Ett tankfullt inlägg.
Smärtsam läsning och dödshjälp i min hjärna idag.
Nu har Sverige fått en ny statsminister. Jag har faktiskt inte följt omröstningen, det räckte med valet av talmän häromdan. Nä jag har gjort annat. Jag har redigerat de fem första kapitlen, formaterat dem, skrivit ut, bytt toner (fasen vad det går åt skrivar-patroner!). Det blev mycket smärtsam läsning idag. Mycket.
Av nån anledning har jag under tiden funderat över dödshjälp. (Den som sen ska läsa mina ord torde icke förvånas över kopplingen.) Enligt Aftonbladet är så många som nio av tio svenskar (enligt en undersökning från 2010), nästan, för dödshjälp, men bara 17 procent av våra politiker. Professor Torbjörn Tännsjö har jobbat mycket med frågan om dödshjälp och bland annat gjort undersökningar om detta bland läkare. Han tycker att det är förvånande att så många politiker är emot, men har större förståelse varför vanliga svenskar är för:
[…] Det är ett mänskligt behov helt enkelt. Det är orimligt att vara emot, när man ser vad som händer ens gamla föräldrar. Det är lite av en gåta att politikerna är så okänsliga. Politiker är populister som håller upp fingret och ser vart det blåser, men inte i den här frågan […]
Vad menas då med aktiv dödshjälp? Det innebär att man gör något som med avsikt förkortar en svårt sjuk persons liv. I dag är dödshjälp tillåtet i Schweiz, Holland, Belgien, Luxemburg och några delstater i USA. Fast det är bara i Schweiz som utländska medborgare kan få aktiv dödshjälp.
Jag tycker att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Själv har jag ingen klar och färdig åsikt i den. Jag kan förstå att man kan tänka att man vill få hjälp att du om man blir svårt eller obotligt sjuk – när man är frisk. Men hur tänker man när man väl hamnar i situationen? Vill fortfarande dö eller är livsviljan starkare? Och har man egentligen rätten till sitt eget liv?
Har DU nån åsikt om dödshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 