Här är bara tyst och tomt…

Sitter på ”jobbet”. Här är bara tyst och tomt och ingen Carl. Tänk så snabbt man vänjer sig vid att dela rum med nån! Det är nästan så jag har svårt med koncentrationen idag…

Dagen började med att jag mejlade ut åtta påminnelser till forskare som inte har hört av sig angående slutkorr. Jag fick svar nästan omgående av en och en annan lovade återkomma under dagen. Det skulle kännas jättebra om vi fick ut de här sidorna i veckan, men jag vågar inte riktigt hoppas…

Morgonen bröts av genom en liten promenad i uppförsbacke till avdelningen. Jag trodde att jag skulle kollapsa och luftrören fick verkligen kämpa! Det var ju inget regelrätt morgonmöte idag bara för att jag hade masat mig iväg, men det finns förstås andra vinster att göra om man lär känna kollegorna!

Tillbaka på kontoret igen fixade jag till några sidor samt köpte en bild till en av dem. Och hepp så var det lunch!

Jag har bytt skärm från min lilla till Carls stora bredskärm. Det tog ett tag för naturligtvis hade jag ju inte rätt drivrutiner. Tur då att jag fick bra fjärrhjälp från vår IT-avdelning och M som satt nånstans uppe i norr och guidade! Teknikens under när nån annan än jag styr min egen mus! (Nej FEM, inte den  musen, datormusen!!!)

Datormusen var fjärrstyrd en stund idag.

                                                                                                                                              På agendan idag stod också att författa ett mejl till M på arbetsförmedlingen med ett antal frågor och ärenden. Jag hoppas att jag får snabbt svar, men det brukar komma i slutet av dagen.

I morse fick jag en otrevlig överraskning – lingonen hade trillat in! Och jag som gick och hoppades på att jag skulle vara gravid ha blivit tant sen sist! Men icke! Så idag är magen ännu större än vanligt och jag känner mig fet och fluffig och svullo och har förstås ont också. Aldrig får man vara nöjd och glad… 👿

Read Full Post »

På liv och död

Det här är ingen bok som man bara läser ut och lägger ifrån sig utan att tänka efter lite.

Så klumpigt och tafatt uttryckte jag mig alldeles nyss om På liv och död. Historien om Micke Dubois, skriven av  Gitte Nilsson och Niklas Bodell. Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk, men boken tar upp ett ständigt aktuellt och viktigt ämne: självmord.

En bok man inte bara lägger ifrån sig efter läsning.

                                                                                                                                                                 I slutet av 2005 tog komikern Micke Dubois, känd som Svullo, sitt liv. Han var bara 46 år och lämnade tre små barn efter sig. Den här boken är skriven av Gitte Nilsson tillsammans med journalisten och kommunikationschefen Niklas Bodell om Micke Dubois. Gitte Nilsson var sambo med Micke Dubois i ungefär tio år. De två var ganska nyseparerade när Micke Dubois tog livet av sig. Medicinerna han ätit en tid tycktes göra att han mådde ännu sämre i sin depression. Gitte Nilsson försökte få hjälp åt honom i vården utan större framgång. Efter en kort inskrivning kom han hem igen och mådde så dåligt att han till sist inte orkade längre utan tog livet av sig den 30 november.

Det här är fruktansvärt. Självmord är fruktansvärt. Mer fruktansvärt när det är en ganska ung människa som tar livet av sig. En människa som uppenbarligen inte fick hjälp, trots ex-sambons försök. Men det handlar om att patienten måste komma frivilligt till sjukvården, uppenbarligen. Hur lätt är det när man är så sjuk att man inte har sjukdomsinsikt?

Nåt litterärt mästerverk är inte den här boken och det irriterar mig lite med tanke på att Niklas Bodell ändå har jobbat som journalist och numera kommunikationschef. Det vimlar av språkfel och grammatiska fel och det stör min läsning, sorry. Ändå ger jag den här boken ett högt betyg för att den vågar ta upp ämnet självmord och för att det är så modigt av Gitte Nilsson.

Read Full Post »