Önska kostar ingenting…

Ett inlägg om önskningar.

Det vore att ljuga om jag skrev att pengar inte har nån betydelse – för det tycker jag att de har. Så är det bara. Man måste kunna betala sina räkningar och man måste ha pengar till mat. Sen är det det här med jul… Jag vill gärna kunna köpa en klapp eller två till familjen, men i år blir det inget överflöd – trots att jag får en inkomst från och med nu. Fast att önska kostar ju ingenting…

När Prinskorven och jag hade släppt av mamma/Fästmön vid jobbet åkte vi och tvättade bilen. Det behövdes. Därpå tog vi en tur till Stormarknaden. Jag har ju plötsligt råd att låta laga mitt armbandsur som gick sönder i somras. Och sen passade vi på att titta på julklappar också. I klockaffären såg jag till exempel klockan vid pilen, som jag mycket väl skulle kunna tänka mig…

Certinaklockor. Den med svart urtavla skulle jag kunna tänka mig…

Men nåt nytt armbandsur blir det inte för min del. I stället lämnade jag in det jag redan har för lagning. Det kostar 200 pix, mer i min prisklass än de snygga Certinaklockorna som urmakaren också sålde…

Elias fick lite lunch och sen gick vi och tittade på sånt som han önskar sig av mig i julklapp. Jag har fått ett par bra idéer till klappar som jag tycker är både vettiga och till rimliga priser. Det märks att han börjar bli stor nu, för det är inte precis leksaker som står på hans önskelista.

En Yodaväckarklocka till grabben, kanske? Nej, den tyckte vi mest var rolig!

Hos Classe tittade jag efter en mobilladdare att ha i bilen. Det lär jag behöva nu när jag ska börja köra lite mer. Men de som fanns var ganska dyra, så det kanske är nåt jag får inhandla när jag får lön. Gratis var det i alla fall att skratta åt en lustig skylt i taket! Både Elias och jag fnissade åt smitvägen. Ingen av oss hade hört det uttrycket tidigare.

På Clas Ohlson fanns det smitvägar…

I övrigt hittade jag öronskydd, såna där som man kan ha ute när det är kallt och man inte vill ha mössa, som skulle passa en vän till mig. Just dessa kanske vännen skulle ha behövt ha redan idag när hon är värdinna på ett kalas för en femåring…

Ugglor som skyddar öronen.

På vägen hem stannade vi till vid Tokerian för att köpa grönsaker och godis. Och vilken tur att vi gjorde det, för där sålde de varma kanelbullar, fyra stycken för en tia! Även plockgodiset var det extrapris på. Elias fick välja själv och jag köpte några bitar till mig och Anna ihop. Ifall att.

Kaffe till mig, jordgubbssaft till Elias och var sin ljuvlig kanelbulle serverades i köket när vi kom hem. Sen riggade vi upp Elias dator och jag telefonerade med mamma. För idag skulle vi tala om vad vi önskar oss i julklapp av varandra. Jag önskade mig tre böcker (tänkte hon kan välja EN av dem att köpa), en litet datumblock och choklad. Mammas önskningar var åt samma håll. Nåt mer kom jag inte på, fast jag sa att hon gärna får köpa mig en ny dator om hon vill. Det vill hon inte. Visst behöver jag en ny morgonrock och en ny necessär också – båda mina nuvarande är trasiga – men jag får ju snart en inkomst och kan jag köpa sånt själv!

Till Anna har jag nu fått ett par bra idéer vad jag ska slå in i rött papper med vitskäggiga gubbar på, liksom till Elias och min mamma. Nu återstår att komma på var sitt paket till de vuxna barnen. Fast först har vi ju en födelsedag i början av december att komma på present till…

Om nån timme ska jag fixa Chicken Tikka Masala med naan till mig och Elias. Bäst vi äter i tid så vi hinner goffa lite lösgodis också. I morgon ska unge herrn liksom jag – dock inte samtidigt! – duscha och tvätta håret. Därefter blir det nog en tur in till stan. Alltid finns det nåt att titta på där.

Livet är kort. Det är TUR att önskningar inte kostar nånting…

Read Full Post »

Lite bra och lite mindre bra

Det är eftermiddag,

konstaterade Tofflan med en hastig blick på Calvin Klein-klockan, ett misslyckat Swatch-köp* på ettårsdagen av hennes pappas död.

Ungefär den vänstra, den med svart urtavla, fast min har dag och datum också.

                                                                                                                                                  Fästmön är hemhämtad och vi har utfört vårt ärende. Nu hoppas vi förstås på gott resultat.

Ett orange kuvert med min pensionsprognos var dagens post och prognosen är ju bara en prognos. Tyvärr dröjer det många år till min pension. Annars hade det ju varit ett alternativ i dessa bistra tider… Suck…

Mamma ringde som tusan när vi klev innanför dörren, men jag ville klä av mig ytterkläderna först så jag ringde upp. Hon hade fått god hjälp med det ekonomiska idag och skatteprognosen såg god ut. Det glädjer mig. Jag vill att min lilla mamma ska ha nåt att leva på. Den lilla pensionen går nämligen inte att klara sig på.

Sen fick jag springa in på toa och det var tredje gången idag jag stannade där inne en längre stund. Gissningsvis kommer magen inte överens med alla de marknadskarameller jag vräkte i mig till lunch medan jag löste sudokut ur söndagens lokalblaska… Men goda är karamellerna! Fasansfullt goda! Till kvällen kanske vi provsmakar fudgen. Då kommer ett separat utlåtande!

Men först ska vi äta middag. Idag blir det mammas pannbiffar, stekta på kycklingfärs av mamma när hon var här i december-januari. Gott gotti gott gott, vill jag lova! Potatis och gräddsås till samt lingon och inlagd gurka. Snart dags att gå och skala rotfrukter!

I morgon eftermiddag ska jag titta över till min (blogg)bekanting Hortellskan och låna kvällssysselsättning av henne och K. Denna sysselsättning består av gissningsvis 1 500 små bitar som ska passas ihop till ett fint och färgglatt slutreslutat, enligt Hortellskan.

                                                                                                                                                            *Den lilla skruven lossnade när jag skulle ställa om till vintertid – och tok-affären där jag köpt klockan påstod att det inte var nåt fel på klockan, typ… JA! Jag blev rasande!

Read Full Post »