Vulkaniskt och nätverkande

Ett synnerligen blandat inlägg.

---

 

Jaha. Vad har nu vulkaner och nätverk gemensamt? Mig, förstås! När jag kom till jobbet i morse, efter att ha lyckats perkolera kaffe (det blev silverte härom morgonen för Nån hade glömt kaffebönorna…), började dan med att jag blev näpst. Det är varken första eller sista gången det händer. En kan tro att en vänjer sig. Det gör jag INTE! Jag blir först som fem år (ledsen, ynklig och mesig), sen som en vulkan (explosiv, kraftfull och mångårig). Dessutom blir jag väldigt trött på att ingen nånsin sätter ner en fot, det är nämligen inte bara jag som drabbas. Ska jag behöva vara den som gör det den här gången också? Ja, ja, jag har personer och uppgifter som sätter guldkant och framför allt snällkant på tillvaron. Det kanske är det som felas en del? Jag överlever! Har jag överlevt hittills, finns det inte mycket som kan döda mig. Ont krut, du vet…

Jag blir vulkanisk! Vulkanerna på bilden är dock av papper. Nån av oss trodde hoppfullt att det var chokladaskar…

En blandad dag. Så kan jag sammanfatta min dag. Men medan jag satt och jobbade i tryggheten på mitt kontor jagade polisen en maskerad man med en mystisk svart väska här i en av universitetsbyggnaderna i Uppsala. Han är misstänkt för ofredande och infångad. Tur det. Det kunde ju ha varit en bombman eller nåt. Beredskapen är onekligen höjd…

Nätverkande!

På eftermiddagen satt många på jobbet i ett och samma möte. NK* och jag kom då att tala om de möten jag har varit på för ett tag sen. Jag blev påmind om att ringa, gjorde det och fick både visshet och återkoppling. Och nya kontakter i mitt nätverk! Det är inte fy skam. Förhoppningsvis kan det ge nåt i framtiden som inte är oro. För oroligt börjar det bli – och det är inte bra jag som upplever det heller. Men jag är glad och tacksam för den stunds frist och andningspaus jag har fått samt det nya och ganska stora nätverk detta faktiskt har gett mig.

Jag vet inte om jag orkar ställa mig vid strykbrädan i kväll heller. I måndags ringde mamma och hon frågade faktiskt hur läget var. Jag svarade att jag var trött, varpå hon sa:

Det är du ju jämt!

Jaa, jag blir trött efter en intensiv, men spännande arbetsdag. Det tar på krafterna att gå från 0 till 100 utan nån form av mjukstart som till exempel långtidssjukskrivna brukar få.

Ingen strykning, alltså, men jag ska prata med Fästmön om helgens övningar som bland annat omfattar vännen FEM och ett stycke Soffa. Och så ska jag se 100 Code, det är sista avsnittet i afton. andra avsnittet av Morden i Sandhamn på TV4.

Krakel Spektakels och herr Gurkas pappa Lennart Hellsing är död, läste jag nyss. Men 96 år är onekligen ett långt och förhoppningsvis gott liv.

Jag lämnar dig med en bild från jobbet på en manual – med ett svårt korrekturfel på omslaget. Jaa, jag är yrkesskadad. Vad har DU för skador??? Skriv några rader i en kommentar och berätta om du har lust!

Nån som vet vad en Snabbgudie är?

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland stakar och lakan och ut i halkan

Ett inlägg om kvällen.

Snacka om Duracellkanin = jag! Och ändå går jag inte på varken batterier eller några skojiga piller. Känner mig övertrött och full av energi. Lite jobbigt är det att inte kunna koppla av, men det är ju en sån tid just nu. Mycket som måste fixas, helt enkelt.

Min kväll inleddes med att bädda rent och att tvätta lakan. Svarade sen på ett par mejl. Bland annat hade det kommit en förfrågan från nån som ville låna en bild att använda ihop med en dikt som ska publiceras i nån lokalblaska nånstans. Jag trodde jag hade ordning i mitt bildarkiv, men jisses så jag letade! Naturligtvis hade jag döpt filen fel, vilket jag till sist kom på.

In i duschen för att spola av mig och tvätta håret. Sen försöka klippa onda tånaglar – det är bara vidrigt. Jag har visst fått min pappas tår, trots att han inte var född med krökta – han gick alltför länge med för små skor under kriget. Alternativet var skor av tidningspapper…

Ut i förrådet for jag sen för att riva efter stakar och stjärnor. Det är visst första advent på söndag. In med skiten i gästrummet, fram med förlängningssladd, prova om allt funkar. En av stakarna var helt död, men jag har flera alternativ. In fact så många att jag inte minns vilka stakar och stjärnor jag brukar ha var. Förutom köket, där jättestjärnan och de två svarta smidesstakarna ska stå och sovrummet, där den blåa staken har sin plats. Sen… vete tusan… Hittade för övrigt stearinljus till de ”manuella” stakarna också. Eller två av dem. Den jag fick från förra jobbet får nog ligga kvar i sin ask. Den är inte riktigt… jag…

Stakar och stjärnor för provning.

Klockan var 20.45 när jag insåg att Fästmön var på väg att sluta sitt jobb. Att ta bussen skulle innebära att hon näppeligen var hemma före klockan 22 hos Prinskorven. Så efter sms-förfrågan om hon ville ha hämtning som besvarades jakande gav jag mig ut i bilen igen. Det var nästan så jag ångrade mig omgående. Det var nämligen snorhalt ute. Men vad gör man inte när man längtar..? Jag fick såväl pussar som en svart väska i utbyte. Och den svarta väskan innebär ett löfte om att Anna kommer hit på fredag!

En svart väska fick följa med mig hem. Matchar den renbäddade sängen finfint!

Lite snabbprat om helgen hann vi med i bilen. Vi tänker oss att helgen omfattar både nytta och nöje. Bland annat funderar vi på att ta en tur in till Stockholm på lördag för att sammanstråla med FEM & co för en fika. Vi har sen några ärenden vi måste göra, så troligen blir det en snabbvisit, bara. Men det vore så kul!

På söndag måste jag ägna ett par timmar åt min sista aktivitetsrapport för ett tag. Och så måste jag hämta mitt armbandsur. Inser hur mycket jag behöver det när jag jobbar.

Jobba, för resten… Jag har fått en hel del grattis och hälsningar via LinkedIn så jag är alldeles rörd. Och somliga saknar jag hur mycket som helst, dessutom.

Men nu bara måste jag borsta tanden och slänga mig bland mina rena lakan. Har en bok jag vill läsa ut, det har tagit alldeles för lång tid.

Suss gott! I morgon bitti runt sex-tiden kommer en hiss- och disslista på en blogg nära dig. Till dess vilar vi lite.

Livet är kort.

Read Full Post »

20 dar kvar (till den totala förnedringen)

Jag kämpar på, kan jag meddela! Jag kämpar så in i h-e. Det är roligt att för en stund ha nåt meningsfullt att göra, att känna sig behövd för sina kunskaper. Och det är en stor ära och ynnest att få gästblogga på lokalblaskan. Denna vecka, den 9 – 15 november, måste nog bli höstens bästa vecka när jag gör bokslut vid årsskiftet! Ibland känns det som en stunds REVANSCH för alla belackare och alla som indirekt och direkt har meddelat att jag är värdelös.

En gång bar jag också en svart väska. Jag tillhörde.

                                                                                                                                                            Men det är bara ibland. Sen kommer de där mörka stunderna på och lägger sig som en tung, fuktig filt som luktar hund över axlarna. Känslan av att inte tillhöra längre, att inte få vara en av dem som bär en svart väska.

Jag har som sagt fått alla papper jag behöver och jag har skrivit ut alla blanketter jag ska fylla i. Nästa vecka ska jag ägna mig åt det mindre roliga ”hantverket” att fylla i skiten och skicka in. Den totala förnedringen startar den 1 december, den dan jag blir beroende av samhällets HJÄLP på grund av att jag inte har nåt jobb. Det lite lustiga i kråksången är emellertid att det inte alls är SÄKERT att jag får nån hjälp. Jag ska ANSÖKA om hjälp ungefär en vecka innan. Varje tvåveckorsperiod ska jag sen kryssa i ett kort som visar hur mycket – eller snarare hur lite – jag har jobbat.

Hur ska jag kunna gå vidare när jag inte har fast mark under fötterna? Hur ska det bli när man inte förstår att även arbetslösa behöver toalettpapper och kaffe. För trots att de är så värdelösa att de inte jobbar så behöver de både gå på toa och bli uppiggade av koffein så de orkar ta sig upp ur sängen.

Misstänker starkt att jag inte får några pengar före jul. Det blir därför färre julklappar i år till alla barnen och till den blivande 18-åringen lär vi vuxna ”gå ihop” om present. För ÄVEN om det inte är mina barn så drabbas de. Det suger verkligen! Och Fästmön, som jag skulle vilja ge allt… Jag gråter inuti när jag tänker på det. Ingen får se tårarna utanpå, det tänker jag inte ge belackarna!

Hur ska jag komma vidare om jag inte har fast mark under fötterna?

                                                                                                                                                       Det känns som om jag närmar mig en kant. Jag lär stanna farligt nära och säkert blicka ner. Men det är först när jag står där som jag fattar Beslutet.

Read Full Post »