Bo-dag, student-dag och fredag

Ett inlägg om den här fredagen.

---

 

Idag har Bo namnsdag. En bloggvän till mig påminde mig om det häromdan. Gissa vad han heter? Bo, förstås. Min svärfar (eller blivande, snarare, fast det vet han inte om) heter också Bo. Grattis till alla Bo idag!

Toffel-Student 1980. På översta bilden tränar jag med pappa och mamma har fotat. De två andra bilderna har pappa tagit. Jag tror att den ljusnande framtid är min.

Det är även studentdag idag här i Uppsala. Vilken tur att man inte längre jobbar inne i stan eller måste ta sig dit med bil. Det råder riktigt kaos en sån här dag. Stans gator är ju redan avstängda här och var och enkelriktade. Idag ska där dessutom trängas studentekipage med skrålande ungdomar som måste gå till Arbetsförmedlingen på måndag och skriva in sig. Men idag må de vara lyckliga och få tro att den ljusnande framtid är deras!

Det trodde jag också på min studentdag. Att den ljusnande framtid var min. I morgon är det… vänta nu… måste ta fram räknaren… 35 år sen jag blev student och fick min vita mössa. Eller fick köpa den dyrt – mössor var dyra redan då. Idag har det emellertid kommit till en massa saker som vi slapp köpa då. På den tiden. På äldre stenåldern.

Jag tog inte ens nån porträttbild, finns bara med på gruppfotot. På bilden är jag den enda som inte har klänning eller kjol. I stället hade jag nån sorts overall som inte såg klok ut. Skulle jag måla eller meka med bilar, tro? Klassens enda kille vägrade vara med på bilden. Jag undrar vad som hände med honom sen… Eller lite undrar jag vad som hände med alla sen. Jag själv for till England på sommaren och jobbade där ett år. En av tjejerna flyttade till Uppsala och när jag ett par år senare kom hit tog jag över hennes studentrum i andra hand. Vi tappade kontakten i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet. Jag minns inte, faktiskt. Orsaken till att vi tappade kontakten är ett sånt minne jag inte gärna plockar fram – om jag inte vill gråta.

Men de andra på bilden nedan… Vad hände med dem? En tjej hade ett tag nån Uppsalaanknytning, vet jag. En annan tjej var kompis med personen jag var dum nog att gifta mig med på 1990-talet. (Är det nåt enda jag ångrar i livet så är det nog det! Och det tror jag är ömsesidigt vad gäller min dåvarande partner.)

H3 från Platenskolan i Metropolen Byhålan 1980. Vad hände med er allihopa???

 

Det är soligt idag också.

Men idag är det ”bara” vanlig fredag för mig. Jag ska ge mig ut på ett par ärenden, men en sån här dag tror jag rätta stället för det är Stormarknaden – inget stadsbilkörningstrassel och dessutom gratis parkering. Helgen ligger framför mig som nästan tre blanka dagar. Vad ska jag fylla dem med? Fästmön jobbar förfärligt mycket i helgen, så kanske tar jag en sväng till Himlen för att kolla vad hostig blivande tonåring gör.

Möjligen blir det en tur också till nyöppnade Blomsterlandet. Butiken ligger på gångavstånd härifrån, men det går inte att gå dit utan man måste åka bil. Dumt, tycker jag. Jag kanske stannar till där på vägen hem senare idag. Eller så tar jag en tur dit i morgon. För att titta, inte för att handla nåt. Större delen av mina presentkort från 50-årsdagen frös ju inne eftersom jag inte utnyttjade dem i tid. Men att titta på blommor är också trevligt. Titta, drömma och fantisera om vad man skulle kunna göra om man hade en trädgård eller åtminstone en plätt. En balkong är ju som den är – ganska trist. Möjligen kan jag ha nån ampel där och kanske flytta ut pelargonerna från köksfönstret till balkongbordet. Jag har ännu inte premiärsuttit där för säsongen.

Solen skiner idag också. Jag tänker läsa ut min bok på gång i alla fall. Försöka laga till nåt ätbart till kvällen. Men innan jag avslutar slänger jag ut två frågor till dig: 

1. Vad händer hos DIG i helgen?
2. Har DU nån kontakt med dina gamla klasspolare från avgångsklassen i gymnasiet???

Svarar du på mina frågor i en kommentar här nedan blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Årsdagar

Ett inlägg om årsdagar.

---

 

Vid lunchtid for vi ut på landet. Det var faktiskt lite soligt då och vi var dessutom aningen uppklädda. Skälet till vår utflykt och klädsel var att vi ju skulle fira en 60-åring. Egentligen infaller Dagen i morgon, men firades idag. Inget att tjafsa om.

Inget tjafs ens på ölburken.

Vi inledde med sång och för det blev vi bjudna på kött och potatissallad och sallad med olika sorters dryck till. Jag körde bil och drack därför bubbelvatten utan alkohol men med smak av citron. Somliga drack både öl och vin och nån tog en likör till kaffet…Själv mumsade jag i mig en enorm bit tårta som H hade gjort (totalt sex stycken…). Den var så god att det bara smälte i munnen.

Den smälte i munnen…

Det var trevligt vid bordet där jag satt. Mina närmaste bordskamrater var Fästmön, H och Annas snälla mamma med man. Lite senare kom farbror Bosse (min blivande svärfar, fast han nog inte vet om det) och ett och annat barn och barnbarn till jubilaren. Nyaste barnbarnet var för övrigt bara 20 dagar ungt…

Men man ska inte sitta för länge när det är öppet hus. Vi for tillbaka till stan efter ett par timmar. Tog vägen om Gamla Uppsala och loppisen intill Mjödstugan. Jag såg en helt underbar kinesisk svart träask där, fast 150 kronor avgjorde att den fick vara kvar. I uthuset såg vi ett och annat. Jag kunde inte låta bli att undra över priserna på några gamla vinflaskor med innehållet kvar. Kom mig dock inte för att fråga, för jag skulle ju inte handla nåt.

En flaska Chateau Timberlay årgång 1959 var till salu.

Vidare såg jag en och annan fantastisk ljuskrona och en trattgrammofon med en tratt så turkos att jag nästan började gråta.

Tratten på grammonfonen var turkos. Ljuset i uthuset var för dåligt för att bilden skulle bli riktigt bra.

Sen for vi vidare till Black Brook först, därefter till Tokerian. Hittade middagsmat till i morgon för nästan halva priset. En godisbunke fick följa med i påsen. Anna bjöd på kycklingburgare och jag var lite hungrig eftersom jag ju inte åt köttet som serverades på kalaset.

Om sju år blir jag 60. Det låter gammalt, men T, som vi firade, är som en pojke fast farfar – och morfar – han är. Jag känner mig ändå äldre än de flesta. De senaste sex åren har tärt. Men jag tackar i alla fall WordPress för den fina badgen, trofén. Idag har jag bloggat här i sex år…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukdomsvinst

Ett smaskigt inlägg.

Igår var vi ju på kalas hos Fästmöns pappa. Vem vet, kanske var det där jag fick själva ryggskottet? Jag lyckades nämligen placera mig närmast såväl smörgåstårta som vanlig tårta och fick därmed uppdraget att skära bitar – åt många, dock inte alla 21, tack så mycket. Annas pappa tyckte att jag kunde börja för…

du har ju störst arsel!

Ja, han är rar, svärfar. Vi brukar skämta så där rått med varandra – han är naturligtvis värst. Men det är ju inte svårt att se varifrån Anna har fått sin humor, den som får mig att kollapsa av skratt då och då. Dessvärre kollapsar jag av smärta just nu varje gång jag skrattar, så Anna har hotat med

en show

till kvällen ifall jag inte är snäll. Tursamt nog är jag snäll. Mest i alla fall.

Sjukdomsvinst – kaka med öronproppar samt Ballerinalyxcookie.

Anna var ute och promenerade förut och hade passerat kakaffären. Det är sånt som kallas sjukdomsvinst, tror jag bestämt. Alltså det att den friskaste köper hem kakor till den döende skitsjuka. Vidare köpte hon med sig middag hem. I afton serveras grillad kyckling och ugnsgrönsaker – bara att micra respektive värma i ugn.

Jag måste skryta med att jag faktiskt kom ner på golvet och la mig med benen upp på en köksstol en stund. Därpå gjorde jag övningarna och ryggen kändes mycket bättre. Men det tog sin lilla tid att komma såväl upp som ner på golvet. Jag fixade det, emellertid, för, som sagt, jag är en envis jävel. Har nog fått det från min mor – det var i alla fall vad hon hävdade när jag ringde henne nyss.

Nu ska vi alldeles strax läsa Söndags-Expressen för att se vad den där mediekändisen på Morgonen som vi är bekanta med har hittat på. Jag ska bara gå ett varv, för nu hugger det och värker igen.

Förresten har jag skickat efter ett par DVD-filmer. Att jag alltid går på reklamen…

Livet är kort.

Read Full Post »

Det blir inte alltid som man har tänkt sig…

Ett inlägg i vilket Tofflan prövas.

Igår var det en sån där dag när saker och ting inte blev som de var tänkta att bli. Det började redan på lunchen när jag skulle ha tag i kalkonfilé och misslyckades. Det fick bli kycklingfilé till middag i stället. Testade en ny sorts grillkrydda med lite rökig smak, Kockens Smokey BBQ, på pippin i pannan och det blev riktigt gott.

Amarone dellaValpolicella 2009 Domini Veneti drack vi igår. Det lovade mycket, men infriade lite.

Resten av middagen blev sisådär. Såsen var smaklös (fick inte tag i rätt sort) och vinet hade ett och annat att önska det med. Sen länge köper jag nästan uteslutande italienska viner. Så länge jag uppbär lön blir det främst Amaroneviner. De är dyra, men har ofta hög klass. Icke desto mindre står dunken med det hemtrampade i badrummet. Där kan man tappa upp ett glas enkelt rött om man så önskar. Men i ärlighetens namn var det ett tag sen.

Gårdagens Amarone blev emellertid en besvikelse. Den hade inte alls nån utpräglad smak och eftersmaken var så gott som obefintlig. Den kändes lite… snopen, alltså. Vinet var femårigt, men på grund av smak och eftersmak var det nästan så jag trodde att det var upptappat igår. Nja, det var 192 kronor som jag kunde ha spenderat på annat.

Medan potatisen skötte sig själv i ugnen och pippin i pannan försökte jag jobba lite också. Jag hade suttit och väntat på en bild hela eftermiddagen. På vägen hem ringde chefen, men jag ringde tillbaka först när jag stannat bilen i garaget. Då var klockan kvart över fem och jag hade gett mig av hemåt eftersom jag inte ville bli inlåst och inlarmad på jobbet – alla gick ju hem mer eller mindre tidigt – det var fredag… Så runt sju, halv åtta på kvällen försökte jag få till distansarbetet, men lyckades bara till 50 procent. Editorn i webbverktyget ville inte vara med och lägga in bilder i artiklarna. Jag fick till en puffbild, men ingen bild till själva texten. Mycket irriterande och tråkigt att få ringa chefen och beklaga. Jag har jobbat hemifrån förut, men inte med bilder. Och kanske är det så att det helt enkelt inte går. ELLER så var det nåt tillfälligt igår när vi alla var stressade och det var bråttom att få ut saker som skulle ha gått ut redan på förmiddagen…

Mitt i röran ringde vännen P, men jag fick avvisa samtalet. Lyssnade sen av mobilsvar. P vill ses för lunch och det är fortfarande lite svårt eftersom jag inte jobbar i Uppsala. Nu är jag visserligen ledig en vecka, men mina planer är att inte ha nånting inbokat – bara det jag har tänkt mig. Fast det blir ju inte alltid som man har tänkt sig…

Kanske fanns det raclette i detta sortiment av franska ostar? Bilden är från en marknad i maj 2009.

Nu ska jag fixa lite frukost åt Fästmön och mig. Med betoning på lite. Vi ska ut till svärfar som fyller år idag och det vankas såväl smörgåstårta som vanlig tårta. Man brukar inte gå svältande därifrån. Fast till kvällen tänker vi oss ändå att äta nånting. Anna har önskat raclette, så på hemvägen får vi stanna till vid nån välsorterad affär och kolla om det ingår i sortimentet.

 

Ha en go lördag!

 

 

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Lucia för ett år sen

Ett inlägg om livet.

På luciadagens morgon för ett år sen rullades jag in för operation. Jag minns att jag var så ledsen för jag skulle missa SvT:s Luciamorgon, som bevakade Lucia i Uppsala Domkyrka.

Jag missade Lucia från Domkyrkan förra året, för att jag låg i en annan byggnad vid tiden för framträdandet och under kirurgens kniv.

Några timmar senare hade kirurgen, som såg ut att vara högst en tredjedel av min egen ålder, plockat ut flera tumörer. Jag vet inte hur många tumörer, det sa hon aldrig när vi hade ett samtal dan därpå. Det enda jag vet är att den största var 13 centimeter i diameter och att samtliga tumörer var godartade. Resten av dagen var jag ganska dålig och fick flytta till en mindre sal i Sjukstugan. Men jag minns också en av tjejerna jag delade första salen med. Hon, vars svärfar bland annat tillhörde gänget runt Monica Z och var otroligt begåvad på många sätt. Den tjejen hade lämnat en flaska bubbelvatten (alkoholfritt) från en brunnsort samt en liten lapp. Lappen har jag kvar än. Det är gott när det fortfarande finns goda människor i den här världen!

Att tumörerna skulle vara godartade var inget som var helt säkert. Sedan det konstaterats i slutet på sommaren att de fanns där, inuti mig, gick jag i ovisshet större delen av hösten. Jag minns knappt hösten 2012. Men jag minns att jag var tacksam för att jag hade ett jobb att gå till, för rutinerna det innebar och för att jobbet gjorde att jag åtminstone dagtid kunde tänka på annat än frågan som malde:

Lilla c eller Stora C?

Men jag hade tur. Tumörerna var godartade och kunde opereras bort. Idag, ett år senare, är jag i princip besvärsfri. Däremot är muskulaturen kring operationsområdet inte riktigt så upptränad som den borde vara. Det finns dock noterat på min att-göra-lista. För nu känner jag ju inte längre rädslan att nåt långt sår ska spricka.

Ett år har gått. Jag var tillbaka på jobbet exakt på dagen fyra veckor efter operationen. Där blev jag sen kvar till den sista juli. Åter en tuff höst följde, med jobbsökeri och miljoner nej på sökta jobb. Och nu sitter jag på annan ort och jobbar. För jag lever. Det är jag enormt tacksam för. Och för att Fästmön och hennes snälla mamma ställde upp så mycket som de gjorde för mig för ett år sen.

Luciamorgon på SvT och även den på jobbet missar jag emellertid även i år. Men det är inte jag som är sjuk den här gången, utan min bil som ska få lite verkstadsfix. Förhoppningsvis inte nånting kostsamt…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Fars dag, är det nåt du firar?

Ett inlägg i vilket resultatet av den gångna veckans omröstning redovisas.

Förra söndagen var det ju Fars dag. Med anledning av detta undrade Tofflan om Fars dag är nåt du firar. En jäääättesvår – eller ointressant – fråga, uppenbarligen. Men stort TACK till ALLA som svarade!

Så här fördelade sig de elva inkomna svaren:

36 procent (fyra personer) svarade: Nej verkligen inte! 

27 procent (tre personer) svarade: Jaa, jag firar min Far! 

18 procent (två personer) svarade: Nja, sisådär.

Nio procent (en person) svarade: Jag firar Farsta. 

Nio procent (en person) svarade: Other:
Jag firar mannen(barnens far) och min svärfar.

Tofflan kommenterade:

Jag kan ju inte fira min far idag eftersom han inte finns kvar här på jorden. För mig är det här ytterligare en av höstens ledsamma dagar. Det börjar med pappas födelsedag i oktober, fortsätter med Allhelgona och avslutas med Fars dag.

Jag hoppas du kollar in den nya frågan som alldeles strax dyker upp här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite medmänsklighet

Det är… konstigt, men jag är inte förvånad. Dem man trodde skulle bry sig mest, bryr sig minst. Andra har brytt sig mycket, mycket mer än man skulle ha kunnat föreställa sig. Och en del människor, som bara möter en passant, gör tydliga avtryck av sin medmänsklighet på en.

Som Helen, en av mina rumskompisar på sjukhuset. Vi delade en natt tillsammans. När jag kom tillbaka från operationen låg den här lappen på mitt bord – och en flaska Loka:

Medmänsklighet!

Helene, om du läser det här kan du vara stolt över att du är den du är! Några handskrivna ord och en flaska vatten räckte långt!!! Och din fina svärfar, han som åtminstone utåt sett gav intrycket av att vara mjuk, varm och generös, skulle vara stolt över dig!

Och så lilla I, som har en sjuk humor som alltid får mig att skratta. Först idag orkade jag kolla Youtube-klippet du sände på operationsdagen. Det var så jäkla roligt att jag nästan skrattade upp operationssåret!!! TACK!

Livet är kort. Medmänsklighet och skratt är inte fel.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vilken färg har din bil?

Färger är signaler om olika saker. Kanske spelar de roll när man väljer bil. Den gångna veckan undrade i alla fall Tofflan vilken färg din bil har.

Så här fördelade sig de 33 inkomna svaren:

24,24 procent (åtta personer) svarade: Jag har ingen bil. 
18,18 procent (sex personer) svarade: Silver/grå. 
15,15 procent (fem personer) svarade: Svart. 
12,12 procent (fyra personer) svarade: Vit. 
6,06 procent (två personer) svarade: Blå. 
6,06 procent (två personer) svarade: Grön.
6,06 procent (två personer) svarade: Annan färg.
3,o3 procent (en person) svarade: Brun. 
3,03 procent (en person) svarade: Guld.
3,03 procent (en person) svarade: Beige.
3,03 procent (en person) svarade: Röd.
Ingen svarade Gul eller Orange.

Simstar kommenterade:

En svart bil, inte förstahandsvalet eftersom den oftast ser smutsig ut men köper man av svärfar har man inte mycket val

Tofflan kommenterade:

Ja, svart är som vit – all smuts syns direkt. Men ärligt talat, när jag köpte Clark Kent (= min lille bil-man) tänkte jag, när det gällde färgen, att den inte skulle vara vit eller svart. Och silver har visat sig vara fantastiskt bra att dölja skit med!.. 😉 Jag köpte för övrigt Clark av en gammal kompis från tonårens fru!..

Stort TACK till dig som klickade ett svar och/eller kommenterade! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som du som vanligt hittar i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Onda cirklar del två

Förutom schlagers (eller nåja…) bjöd lördagskvällen på den andra och avslutande delen av den brittiska thrillern Onda cirklar på SvT 1. Den första delen gjorde mig inte särskilt upphetsad och inte heller denna gång blev jag det.

Stackars Ruth, säger jag bara!..

                                                                                                                                              Svärmödrar är inte att leka med, visar det sig i den här brittiska minithrillern. Ruth och Patrick får barn tillsammans och svärmor och svärfar ordnar ett hus nära sig själva åt dem. Bara det att svärföräldrarna är lite FÖR nära. Efter förlossningen anses Ruth få en depression och tas in på ett vårdhem. Men Ruth är allt annat än dum och snart är hon hemma igen. Svärmor får sig en oförglömlig match.

Det här KUNDE ha blivit en riktigt bra thriller, men den lyfter aldrig. Den har tendenser att vara spännande, men ingenting får egentligen nån förklaring mot slutet. Och slutet är faktiskt ganska förutsägbart.

Jag kan inte ge mer än medelbetyg – och det bara för att detta är en brittisk produktion. Särskilt spännande är det INTE.

Read Full Post »