Ljus början, mörk fortsättning och så ljust igen

Ett inlägg om den här dan hittills.

---

 

Den här dan började med ljus, sol och värme. När jag gick från Tokerian kom duggregnet och nu vräker det ner och är mörkt. En cyklande man med krycka på hojen kommenterade när han passerade mig:

Nu dundrar det nog till snart!

Och det gör det säkerligen! Bäst att dra ur alla viktiga kablar och stänga ner min nya, fina dator – snart, dårå, som mannen sa. Först måste jag bara berätta hur glad jag blir för att såväl nya vänner (M) som gamla (N) bryr sig och vill ha kontakt. Jag är ingen paria i deras ögon och det gör mig varm om hjärtat.

När jag kom ut från kassan med min lax på extrapris, min fil, mjölk och vad det nu var för trist jag handlade, kändes det plötsligt lite mörkt i tillvaron: jag hade ju inte köpt nån choklad! Igår kväll mumsade jag i mig en bit mörk choklad och fick då på köpet några visdomsord:

Stresshantering jag gillar: choklad!

 

Men nu blev det ingen choklad. Det stod inte på lappen och jag är ju som jag är – har lite svårt att vara spontan när jag är i en livsmedelsbutik (fast jag köpte både lax och räkor, faktiskt, idag, utan att nåt av det stod på lappen!). Lite surmulen rullade jag min vagn mot utgången när ett mycket bekant ansikte dök upp i mitt synfält: N!

N var en av tre tjejer jag lärde känna när jag först flyttade till Uppsala på järnåldern (Typ 1982…) De senaste åren har vi inte haft nån kontakt alls. Det blir så, man tar olika vägar i livet. Men plötsligt korsas ens vägar igen. Och det var såå roligt, för vi hade massor att prata om! Vi pratade så länge att min firre och mina räkor nästan tinade… Jag överlämnade mitt visitkort med kontaktuppgifter. N flyttar från Förort till Förort snart, inte alls långt härifrån. Jag hoppas att hon ringer nån gång när hon har kommit iordning! Det vore så himla kul att prata mer!!!

Det finns nog nån gammal bild på N i mitt fotoalbum, men jag tänker inte scanna in den och lägga ut den – för N ser precis likadan ut idag som då! Nästan! Tidens tand har inte gnagt särskilt hårt på henne. Och det är ju faktiskt inte säkert att N vill förekomma på en blogg som denna… Jag fann mig inte tillräckligt för att be att få ta en bild.

Den här dan började ljust, den fortsatte lite mörkt, men den blev ljus igen. Till och med regnet upphörde nu och solen tittar fram.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kroppsutsmyckningar

När man har varit på Sjukstugan i Backen som patient behöver man inte bekymra sig om kroppsutsmyckningar. Det står i en del papper att man ska lämna sina smycken hemma. Men deppa inte ihop! Du får så fina andra kroppsutsmyckningar på Sjukstugan.

Mitt lila blåmärke på handen, där kärlet sprack – precis som jag sa att det skulle göra – har nu blivit både rött och brunt. Beckers jävla färgkarta…

Beckers färgkarta…

Och trots att fyra, fem pers frågade mig om allergier igår och jag varje gång, om än lite surmulnare för varje gång, svarade att jag bland annat har kontaktallergi mot plåsterklister – vad tror du händer? De plåstrar som fan och jag insåg det försent. Rött är visserligen sött, men inte som eksem…Märkena efter EKG-plåstren tänker jag inte visa upp, du får hålla tillgodo med underarmen där jag hade nålen till narkos och läkemedel.

Rött är sött – men inte eksemform.

Nej, nu tröstäter jag lite mer Paradischoklad och så gråter jag en skvätt i luren när min egen valda Storasyster eller Fästmön ringer – TACK för att ni finns!

Livet är kort.

Read Full Post »

Genomskinligt på Sjukstugan i Backen

Det jäser bland personalen på Sjukstugan i Backen. Ja inte så att personalen jäser av för höga löner – de höga lönerna är reserverade för Sjukstugans direktörer, en samling som gör… vad vet jag. Nej, det handlar om Sjukstugans nya personalkläder vars tyg är så tunt att underkläderna syns igenom.

Trosor med mönster syns igenom sjukhuskläderna.

I lokalblaskan uttalar sig doktor Bengt von Zur-Mühlen – som i vanliga fall inte är surmulen. Han gillar inte att hans kalsonger syns genom arbetskläderna. För det är så att den som tittar närmare kan se mönstret på hans kalsonger. Frågan är vem/vilka som tittar närmare. Möjligen uttråkade patienter som väntar på behandling. Doktor von Zur-Mühlen säger:

Vissa kan kanske tycka att det är pjoskigt. Men har man underkläder med personlig text eller nåt sånt så är det kanske inget man vill att patienterna ska se.

Tyget är inte bara tunt, storlekarna är konstiga. Resåren, gjord av latex, sitter på insidan och skaver. En del är också överkänsliga mot latex, vilket naturligtvis är problematiskt på riktigt. Doktor von Zur-Mühlen gillar inte heller att företaget som tvättar kläderna har sitt namn tryckt på ärmarna, det anser han vara reklam.

OK, jag har skrivit ovanstående med en viss glimt i ögat. Men också allvar. För om arbetskläder är obekväma och även orsakar allergiska problem är det ju inte bra – personalen använder dem ju ett helt arbetspass. Så frågan är om ledningen har valt det billigaste klädalternativet före ett som kanske var lämpligare. Gissningsvis för att få råd att betala alla sina direktörer, en ny anställdes visst häromdan, med bland annat uppgiften att ta hand om Sjukstugans… ekonomi… Direktörerna är ju så välbetalda att de får köpa sina arbetskläder själva. Och det lär ju inte gå åt så många kläder med tanke på att de knappast skitar ner sig vid sina skrivbord eller i möteslokalerna. Fast det klart, det är ju aldrig kul att spilla kaffe över sig, det är det ju inte. And by the way, en direktörslön på Sjukstugan i Backen motsvarar mellan tre och fyra sjuksköterskelöner på samma ställe. Varför skriver inte lokalblaskan om detta i stället för om genomskinliga kläder..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbansökan

Till Företaget

Kära nån!

Det är jag som är Tofflan och jag tycker att ni ska ge mig ett jobb hos er. För jag är en nitisk arbetare, envis och fokuserad och ger sällan upp. Även om jag ser världen i svart vissa dagar tar jag mig strax upp tack vare min sjuka humor. Den som många tycker är så eeeelak.

Jag är väldigt duktig på att blogga, mycket och ofta, men jag vet inte om jag alltid har så mycket budskap i mina inlägg. En del inlägg är mest gnälliga, ärligt talat. Men jag kan faktiskt inte leva utan att få skriva. Så är det.

Under många år har jag jobbat och slitit, de flesta av åren för en skitlön minimal lön. Men jag har ändå alltid lyckats betala mina räkningar, vilket bara det är ett under i sig på en landstingslön.

Tjurig och envis, surmulen och fokuserad är jag. Det beror nog på att jag är så himla tjock och ful och får finnar och fett hår trots att det är typ 30 år sen jag var tonåring.

Bil kör jag som en gudinna, jag kan ALLA trafikregler, till skillnad från resten av idioterna människorna som är ute på vägarna.

Jag tycker inte om barn, men jag har fyra bonusbarn som jag förstås gillar att plåga, reta och sno lördagsgodiset för. Ibland händer det att jag är snäll mot min mamma och ringer till henne. Annars är jag som sagt mest elak.

När jag inte bloggar, pratar i telefonen med mamma, klämmer finnar, krafsar mig i öronen eller är elak brukar jag städa. Jaa, man kan lätt säga att jag är städmanisk och att dammsugaren är min förlängda arm, dammvippan min spira och den lilla hushållshättan min krona.

Utan böcker kan jag inte leva och jag köper hellre böcker än morötter. Ibland gör jag böcker också – med varierande resultat. Avslutningsvis en bild på min favoritbok:

En fin receptsamling.

                                                                                                                                                             Nu får jag väl ett fint och välbetalt jobb hos er? Det vore bussigt annars blir jag nämligen vräkt vid nästa månadsskifte. Och det är liiite för kallt att sova utomhus eller i bilen än så länge.

Hoppfullt, med snorkråkor i näsan och slem i halsen

Tofflan, the One and only

Detta inlägg inspirerade mig Nurse Rached och Fästmön till att skriva.

Read Full Post »