspråk. Boken, som sen blev film med samma namn där Jack Nicholson gjorde en fantastisk rollprestation!

Kvällshimmel Kristi Himmelsfärds dag 2014

Kvällshimlen igår, Kristi Himmelsfärds dag.

Igår kväll var Anna jättetrött efter en natt med dålig sömn och en lång arbetsdag. Vi åt sill och färskpotatis från Tokerian och gräslök från Slottsträdgården. Och jag tog väl tre små snapsar. Solen gjorde tappra försök att titta fram. Stundtals kunde det se så skönt ut utomhus, men vinden var kraftig och nordlig. Inte alls nåt balleväder**, med andra ord. En fördel med det är att folk i närområdet inte grillar, för grillrök gillar inte mina luftrör. Men nån i huset hade uppenbarligen tråkigt igår kväll för vid 22-tiden satte denna nån igång med att spika i ungefär en timme. Anna lyckades somna ändå, medan jag låg och retade upp mig. Det är uppenbarligen väldigt svårt att förstå orden hänsyn.

Min förmiddag ska jag ägna åt Uppsalatidningen (klicka på länken så hamnar du på e-tidningen!), som hamnat i postboxen i morse. I tidningen hittade jag bland annat en artikel om biskop Antje, vår första kvinnliga ärkebiskop i Sverige. Hon tillträder i mitten av nästa månad. Extra intressant var det förstås att läsa om hennes stöd för samkönade äktenskap, men också hennes syn på att diskutera religion och hennes synlighet i samhällsdebatten. Detta har naturligtvis lett till att hon har blivit utsatt för näthat. Hon säger bland annat i artikeln:

[…] Det är viktigt att det finns en öppen och saklig debatt där olika åsikter möts. Men personangrepp och hat är något annat. Klart att det gör ont och det har tagit tid för mig att förhålla mig till det.

Inte ens den blivande ärkebiskopen har alltså sluppit ifrån galningar och puckon… Detta fick mig att tänka på den person som kommenterade en text hos Jerry om bögbotande präster och i kommentaren drog in pedofili och tidelag… Maj gadd… Som om alla bögar skulle vara pedofiler och även ägna sig åt sex med djur… Om man tror att det är vad en bög ”gör” är man helt klart fel ute och skulle kanske behöva förkovra sig lite.


*Clark Kent = min lille bilman

**balleväder = balkongväder

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett demokratiskt inlägg.


 

Skylt vallokal

En enda skylt visade var jag kunde rösta.

Alldeles nyss har jag varit och utövat en av mina demokratiska rättigheter: jag har röstat i EU-valet. En kort men skön promenad bort till vallokalen blev det. En vallokal, som precis som tidigare år är uruselt skyltad (jag har sagt till flera gånger, men i år orkade jag inte.) En enda utomhusskylt såg jag – och byggnaden är ganska stor, man kan komma dit från flera håll. Min vallokal är alltså en skola med miljoner många ingångar. Till sist hittade jag i alla fall rätt dörr.

Utanför ingången stod en kristdemokrat och försökte pracka på mig valsedlar. Jag tackade nej. Är det nåt parti jag aldrig har eller ska rösta(t) på så är det KD. Inte med partiets syn på såna som mig (<== homosexuella). Det är ett väldigt snack om ett viss annat parti som också kallar sig demokrater. Det är ytterligare ett parti som aldrig får min röst. Men jag vill också med detta inlägg påminna om att KD inte heller är något… vidsynt parti. Det är en skam att partiet får ha förledet

krist

i sitt namn! Det finns inte mycket kristligt i deras partiprogram, enligt min mening.

Innanför vallokalens dörrar var det faktiskt kö! Min röstsedel granskades medan jag köade. När det blev min tur stod en överinformerande jänta och berättade hur själva röstningen går till. Jag har liksom röstat förr, men jäntans lilla tal var säkert bra att få sig till livs för den som aldrig har röstat tidigare.

Jag valde ut några valsedlar och gick sen bakom ett grönt litet bås där jag stoppade, i mitt tycke, rätt sedel i kuvertet. Vad som menas med rätt är

for me to know and for you to find out

Sen skulle mitt valkuvert överlämnas och jag skulle legitimera mig. Jag la ifrån mig mina solbrillor på bordet. Och nej, jag tänkte inte glömma dem. Men jag kanske såg förvirrad ut eftersom en av röstmottagarna sträckte fram dem åt mig. Jag hatar när folk tar i mina saker!!! Jag fick torka av brillorna hjälpligt med en klädtrasa.

Slutligen försökte jag lämna vallokalen, men utgången var låst. Maj gadd, kunde de inte ha låst upp dörren på valdagen? Till sist slapp jag ut – med blotta förskräckelsen!

Nej, att rösta är inte det lättaste när man tycker att det är jobbigt med människor på olika sätt och vis. Men jag är stolt och glad att jag har gjort det nu. Har du???

Ritad smiley

Stolt och glad har jag röstat i EU-valet 2014.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »